Mon chéri |✓

Kapitel tjugotre

▬▬▬▬▬▬

Can I be him - James Arthur

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TJUGOTRE

"Älskling" okej, det smeknamnet är nytt, jag smakar på ordet. Jag gillar det, jag älskar det. Jag svarar med att jag höjer på ögonbrynen. "Förlåt."

Jag kunde känna hur luften slogs ut ur mina lungor. Det känns så konstigt nu när han säger det. Jag hade förväntat mig en utskällning för att jag rymde men istället får jag en...ursäkt?

"Ursäkten godtagen", säger jag i brist att säga något annat. Han rynkar på ögonbrynen.

"Öhm så du är inte sur på mig längre?"

"Det har jag inte sagt", säger jag och försöker hålla mitt pokerface. Det är svårt att låsas vara känslolös när man ser valp ögonen. "Varför kom du inte på middagen?"

En blixt av smärta skjuts genoms hans gröna ögon och jag kan inte hjälpa än att känna mig lite skyldig att jag är den som orsakade den. Han tar snabbt ett steg mot mig och räcker sig för mina händer men jag backar bak. Min varg rycker till när jag ser hans ögon. Hans vanliga vackra glada ögon är nu glansiga av brännande tårar bakom ögonlocken, ett tag så trodde jag att han skulle börja gråta men han suckar istället och låter armarna åka ner vid sidorna.

"Jag vet att du är sur,"

"Det kan du ge dig fan på" säger jag och han möter mina ögon en millisekund innan hans ögon landar på marken. Han skämdes. Jag kan inte undvika att jag tycker att det är gulligt. Han, ledaren av enstöringar högra hand, skämdes för att han missat en middag. Tanken är lite skrattretande.

"Jag glömde bort, och jag vet att det inte är en ursäkt men- förlåt", säger han och jag kastar mig i hans armar. Han blir först förvånad men kramar sedan tillbaka, gnistor och sprakar uppenbarar sig där min nakna hud möter hans. Min varg morrar åt mig att jag orsakat både henne och honom smärta men jag bara ler i hans armar. Vad var det jag sa? En ursäkt och en liten, liten förklaring. Vilket jag fick, så nu är jag nöjd.

"Jag har saknat dig så mycket, hjärtat", säger han och hela min kropp blir varm inuti.

"Jag har saknat dig med", säger jag och begraver mitt ansikte i hans ansikte och andas in hans doft. Den doften som luktade som en lycklig sommarnatt i den perfekta sommarvärmen som är precis på den ljuvliga gränsen mellan kallt och varmt. Han gör precis samma sak och jag kan känna att han ler ner min nacke.

Jag lyfter upp mitt huvud och han möter direkt mina ögon. Han fixar ett stadigare grep runt mina ben. Jag lossnar lite på greppet runt hans nacke, upptäcker att han antagligen skulle svimmat av syrebrist om jag hållit kvar. Hans ögon är som gröna kristaller, eller diamanter. Vackra på utsidan och sköra på insidan. Även fast diamanter är kända för att vara otroligt hårda och starka.

Vi bara står där, eller tekniskt sett så står Tristan där, och stirrar i varandras ögon. Vi står säkert där i flera minuter, djupt försjunkna i varandras ögon innan han släpper mig varsamt ner på marken utan att någon gång slita blicken från mig. Jag håller kvar händerna runt hans hals och det tvingar honom att böja sig ner lite pågrund av hur lång han är.

Det är som att tiden står stilla som det bara är jag och Tristan i universum. Hans ögon, hans läppar och blicken. Jag studerar hans ansikte och beundrar hans vackra mästerverk. Mina ögon hittar tillslut ett ärr precis vid käkbenet. Undrar varför jag inte märkt det tidigare.

Han möter mina ögon igen och han växlar blick mellan mina ögon och läppar. Jag flyttar också blicken till hans läppar och jag börjar luta mig in, vilket han också gör. Jag sluter mina ögon och allt går som slow motion, men det gjorde inget då vi har all tid i värden. Jag kunde känna hans näsa andas och hans hjärta gå i en snabb takt. Så nära var vi. Bara en millimeter till så skulle våra läppar mötas. Jag lutar mig långsam-

Att någon harklar avbryter oss och jag lutar mig snabbt bak och möter Taylors bruna ögon. Han ska så få igen för det här. En sekund till och våra läppar skulle mötas...en sekund till och våra läppar skulle mötas. En sekund till och våra läppar skulle mötas! Jag kunde inte tro det, en sekund till och jag skulle få min första kyss! Min varg hoppar av glädje vilket får mina läppar bilda ett brett leende. Wow, jag kan inte tro det! Jag var en sekund från att få en kyss från model-guden Tristan! Jag tror att jag kommer svimma.

"Taylor?" Säger jag och släpper armarna från Tristan och möter hans ögon en sekund och dem visade bara ilska mot Taylor. Jag vänder mig och går till Taylor. Han växlar blick med Tristan innan han ger mig en varm kram. Jag hör ett svagt morrande och jag släpper kramen och möter Tristans ögon.

"Öhm," säger jag och tar en hårslinga bakom örat. "Tristan, det här är Taylor, Taylor det här är Tristan...min mate"

Jag pekar och mellan dem och Tristan tittar på honom med en äcklad blick. Jag ger honom ett varnande finger och han slappnar av lite. Taylor går artigt fram och räcker fram handen. Tristan tvekar lite innan han tar den.

"Trevligt att träffas", säger Taylor och går sedan till mig. "Så, du är hennes mate? Jag hade förväntat mig en vekling med för gott hjärta men du överträffade mina förväntningar,"

Taylor flinar och Tristan bara himlar med ögonen mot honom. Jag vänder mig Taylor.

"Taylor, hur mår mamma och pappa?" Frågar jag snabbt.

"Dem har inte sovit på flera dagar, dem vägrar sluta leta efter dig," det får mitt hjärta att brista lite. Jag saknar dem så mycket.

"Åh" är mitt ända svar.

"Wendela, du måste följa med hem, annars så kommer dem snart bli helt galna. Dem klarar sig inte utan dig," jag känner tårarna bränna innanför ögonlocken. Jag stänger ögonen och försöker lugna ner mig själv.

"Ja-jag vet inte om jag få-"

"Du kan gå", säger Tristan hårt och känslolöst. Mitt hjärta hoppar över ett slag och jag flämtar till. Jag möter hans ögon.

"Verkligen?" Säger jag och ser chockat på Tristan.

"Ja."

Jag vänder mig om och springer till honom. Jag omfamnar honom och han besvarar ömt, som om jag skulle vara av porslin och skulle kunna gå sönder om han kramade för hårt. "Tack"

Han nickar bara och jag släpper honom och springer till Taylor som redan är en bit bort. Taylor stannar och väntar och när jag tillslut kommer fram till honom så vänder jag mig om och ser att Tristan inte är där längre. En tår sipprar ner för min kind innan jag vänder mig om och börjar gå.

▬▬▬▬▬▬
Okej, blev riktigt nöjd med detta kapitelt. Jag hoppas att det är lika bra för er som det är för mig.
Första dagen i skolan i morgon. Orkar inte gå tillbaka :( men som tur är så är vi bara i skolan typ en timme :).
Du som skrev den där visionen på kapitel arton detta kapitelt är till dig! Det gav mig stor inspiration!

Glöm inte att rösta och kommentera! Puss på er!