Kidnappad (AVSLUTAD)

0.9

~KELLYS PERSPEKTIV~
En stor kram var det som behövdes från Molly nu. Jag kysser henne mjukt och tittar henne sen i ögonen och ler. Vi skulle precis till att gå när jag ser skräcken i hennes ögon. Hon är precis påväg till att skrika när det kommer nån bakifrån och håller för hennes mun. Med hastig rörelse så väder jag mig om och slår en rak höger på den bakom mig. När jag såg vem det var blev jag bara argare. Melvin. Allt han hade gjort mot henne. Min Molly.
När jag tittar upp igen så ser jag hur Danne, Jacob och André kommer och går.
-Kelly... När tänker du sluta fly.? Sluta springa? Det är bara att ge upp okej? Vi kommer se till att din lycka alltid blir förstörd. Säger Danne och de andra skrattar lätt

-När ska du få förstånd!? Ni är helt dum i huvudet allihop! Skriker jag tillbaka

-Är vi dom dumma? Jag var tänkt att bara låta er fly. Jag menar jakten efter er är det roliga. Men nu... Sorry men inga risker tas här... Svarar han tillbaka med ett retsamt flin och han lyfter pistolen mot mig.

~MOLLYS PERSPEKTIV~
Hur mycket jag än sparkar och slår hjälps det inte eftersom Alex håller i mig så pass hårt.
Paniken växer inom mig när jag ser hur Danne riktar pistolen mot Kelly. Skottet avlåssas och alla bara går.. Medans jag skriker ut i sorg och släpper alla tårar fri. När Alex släpper mig slänger jag mig fram på knä mot Kelly. Hans ansikte gör uttryck som visar smärta under tiden som han ligger och kvider sig på marken. Jag lägger handen som en press på såret medan jag ropar efter hjälp. Det tar inte lång stund innan jag hör en bil sladda in på uppfarten och Louis och Oscar kommer ut springandes emot oss. De hjälper mig att ta med Kelly till bilen. Väl inne i bilen får Kelly ha sitt huvud i mitt knä och han ligger ner i baksätet.

När vi kommer in på sjukhuset är personalen redo med en bår. Vi hann inte prata så mycket utan de slängde upp Kelly på båren och rusade iväg sen. Jag slänger mig i famnen på Oscar och Louis. Mina bästa kompisar. De som jag kunde lita på. Efter en stund kom Marissa och Lisa. Vi satt bara och väntade på besked. Killarna hade gått iväg för att fixa mat.
Dörren till Kelly's rum öppnas och en kille i vit rock kommer ut.
Vi skakar hand med honom innan han börjar prata.

-Mitt namn är dr. Klarcsson och jag har varit med under hela processen med Kelly. Han verkar haft tur i oturen vi kunde få stopp på blödningen med han verksr ha små mindre skador sen tidigare. Vi har inte kunnat få någon bra kontakt med honom. Så jag tänkte att ni kunde få sätta er i rummet och nä... Jag menar om han vaknar så ringer ni på larmet.

Vi tackade för att han berättade innan vi gick in i det stora rummet. Nästan allt var vitt. Ända möblerna var två mindre soffor, ett litet bord, sängen, maskiner, och lamor. Jag gick fram och satt mig brevid Kelly i sängen.
Hans bröstkorg var nästan helt still men.. De kunde inte sluta såhär? Han måste kämpa och det kommer han. Kelly Atwood är ingen som ger upp.

Efter timmar i väntan på att han ska vakna hör vi hur han börjar vakna i sängen. Jag tryckte snabbt på larmet när jag gick fram till honom såg jag bara panik och stress i hans fina ögon.
Läkarna ser till så att jag och de andra lämnar rummet och det står läkare runt Kelly med maskiner och slangar. Tårar rinner ner för mina kinder även om min magkänsla sa att allt skulle bli bra så kändes det avsolut inte bra...

Efter att de varit där inne i en halvtimme kommer alla ut igen. Dr. Klarcsson stannar till hos oss igen på vägen ut för att berätta om situationen.

-Hej.. Det verkar som att han kommer klara sog bra. Det som hände när han vaknade var att han hamnade i stress kan man säga. Han samlade alla tankar om händelsen på några få sekunder. Men han kan nog skriva ut sig ikväll redan.
Och tydligen var det någon polis som försökt få tag i Kelly i några år.! Så de kommer hit och pratar innan han skriver ut sig.

När doktorn hade gått skyndade vi oss in till Kelly. Och vi alla visste att vi var tvungen att få ut honom innan poliserna kom. Skulle vi inte hinna så hade det varit kört för alla killarna.
Han var vaken och käde sig mycket bättre och han verkade mycket piggare. När han hade tagit på sig kläderna och stoppat allt i väskan så bestämde vi oss för att hoppa ut genom fönstret. Vi var på lägsta våningen så det var egentligen bara att kliva ut genom fönstret.

När vi väl var hemma fick vi se till att låsa överallt och sen så gick vi alla och la oss i stort sätt.
När jag och Kelly klätt av oss för att sova känner jag hans trygga arm som drar in mig i den varma och trygga famnen. Jag vänder mig om och vi tittar bara på varandra. Jag ler och innan mina lgon sluts helt för att sova hör jag en viskning "jag älskar dig"...

Förlåt! Har varit så kass på att uppdatera och har haft mycket och tänka på samtidigt har det hänt mycket runt mig sista tiden. Men tänkte att när jag når 3k läsare så lägger jag ut mån, tis, ons den veckan? Blir det bra? Har jag tid så kanske det blir hela veckan förutom lör och sön.
Men ha de gött så länge så hörs vi!