Mon chéri |✓

Kapitel fjorton

▬▬▬▬▬▬

"I see these tears in your eyes, I feel so helpless inside"

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL FJORTON
🎶: Tired - Alan Walker

"Jag vet att du vill, jag är ett monster, inte sant?"

Jag tappar andan. Han är inget monster.

"Jag tänker inte avvisa dig," säger jag med hård och bestämd röst. Min varg får mig känna sorg för att han sa att jag skulle göra det. Hennes hjärta krossades i tusen bitar och det gjorde mitt med. Han ser fortfarande på mig hårt och uttryckslöst.

Jag klarar inte mera.

Det är för mycket.

Jag rätar på mig och försöker samla mig. Jag klarar detta.

Han stirrar på mig medan jag försöker envist undvika hans blick.

"Jag kommer tillbaka snart." Säger han tillslut och går ut från dörren. Jag hör ljudet av att han låser dörren. Jag tar argt upp min sko och kastar den i marken.

"Arrgggh" mumlar jag och slänger mig i sängen. "Hur kan han bara göra så?! Ugh"

Jag rullar ett varv så att jag ligger på mage och kollar ut för fönstret som finns placerad precis framför sängen. Där ute ser jag hur Tristan och Wincent står och pratar.

Ugh, båda två är idioter.

Jag vänder blicken från fönstret och bestämmer mig att utforska i rummet, jag har ändå inget bättre för mig.

Jag går fram till den mystiska trädörren och drar ner handtaget. Låst.

Varför måste allt vara låst för?!

Jag vänder mig frustrerat om och går till dörren som jag tidigare trott lett till en toalett men istället lett mig till ett kök. Det kanske finns något att ät-

Nej Wendela, kom ihåg att inte äta något.

"Urrghh", jag vänder mig återigen om och går till dörren där man går in och ut från rummet. Jag rycker i dörrenhandtaget, fortfarande låst.

Helt plötsligt när jag tänker på alla de sätt som jag kan få upp dörren på så hörs det ett ljud från den innan handtaget trycks ner och jag backar bak. In kommer en söt liten tjej, minst 16, med en vit klädsel och en guldbricka med alla olika delikatesser. Min mun vattnas i synen av dem.

Wendela, kom ihåg. Inget ätande.

Jag möter hennes blick och hon rycker till lite, som om hon inte var beredd på att jag skulle stå inne i Tristans rum, vilket jag förstår.

Hon är tyst och står stilla.

"Ehm Hej." Säger jag och rätar på mig. Fortfarande säger hon inget. Jag rynkar på pannan. "Kan du inte prata?"

Hon skrocka gulligt och ler mot mig.

"Jag kan prata," säger hon med ett varmt leende.

"Men varför svarade du inte på mitt hej isåfall?" Jag är så förvirrad just nu. Varför svarade hon inte på mitt hej? Är det något jag missat?