Mon chéri |✓

Kapitel trettiotre

▬▬▬▬▬▬

Jag är rädd. Jag är rädd att en dag, så kommer denna boken sluta. Och det vill inte jag. :(

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TRETTIOTRE

Taylors pov:

Otivia kommer närmare mig, svänger med höfterna som om hon har ont. Det ser riktigt roligt ut faktiskt, när hon försöker så mycket. Jag vänder blicken till Wendela. Hon står fortfarande kvar, besviken över att jag lämnade henne. Om jag kunde skulle jag stannat kvar med henne. Få se det fina leendet igen. Höra hennes hypnotiserande röst. Hennes vackra blåa ögon. Men såklart ska Otivia komma.

"Babe?" Säger hon plötsligt och jag vänder blicken till henne. Höjer på ögonbrynen.

"Mm?" Säger jag och sneglar till Wendela igen. Hennes klänning idag är breath taking, jag blir vilsen i synen av hennes vita vackra klänning.

"Sluta stirra" Säger hon och suckar. Jag vänder mig mot henne. "Jag vet att du gillar henne, jag vet det. Men du sa ju själv att hon har en mate nu. Du måste släppa taget"

"Jag kanske inte vill släppa taget!" Säger jag skrikandes. "Jag kanske inte vill riskera att jag förlorar henne!"

Hon rycker till av tonen i rösten och kommer närmare mig. Lägger armarna om min nacke. Hon tar tag i min haka och får mig att kolla mot henne.

"Du! Ta det lugnt"

Jag suckar. Jag vet att hon har rätt. Hon har en mate, det finns inget jag kan göra åt det. Men det gör så ont. Det är därför jag använder Otivia, jag är självisk. Jag är så jävla självisk.

"Tänk inte", viskar hon och pressar sina läppar mot mina. Jag besvarar smärtfyllt kyssen. Försöker att inte låta en tår rinna ner för min kind. Allt blev för mycket.

Flashback

Jag sprang i skogen, letandes efter henne. Jag hade äntligen hört hennes vackra röst. Den hade jag saknat mera än vad jag borde.

Min varg var hungrig i luften. Båda var lika desperata att hitta henne. Tillslut snappade min nos upp något. Hon.

Mina tassar for i riktningen. Jag tror att jag aldrig har sprungit så snabbt. Mina kläder började bli blöta av salivet i min mun. Men jag kunde inte bry mig mindre. Snart skulle jag träffa henne. Min Wendela.

Jag stannade tvärt och shiftar. Tog snabbt på mig mina kläder och kliver ett steg. Det är då jag ser det. Min Wendela. Men inte ensam utan med en annan kille. Farligt nära varandras ansikten. Min första tanke var att jag måste göra att dem inte kommer ännu närmare varandra.

Jag harklar mig högt. Ifall att dem inte skulle höra. Wendelas huvud vänder sig åt mig snabbt.

"Taylor?" Sa hon och min kropp blir genast läskigt avslappnad. Hon släpper taget av killen och går till mig. Jag kollar på killen. Ganska lång, gröna ögon. Han var ful.

Hon omfamnar mig och jag besvarar kramen. Andas in hennes doft. Hennes vackra doft. Egentligen kan inte dofter vara vackra. Men hennes var det. Vacker alltså.