Mon chéri |✓

Kapitel fyra

▬▬▬▬▬▬

Lättnad: positiv känsla av att en period av ovälmående och/eller svårigheter är över, eller av att något negativt befarat inte har inträffat.

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL FYRA

Efter männen hade gått förbi mig så hade jag bara fortsätt gått i grottan. Lite mer spänd än innan.

Tillslut hade jag kommit till en till korsning. Fast nu utan ljusskillnader. Båda kolsvarta. Nackhåren reser sig och jag ryser. Höger eller vänster?

Ole, dole, doff. Kinke, lane, koff. Koffe, lane, binke, bane. Ole, dole, doff!

Blicken landar tillslut på vänster och jag nickar självsäkert innan jag kliver in i den mörka grottan. I denna är det helt kolsvart. Ingen levande själ. När jag kommer till slutet ser jag ett stort gap som leder sig flera meter ner i marken. Här är platsen de slänger varulvarna när de dött. Min puls ökar och jag tittar ner för gapet.

Det ända jag ser är en vit tjock dimma liggandes längst ner, vilket gör det omöjligt för mig att se slutet. Jag vänder mig hastigt om och börjar gå tillbaka för att gå andra vägen.

När jag kommer tillbaka så hör jag några röster längre bort, säkert bara runt hörnet. I panik så springer jag in i den högra gången. Jag tror aldrig att jag varit såhär panikslagen förut.

Efter att jag sprungit och upptäcker var jag är så flämtar jag till. En lång stenkorridor med gallerfängelsen på vardera sida. Jag smyger mig fram och försöker hitta min mates lukt. Jag passerar galler efter galler tills en hand tar tag i min och jag skriker högt till och hoppar bak. En kille, yngre än mig sitter sönderslagen med handen utsträckt mot mig. Jag växlar blick mellan honom och hans smutsiga svaga hand. Jag böjer mig ner och möter hans blåa ögon.

"Hej," säger jag lugnt, vänligt. Han förtjänar inte att vara här.

"H-hej" säger han med svag hes röst. Mitt hjärta brister när jag hör hur hårt han försöker.

"Hur gammal är du?" Frågar jag, fortfarande lugnt.

"14" svarar och mina ögon vattnas.

"F-fjorton?" Frågar jag och min röst brister.

"Ja" Jag kollar mig omkring i korridoren.

"Varför är du här?"

"J-jag ville inte det här! D-de tvingade mig!" Tårar rinner ner för hans dammiga kinder.

"Schh...schh, Vilka? Vilka tvingade dig?" Frågar jag och försöker lugna honom.

"W-wincent," säger han och ingen poppar upp i mitt huvud.

"Wincent? Vem är Wincent?" Frågar jag och han tar ett andetag.

"Ledaren av alla rouges."

Oh crap.

Jag harklar mig.

"L-ledaren av alla rouges?" Han nickar svagt och jag tittar på utgången.

"Vad tvingade han dig till?" Frågar jag och försöker behålla lugnet.

Jag har hört att Wincent, eller ledaren av alla rouges, ska var en känslolös kallhjärtad själ som sedan länge är förlorad. Han ska kunna döda en hel flock av sig själv. Han är ingen som man skapar bråk med.

"H-han tvingade mig till...att döda min familj," hans tårar rinner och mitt hjärta krossas i tusen bitar.

"Schh...schh", lugnar jag honom. Han tvättar bort sina tårar med sin smutsiga hand och stirrar in i mina ögon. "Det kommer bli okej, jag ska få ut dig härifrån"

Hans ögon fylls snabbt med hopp.

"Verkligen!?" Jag nickar och hans läppar formas till ett leende.

"Vad heter du?" Frågar jag lugnt och tar hans hand. Det är då jag märker hur benig den är. Knappt något kvar. Jag släpper hans hand och börjar leta i mina fickor. Jag hittar en oöppnad klubba och ger den till honom. Han tar den snabbt.

"J...jag heter Jacob." Säger han. "Vill så gärna ut från detta helvetet."

Jag nickar instämmande. Men börjar sedan grubbla åt hur jag kommer få ut honom från fängelset.

Jag har ju definitivt inga nycklar, eller något annat som man kan bryta upp låset med. Ska jag komma tillbaka imorgon med en låsuppbrytare? Jag nickar och vänder blicken till Jacob.

"Vet du vad, jag har inget att hjälpa ut dig med...men jag kan komma tillbaka imorgon med en låsuppbrytare och bryta upp." Föreslår jag och han nickar.

"V-vadsomhelst, jag vill bara ut härifrån!"

Jag skrattar svagt och tar hans hand igen.

"Vad heter du?" Frågar han. Jag ler.

"Jag heter Wendela," säger jag och han nickar.

"Fint namn," säger han och jag ler ännu bredare.

"Tack detsamma,"

"Har du hittat din mate än?" Frågar han plötsligt och jag stelnar till.

"Ja, det har jag." Svarar jag utan att planera att berätta något mer.

"Du har tur" säger han. "Vad heter han?"

Jag tvekar men öppnar sedan munnen.

"Tristan." Han stelnar till och verkar ha ett argument med sig själv.

"Jaså? Tristan...Är han en rogue?" Frågar han och jag hade nästan gissat att han skulle säga så. Jag nickar.

"Aa, det är han" säger jag med en suck.

Jag hör ett högt ljud och får genast panik.

"Jag måste gå, ses imorgon!" Säger jag medan jag springer med snabba steg ut från alla grottgångar utan att stöta på någon. Tillslut kommer jag till porten och öppnar den. De två vakterna är tillbaka och tittar chockat på mig. Jag bitch blickar båda två innan jag springer tillbaka till flock huset.

OMG HUNDRA LÄSARE? TACK SÅ SJUKT MYCKET❤️❤️