Headphones - o.m

Del 6

Daphnes perspektiv:

Jag satt i bilen på väg till Arlanda med en sjungande mamma på förarsätet. Själv satt jag bredvid med mina vanliga beats och var lite i min egna värld för det behövde jag verkligen nu. Snart skulle jag möta Ogge i den stora incheckningshallen i terminal fem och efter det så skulle jag vara fast med honom ensam i en hel vecka. Om jag skulle vara helt ärlig så hade jag inga förhoppningar eller förväntningar inför den här helgen, det enda jag riktigt såg framemot var väl flygresan hem för då skulle jag inte behöva vara det minsta trevlig. Nu var det helt klart något annat, jag skulle vara tvungen att vara snäll mot honom och det var väl inget jag hade sett framemot.

När jag hade berättat för mamma om den förskräckliga resan som jag hade framför mig med killen som jag inte hade den bästa relationen till så förstod mamma ingenting. Hon tyckte bara att det var jätte trevligt att jag skulle umgås en hel vecka med ”någon annan”, alltså någon som inte var Emelinda, Vicky eller Ricco. Sedan när hon fick höra att det var Ogge, eller ja Oscar (som man var tvungen att kalla honom för att mamma skulle förstå) så tyckte hon att allt bara blev ännu trevligare. Hon hade nog missuppfattat allt en aning när jag hade kallat Ogge vid hans smeknamn istället för hans vanliga namn och det var fullt förståeligt. Han hade ju inte kallats för sitt smeknamn innan han blev med i det där bandet. 

”Har du allt nu?” frågade mamma när vi hade stannat bilen på en sådan där femminuters parkering utanför flygplatsen. Jag tittade ner i den lilla reseplånboken jag hade med mig för att dubbelkolla så att passet, pengarna och informationen från vår lärare var nedpackad, vilket det var.

 ”Ja mamma, allt är med.” Jag tittade mig omkring för att se om jag fick någon skymt av Ogge eller några skrikande fans, vilket jag inte fick. Han hade skrivit till mig under gårdagen att jag kunde förvänta mig att det minst var ett tjugotal fans som skulle vara på plats för att säga hejdå eftersom han hade gått ut på sina sociala medier om att vi skulle åka iväg. 

”Åh jag kan inte fatta att min lilla tjej har blivit stor och ska åka utomlands ensam för första gången!” sa mamma och jag kunde ana en liten tår i hennes tårkanal. Det var nästan skrattretande att hon grät. Vilken mamma grät egentligen över att ens barn skulle åka iväg till ett annat land i en vecka? Tydligen min mamma. 

”Jaja, men jag måste gå nu.” Min röst var lite smått irriterad men jag försökte att inte visa det för mycket då det bara skulle få min lilla mamma att börja gråta ännu mer. Hon hade gråtit tillräckligt mycket när min bror hade åkt till USA i början av höstterminen för att testspela med något hockeylag där. Om han skulle signas för klubben han hade varit och besökt hade vi inte fått veta än men han skulle ta ett beslut till nästa säsong då han inte kände sig mogen att åka än. 

”Ha det så kul nu och lova att ring mig och pappa på skype något så vi kan hålla kontakten även fast du är iväg!” sa mamma och pussade mig över hela ansiktet med hennes läppar som var täckta med rosa läppstift. Förmodligen hade jag pussmärken fulla ansiktet nu bara för det.

”Men hejdå vi ses om en vecka”, svarade jag och drog mig loss ur hennes grepp, tog min väska och innan jag gick så satte jag på mig mina hörlurar igen för att starta musiken. Min svarta stora resväska drog jag efter mig in i den gigantiska incheckningshallen och det var inte direkt svårt att finna Ogge där inne för precis som han hade sagt så var han i den stora samlingen av fans. 

”Ogge kom här!” ropade jag bara för att säga till honom att hålla koll på min väska medan jag gick på toaletten och tvättade bort min mammas pussavtryck i ansiktet. 

”Ursäkta mig”, sa Ogge till sina fans och gick ur den stora folksamlingen med hans resväska i regnbågsfärger fylld med massa klistermärken. Han tittade på mig och skrattade till.

”Har mamsen pussats lite innan du åkte eller?” flinade han fast med en trevlig ton på rösten den här gången jämfört med vad han brukade ha i skolan. Han var säkert bara trevlig för att han var i närheten av sina fans, annars hade han nog dissat mig lika hårt som i vanliga fall. Liksom killen visste inte vad jag hette förrän skolavslutningen i nian då han hade fått i uppdrag från rektorn att dela ut stipendier. Ett av stipendierna han skulle dela ut var till mig och då, för första gången någonsin sade han mitt namn. Efter den lilla avslutningsceremonin i kyrkan så hade han kommit fram och sagt att han inte hade vetat vad mitt namn var förrän nu då han ropade upp det. 

”Ja, men jag ska gå på toaletten så du får hålla koll på min väska”, svarade jag och överlät min enkla svarta väska till honom. Han nickade och vände sig tillbaks till fansen som stod med deras systemkameror och mobilkameror och fotade oss två. 

”Var det där din flickvän?” frågade en av tjejerna. Ogge skrattade till och jag kunde nästan se hur han flinade till. ”Vad tror du?” Mer hörde jag inte av det samtalet då jag hade hunnit gå iväg en bit förbi ett pressbyrån och uppför en trappa till en av toaletterna där som det inte var någon kö vid. 

När jag kom in på toaletten så tittade jag ner på mina svarta haremsbyxor som jag dagen i ära hade tagit på mig bara för att de var bekväma. Att sitta i jeans var väl ingen höjdare så jag hade hoppat över det och tagit byxorna jag själv tyckte såg hemska ut på mig. De liksom passade inte in på mig av någon anledning. Till den så hade jag en enkel lös tröja i vitt och en tunn prasseljacka till. Snabbt tog jag lite papper från pappershållarna och blötte det för att sedan torka bort mammas läppavtryck. Medan jag gnuggade det sträva pappret mot min kind så började jag tänka i de banorna att mammor med läppstift skulle förbjudas att pussas, för det var nästan helt omöjligt att få bort märkena. 

Det tog mig tid att bli av med märkena och tur som det var så hade jag inte sminkat mig mer än att jag hade dragit min mascaraborste genom ögonfransarna en gång. Därför blev det inte tydligt att jag hade stått och tvättat bort någon foundation fläckvis eller så. Jag låste upp toalettdörren och sprang snabbt tillbaks till Ogge som till min förvåning nu stod ensam med hans ryggsäck och våra resväskor. 

”Så nu är jag klar”, sa jag och tog tag i handtaget på min väska. 

”Det tog en väldans tid, så lång tid att alla fans stack”, skrattade han drygt fram och låste hans splitternya telefon som han hade skrytit om i skolan. Jag rullade bara med ögonen och gick bort mot automaterna man nuförtiden checkade in i. 

”Du har bokningsreferensen så det är bara att skriva in den i maskinen. Ut ur maskinen kommer sedan våra boardingcards och bagagetags. Det enda vi behöver göra då är att klistra fast den där remsan på väskan och sedan gå och droppa bagaget på vårt band för att sedan gå till säkerhetskontrollen”, sa han och tryckte sitt finger mot pekskärmen. 

”Jag vet, jag är inte efterbliven om du trodde det”, tänkte jag men sade inget högt, det var inte värt att skapa något världskrig redan nu. Det var lika bra att bita ihop i alla fall från en början och sedan fokusera på att vi efter den här resan aldrig mer skulle behöva umgås igen.