Mon chéri |✓

Kapitel ett

▬▬▬▬▬▬

Brännskada – ett trauma (en skada) på huden som oftast orsakats av värme

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL ETT

Trupperna skickas ut en efter en och jag står och kollar hur dem med snabba steg springer i den våta marken. Min far står bredvid mig och ropar ut nästa grupp mot skogen. Min hals uppstoppas av alla trupperna som springer mot sin död. Det är orättvist, minst sagt. Det är orättvist hur barns föräldrar tvingas lämna sina barn för att skydda territoriet, medan jag står här utan att kunna hjälpa dem.

Vårt territorium har invandrats av arga rouges, eller hur vi kallar dem; enstöringar. Redan igår kväll började attackerna och barn och vuxna hade sprungit för deras liv. Jag åt andra sidan, hade inte märkt något och satt lugnt i min soffa med choklad. Igår hade jag blivit ilsken av att min far inte brytt sig om att berätta för mig om attackerna och hade dessutom bara gett mig dåliga ursäkter.

Regnet öster ner och mitt långa bruna hår är redan dyngsurt. Jag ser hur sista gruppen ropas upp och springer iväg. Jag vänder mig mot min far utan att planera att prata med honom. Jag hade gett honom tystnad hela morgonen, fortfarande sur över att jag fick veta sist av alla. Han ger mig ett snett leende innan han öppnar munnen.

"Jag och Max ska försöka få svar från de redan fångande enstöringarna. Du får vara med din mamma så länge, gå in innan du blir förkyld," säger han och jag nickar. Jag stampar argt in i det enorma huset och hittar snabbt min mamma sitta vid en soffa med alla de andra barnen. Jag går fram till henne och hon möter min blick och ler, vilket jag besvarar.

"När blomman snart var helt vissten visste det stora monstret att han måste göra något fort men avbröts av att Gaston och hans män försökte bryta upp porten. Belle sprang genast till porten för att försöka hindra dem arga männen att inte hinna bryta upp dörren..." Berättar min mor och alla de små barnen lyssnar noga, medan de större barnen, som mig, tittar ut genom fönstret.

Jag har under hela min livstid velat veta vad dem gör till enstöringarna nere i fängelset. Antagligen inget trevligt. Jag har aldrig fått vara med att bestämma något i flocken, även jag är den nästa Alphan eftersom jag inte har några syskon. Att bli Alpha skulle bli spännande men min far har vägrat att lära mig något om det. Jag menar, hur ska jag, nästa alpha, veta vad eller hur man ska göra om min far vägrar lära mig något om det? Det är något som jag undrat för en väldigt lång tid men lämnas istället kvar med obesvarade frågor.

Sedan tar min nyfikenhet över och jag smyger snabbt ut från huset. Vargar ylar och jag hör sedan ett smärtsamt vrål. Jag bestämmer mig snabbt för att springa till den skadade personen, vem det nu är.

Tillslut kommer jag till en flod och jag ser hur en av flock medlemmarna ligger på marken, i smärta. Jag springer snabbt fram till honom och han gnyr till. Jag ser ett stort sår på benet, vilket gör att han inte kan resa sig upp. Det var ett riktigt läbbigt sår, köttigt också för den delen.

"Vem gjorde detta mot dig?!" Tjuter jag i panik och tar snabbt av min tröja för att sedan knyta fast den på benet för att stoppa blodflödet.

"Jag," säger någon och jag tittar upp. En kille i min ålder står med ett elakt flin på läpparna. Han har mörkt hår och med tydlig käklinje. Han är gudomligt snygg. Hans gröna ögon lyser starkt i mörkret. "Jag gjorde det"

Jag flämtar till när jag hör min varg säga ordet jag fruktat hela mitt liv. Fyra bokstäver.

Mate.

Min andning förvärras och jag kollar skrämt på killen som inte tittar på mitt ansikte. Utan under, jag morrar svagt.

"Mina ögon är här uppe, du vet!" Säger jag starkt och han ger mig ett flin innan han möter mina ögon. Jag lägger armarna runt personen som skadas, som jag tror heter Eric och bär upp honom prinsess-stil. Min mate börjar morra när jag lyfte upp honom med kolsvarta ögon. Jag himlar med ögonen. Är han seriöst svartsjuk?

"Vad heter du?" Frågar han innan jag hinner vända mig om för att gå. Jag höjer på ögonbrynen.

"Wendela, själv?" Frågar jag nonchalant och hans blick mjuknar men jag vet att han fortfarande är svartsjuk.

"Tristan," säger han och jag älskar redan hans namn. Jag skulle ljuga om jag säger att hans namn inte passar honom, för det gör det. Tristan ansluter sig vid min sida. "Vad gör du här ute? Ska du inte vara inne, i säkerhet?"

Han säger det med en ton av lekfullhet. Jag har verkligen inte tid för det här.

"Jag skulle kunna fråga dig detsamma," svarar jag uppkäftigt. Varför mångudinna? Varför fick jag en mate som du ändå visste skulle få mig i trubbel, kanske till och med död. Hur kan du göra detta åt mig?

Jag har redan listat ut att han är en enstöring, en irriterande sådan också. Men hans snygghet gör mig nästan knäsvag.

"Jag fråga först," säger han med ett flin. Jag suckar.

"Och varför ska jag säga det till dig? Jag har inte tid för det här," säger jag och vänder mig om.

"Så, är du besviken eller glad att du fick en sådan snygg mate som mig?" Säger han självsäkert och jag himlar med ögonen.

"I dina drömmar." Säger jag och han fnyser men stannar sedan plötsligt. Jag stannar också och kollar bak till honom.

"Jag måste gå, men jag hoppas indeed att vi träffas igen. Kanske nästa gång utan en bh?" Säger han slugt och jag flämtar till.

Den jäveln.

"Glöm och dröm," säger jag och vänder mig om, gör allt i min makt för att hindra mig själv att titta bak.

"Vi ses, Mon chéri", ropar han efter mig och lämnar mig med ett leende.