Mon chéri |✓

Kapitel fem

▬▬▬▬▬▬

Till @aborrenn för att alltid rösta och lämna snälla kommentarer.

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL FEM

🎶: Little mix: Touch

Solens stålar smyger sig in i fönstret. Resten av dagen igår så hade jag mest bara letat upp en låsuppbrytare, om det ens kallas så. Jag hade också berättat för Taylor om att han måste göra om det igen. Tydligen hade han lurat dem att han hade hittat fyra personer döda.

Jag reser mig upp och kliver ut från sängen. Jag springer ner och tänker hämta något att äta, men också ta något till Jacob.

Jag går fram till bordet som det står framdukat med alla möjliga delikatesser. Jag börjar med att ta ägg, bröd och yoghurt, tar extra mycket av allt för att Jacob också ska få.

I matsalen finns det olika bord för olika personer. Man skulle kunna tro att jag ska ha det finaste och största bordet med mina host vänner. Men nej, jag, Alphans dotter, sitter på ett litet mobbat bord längst bort från alla andra. Otivia och hennes små hundvalpar sitter i mitten, runt alla och med alla. Ibland undrar jag hur hon klarar av det. Sure, att ha vänner som man trivs med är en sak, men hon har ju fudging hundra vänner! Hur ska man kunna prata med alla utan att helt tappa förståndet? Respekt till Otivia.

Jag sätter mig vid mitt lilla mobbade bord och väntar på att Taylor ska komma och göra mig sällskap. Inte för att han någonsin är i tid, han brukar tillochmed missa hela frukosten, men då är Otivia oftast borta hon också.

Medan jag äter så börjar fundera på Jacob, fängelset och även för jag hatar att erkänna det, Tristan. Han var ju definitivt inte inne i fängelsehålan. Jag antar att jag borde sluta tänka på honom, som att han någonsin kommer tänka på mig. Efter vårat möte i skogen, som snart är för mer än 5 dagar sedan, så har jag tagit slutsatsen att han är en slug Playboy.

När det gnisslar av stolen framför tittar jag upp och ser,

Kan ni gissa?

Asså jag menar det, kan ni verkligen gissa?

Gissa, gissa, gissa.

Okej, det var ingen mindre än Otivia (och när jag säger ingen mindre så menar jag verkligen ingen mindre, hon är literally kortare än min mormor. Och hon är verkligen kort)

"Hej Wenle!" Säger hon entusiastisk och jag spärrar upp ögonen. Vad gör hon här?

"Hej?" Säger jag mera som en fråga.

VARFÖR I HELA FRIDEN ÄR HON HÄR? suck, denna dagen började så bra ju.

"Taylor sa att jag skulle hålla dig sällskap" säger hon och ler överdrivet. Jag svarar inte utan tar en tugga av mackan.

"Inte för att jag vill vara här," muttrar hon och försöker säga det tyst så att jag inte hör, men något inom mig säger att hon ville att jag skulle höra hennes gnällande. Jag suckar.

"Vart är han någonstans?" Frågar jag henne och hon kollar från sitt kronbord till mig.

"Jag venne, han sa bara att jag skulle hålla dig sällskap." Säger hon utan att gömma att hon absolut inte vill vara här.