Headphones - o.m

Del 10

Precis som jag hade trott så hade jag tappat bort mig på Rhodos, första dagen. Ogge som inte hade någon hjärna hade stuckit in i massa gränder här och var och därför kunde jag inte bara hänga på eftersom jag inte var lika tränad som honom. Jag hade traskat på i den gassande värmen utan vatten och utan energi i kroppen i vad som kändes timmar, även fast det säkert bara hade gått typ femton minuter. Runtom mig där jag gick så var det en massa inhemska hus där jag kunde konstatera att befolkningen på ön bodde. Inte så värst långt från husen som var samlade på ett område så fanns det en liten marknad där folket på ön sålde hemmagjorda saker till turister. När jag passerade dem så var de ganska påträngande och började dra i mina armar för att jag skulle följa med dem men på något sätt så lyckades jag ändå slingra mig ur.

Gruset på marken sparkade jag på och min blick flackade mellan de två sidorna av vad jag skulle kalla för byvägen där bilarna körde uppemot hundra kilometer i timmen. Jag hoppades varje gång jag tittade över på andra sidan att jag skulle se Ogge stå och vänta på mig men han dök aldrig upp, eller ja - hittills hade han inte gjort det. Det var nästan så att jag nu längtade efter honom eller i alla fall att se honom och höra honom dumförklara mig som tappade bort mig. Fast egentligen så var det praktiskt taget att det var hans fel eftersom det var han som hade stuckit iväg utan mig.

"Daphne!" Ogges röst hördes bakom mig och snabbt vände jag mig om. Han kom joggandes efter mig med en vattenflaska i vardera hand och sträckte över en till mig när han hade kommit ikapp mig.

"Vart har du varit och varför försvann du bara sådär?" klämde jag fram och slängde mig i hans armar. Det var egentligen inte planerat att jag skulle göra det men oron som jag hade burit inom mig hela tiden jag hade gått runt tog över och därför ville jag bara känna att han var här. För så snurrig som jag var av solen så skulle det inte varit konstigt om jag hade sett i syne eller så.

"Förlåt, jag vet att det var dumt av mig att bara försvinna som jag gjorde." Han bet sig i läppen och tittade ner på mig som fortfarande stod och höll om honom hårt. Försiktigt klappade han mig på huvudet och jag kände verkligen hur obekväm han blev i den här situationen. Jag drog mig därför loss ur mitt grepp om honom och började dricka av vattnet i vattenflaskan han hade gett mig.

"Du ska veta hur orolig jag varit?! Jag har seriöst gått runt här och trott att jag skulle dö eller något", suckade jag när jag hade dragit i mig ungefär halva flaskan med vatten som innehöll en halvliter. Han tittade besvärat på mig och sedan ner på sina fötter som var klädda i de där dyra löpardojorna som han ännu inte hade börjat skryta om men som jag visste att han förmodligen skulle göra närsomhelst.

"Jag vet och det var verkligen idiotiskt av mig att göra som jag gjorde", mumlade han ännu mer besvärat än hans blick var.

"Men nu tycker jag att vi ska gå mot hotellet och äta en riktig frukost och sedan ta reda på vad vi ska göra idag. Jag lovar att kompensera dig för det här på något sätt senare, okej?" Han lät väldigt övertygande i hans röst och jag bara nickade med. Det var inte värt att skapa ett onödigt bråk även fast jag kände en riktig irritation till att han bara hade försvunnit som han hade gjort. Den där killen kanske skulle lära sig att kontrollera sina känslor eftersom han tydligen inte kunde hålla dem i styr. Han blev ju bara irriterad av ingen anledning.

"Visst, vet du vägen tillbaks då?", frågade jag.

"Alltså vi är typ på baksidan av hotellet. Du måste ha gått i en cirkel runt den där närliggande byn och sedan valt fel korsning", skrattade han fram och greppade tag om min alldeles varma hand. Han drog med mig en bit och han hade helt rätt - vi var typ på baksidan av hotellet så alltså var det inte så värst långt hem.

"När du ska kompensera mig?" Min blick låg på min och Ogges hand som var sammanflätad och log lite av tanken. Han var en av de första killarna (förutom Ricco) som hade hållit i min hand, inte för att det var något speciellt med att hålla handen men ändå. Det kändes ovanligt.

"Ja?" svarade han med osäker röst precis som att han var lite rädd över vad jag skulle säga.

"Får jag bestämma precis vad jag vill eller har jag några villkor?" frågade jag och log lite försiktigt då jag precis visste vad han skulle få göra för mig.

"Jag gör precis vad som helst, säg bara vad jag ska göra och jag gör det!" Ännu en gång lät han sådär självsäker och övertygande på hans röst. Jag log försiktigt och pustade ut lite när vi kom in i den svala receptionen med fläktar i taket som gjorde så att det blev svalt här inne.

"Hurså?" Nu lät han nästan lite osäker, säkert för att han hade sett mig bli lite överlycklig över vad jag skulle säga åt honom att göra.

"Jag har redan bestämt vad du ska få göra för att kompensera mig men det får du veta senare. Nu vill jag ha mat och sedan vill jag ta det lugnt innan vi ska ringa Frippe, för jag är helt utsvulten!" sa jag bestämt och den här gången var det jag som drog med honom bortåt, fast nu till bufférestaurangen. Hans hand låg fortfarande i min men det var ingen av oss som riktigt tänkte på det, inte förrän vi kom fram till han som skulle placera oss vid ett bord i restaurangen. Han kommenterade nämligen att vi två var söta tillsammans och då släppte vi två direkt på greppet om varandras händer. Aldrig i livet att vi två skulle vara söta tillsammans. Jag blev nästan äcklad av tanken att någon ens kunde se mig och honom tillsammans på det sättet.