Mon chéri |✓

Kapitel femton

▬▬▬▬▬▬

"But baby you should go and Love yourself"

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL FEMTON

Jag hör att han är andfådd av att sprungit. Vart ifrån vet jag inte. Sofie vänder sig långsamt om, som att hon vet att något dåligt ska hända. Han möter snabbt mina ögon och stirrar på mig intensivt.

Sofie börjar genast packa ihop maten och beger sig till dörren, där Tristan står och blockerar vägen. Hon stannar framför honom, nigar och kollar ner i golvet. Han lutar sig fram och viskar något i hennes öra och hon svarar med en nick. Han flyttar på sig och låter henne gå ut från rummet.

Nu möter han mina ögon. Jag har suttit i samma position ända sedan han öppnade dörren, studerat varje kroppsmuskler och när han fuktar läpparna innan han viskade något till Sofie.

Han tar ett steg framåt och stänger dörren efter sig, utan att släppa blicken från mig. Jag väljer att bryta tystnaden.

"Varför kom du hit igen?" Frågar jag och lite uttryckslöst mot honom.

"Vad menar du hjärtat? Jag bor här," säger han och jag blir genast varm i kroppen av hans val av smeknamn.

"Du vet vad jag menar," säger jag och ett leende sprider sig på hans läppar.

"Det tror jag inte att jag gör, gullet", flinet växer på hans läppar.

Jag suckar. Han börjar gå mot mig.

"Skulle du inte göra massor av ärenden eller något?" Frågar jag uttråkat. Han sätter sig på andra sidan sängen.

"Jag gjorde klart dem," säger han nonchalant. Jag ger honom en "ärduseriös" blick innan jag vänder mig mot dörren.

"Okej, men då får du gärna berätta varför du kommer in här helt andfådd" säger jag och hans flin försvinner snabbt. Jag höjer på ögonbrynet.

"Äh det va inget," säger han snabbt.

"Mhm?"

"Ja precis, jag såg att du träffat Sofie,"

Han byter samtalsämne!

"Ja, hon är riktigt söt. Men seriöst, hon ser ut att vara typ 16! Varför tvingar ni henne att jobba så?"

Han fuktar sig om läpparna.

"Vi betalar henne så hon kan försörja sin familj"

"Det är väldigt löjligt att hon behöver be om att prata, liksom seriöst?! Och att hon måste kalla dig mästare Tristan, urlöjligt!"

Hans ögon mörknar.

"Det är Wincents order," säger han och drar lite på munnen. Jag pressar ihop läpparna.

"Det är oavsett en dålig order," säger jag och lutar mig tillbaka i sängen.

Tristan förblir tyst.

"Sprang du in i rummet för att du var orolig för mig?"

Han fuktar sina läppar och tittar ut mot ingenstans.