Kidnappad (AVSLUTAD)

4.4

MOLLYS PERSPEKTIV
Det har gått en vecka sen jag läste brevet från Kelly... Att han inte kommer tillbaka till oss i gänget mer. Och för varje dag så mår jag mer och mer dåligt över att ljuga för Kim. Och jag vet att det kommer bli värre men jag måste berätta för Kim att hennes pappa inte kommer tillbaka... Att han är... Död....

Jag kliver till sist upp ur sängen och drar på mig en par slitna jeans, sen greppar jag en huvtröja på golvet och drar på mig. Men när tröjan är på så märker jag att det är Kellys. Jag tänkte ta av mig den men istället fixade jag så att den satt snyggt och sen drog jag in doften från Kelly. Jag log och torkade bort en ensam tår som rullade ner för kinden innan jag gick ner till dom andra.
När jag kom ner spelades det musik från radion, frukosten var fram dukad på bordet och Kim mötte mig i en stor kram.
Jag ler tillbaka åt dom och vi alla samlas i en stor grupp kram. Men jag kunde inte låta Kim tro allt var glatt och bra. Jag var tvungen att berätta att Kelly inte kom tillbaka till oss. Att han var borta men jag tänkte vänta tills efter frukosten.

"Kim... Allt e inte såhär glatt och bra gumman... Jag måste få prata med dig ensam..." hon nickade och kollade oroligt men hon följde med mig. Marissa, Lisa, Louis och Oscar visste precis vad det gällde. De fick ledsamma blickar och ansiktsuttryck men nickade eftersom de visste vad det gällde och det var något jag var tvungen att säga till Kim.

Vi satt oss inne i kontoret på nedervåningen och jag drog ett djupt andetag innan jag började att berätta.

-Kim... Gumman... Såhär är det att pappa kommer inte tillbaka till oss. Det går inte och han kan inte... Ehm de här är så så svårt för mig att berätta och säga till dig men... börjar jag och jag känner hur det börjar rinna tårar ner för mina kinder men jag ser också att det kommer tårar ner för Kims kinder.

-M-mam... Mamma.? Vad har hänt... Är pappa..? Stammar Kim fram och hennes tårar kommer i floder

-Gumman pappa... Han... H-han är död... Säger jag med gråt i halsen och stammar fram det
En tom "pust" och suck kom ut ur henne och tårarna bara sprutade. Hon skrek rakt ut och jag skulle precis dra in henne i min famn men hon rusade ut från kontoret och upp för trappen och smällde igen dörren till hennes rum.
Nu var jag helt tom. Jag har så mycket skuld och mår så dåligt över det här... Ljuga om att ens pappa är död? Hur fan kunde Kelly säga att jag skulle göra såhär, en ännu bättre fråga är hur jag kunde lyssna på Kelly ännu en gång!?

KIMBERLYS PERSPEKTIV
Jag känner mamma. Hon ljuger. Det är en stor fet lögn. Jag vet att min pappa inte är död. Men frågan är vad dom döljer, och vad som hänt i deras tidigare liv. Någonstans i huset måste det väl finnas några tecken eller något på vad som hänt när dom var yngre.?
Jag är 15år och vill inte vara deras lilla flicka som inte kan ta sanningen. Och det är något dom kommer inse. Jag torkade bort mina tårar som jag tvingade fram när jag och mamma pratade men... Ärligt så vet jag inte om jag tvingade fram dom så mycket? Eftersom dom ljuger, mamma ljuger... Det här om att jag ville vara mindre populär och sluta hänga med "bad boysen" i skolan är bullishit nu. Efter att blivit sviken av mina förebilder.

Jag öppnade garderoben i mitt rum och tog fram min camouflage-färgade axelväska och slängde den på sängen. Jag satt på mig ett par svarta jeans och tog på min svarta Adidas-hoodie ovanpå mitt linne. Jag satt upp mitt hår i en bulle ganska högt upp på huvudet och plockade fram ett par grå joggingskor som stått i min garderob ett par månader. Innan jag var färdig gick jag till spegeln och sminkade mig, en ganska mörk sminkning. (Bild på outfit längst upp)

Jag började packa grejer i väskan som låg på sängen. Jag slängde ner extra kläder, smink, laddare till mobilen och andra "bra och ha grejer". Jag stängde igen väskan och öppnade fönstret i mitt rum. Jag kastade ner väskan på våran tomt på baksidan innan jag kravlade mig ut genom fönstret och försökte va så tyst som möjligt när jag klättrade ner för stupröret.
Jag visste exakt vart jag skulle ta vägen för att kunna ta reda på iallafall min mammas förflutna och troligen pappas förflutna också. Till Noel, Danne...
Jag tog upp min mobil och ringde Noel.

-Ja, Noel. Svarade han i telefonen
-Ehm... Hej det är Kim... Kan du komma och hämta mig ett kvarter från mitt hus, snälla? Så kan jag stanna hos er ett tag om det är okej. Svarar jag tillbaka och det blir tyst några sekunder
-Jag kommer, men din pappa är här så du vet... Och vad ska vi säga till han liksom.? Du vill ju inte va tillsammans efter.. Aa du vet det som min pappa tvingade mig till... svarade han tillbaka med ledsen stämma
-Tack, och du jag kommer aldrig kunna släppa det du gjorde mot mig. Aldrig. Men alla förtjänar en andra chans va? Om jag får stanna hos er så får du en andra chans.
Svarar jag tillbaka och håller chocken om att pappa var där inom mig
-Jag är där om 5min babe. Svarar han innan det bara är tut-signaler som kommer efter att han lagt på.
Vad har jag gett mig in på nu...

Allt har ett slut... Och här slutar min bok. Det blev bara 44 kapitel istället för 45. Tack för att ni följt boken till sitt slut. Älskar er!❤️❤️❤️

Hahahahahha😂❤️
Nädå såklart kommer det ett till kapitel som lovat. Men erkänn att jag fick er där?
Men håll ut och vänta in sista kapitlet (kap 45) ha de gött så hörs vi❤️