Mon chéri |✓

Kapitel tjugosju

▬▬▬▬▬▬

Du klarar det.

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TJUGOSJU

Till detta kommer inget svar alls. Han sitter bara tyst och stirrar rakt framför sig, på mattan. Bränner blicken i den. Jag har aldrig sett honom såhär tyst förut. Han brukar alltid skrika och veva med armarna som en helikopter, men nu sitter han bara där. Antagligen oförmögen att verbalisera sina tankar. Sedan sitter jag också där, bränner blicken i honom, vill få en reaktion. En reaktion som gör att jag kan släppa en bomb av ilska, låta känslorna rinna över och skrika tills luften inte räcker till. Blodet pumpar i mina ådror som brinnande eld på räls. Jag vill att han ska vara sur på mig, skrika på mig så jag kan skrika tillbaka. Släppa lös allt som jag samlat inom mig.

"Jag måste gå."

Hans svar får mig i plötslig obalans, luften slås ut ur mig och innan jag hinner reagera så har han ställt sig upp och lämnat rummet.

"Me-", slutet av meningen omvandlas bara till luft. Jag blinkar till och tar ett stadigare grepp om stolen. Försöker hålla mig fast i den som om jag annars kommer ramla.

Varför?

Varför svarade han som han gjorde?

Resten av dagen undvek han mig totalt. Men jag hade ingen anledning att prata med honom heller egentligen. Jag har bara suttit i mitt rum och surat. Slagit sönder ett skrivbord också, det hjälpte inte. Det är ganska tråkigt att sitta här också. Stirra på taklisterna om och om igen som om något spännande kommer hända om jag tittar bort.

En svag knackning hörs från dörren. Ska jag öppna?

"Vem är det?", små skriker jag.

"Det är bara jag", svarar personen från andra sidan som antagligen inte kan använda sin hjärna. Jag har inte så mycket att gå på när man säger "det är bara jag". Vem är jag?

Jag stönar irriterat och ställer mig upp. Rättar till mina kläder lite innan jag öppnar dörren. Där står Taylor, är det där ett fat med kakor?

"Tja. Vad händer?", säger jag med en ganska uttråkad ton på rösten.

Han kliver in utan en inbjudan. Det irriterar mig mera än vad det borde. Var inte dum nu.

"Vart har du varit?" Först blir jag förvirrad och fattar inte ett ord av vad han menar, men sedan går det upp för mig om att han måste undra om dem senaste 4 timmarna i mitt rum.

"Här"

Han ställer ner kakorna på mitt nattduksbord och stirrar sedan på skrivbordet, som inte är så mycket som ett skrivbord längre.

"Vad hände?"

"Jag slog sönder den", jag lägger armarna i kors.

"Ja, det vet jag. Men varför?" Han böjde sig ner på knä för att få en närmare titt.

"För att...jag berättade för far" jag kollar ner i marken, undviker all sort av ögonkontakt.

"Vad berättade du?" Han ställer sig upp och jag känner hur hans blick borrar sig in i min skalle.

"Åh...inget speciellt."

"Säg", säger han rytandes. Jag morrar svagt till också.

"Använd inte den rösten på mig! Nu kommer jag verkligen inte berätta"

Han slappnar av lite och jag möter hans ögon, som inte var så farligt som jag trott. Jag går till min balkong och öppnar glasdörrarna. Höstens kalla vindar greppar tag om mitt hår och sliter och drar. Jag gillar den kalla luften, den känns fräsch och ett slut på en början. Jag hör hur Taylor ansluter sig vid min sida.

"Tristan?"

Jag suckar och nickar svagt. "Aa, jag pratade med far om Tristan"

"Vad sa han?" Han kollar snett på mig men jag fortsätter kolla rakt fram på den tätbevuxna skogen.

"Han blev sur", det kändes som om det förklarar allt. Jag orkar egentligen inte prata om det, men om jag väl ska göra det kan jag väl göra det kortfattat och enkelt.

"Kommer du få träffa honom?"

Nej, det finns bara ett svar på denna fråga och det är nej. Jag kommer säkerligen aldrig få träffa honom igen, även om jag dör av det. Och jag vill träffa honom igen. Jag vill verkligen.

"Nope"

"Varför kan du inte prata med din mamma då? Hon förstår säkert mera än din pappa"

"Aa det har du rätt i. Om det är någon som förstår är det ju hon. Och om hon pratar med far så kanske han ändrar åsikt som gör att jag tillslut kommer få träffa honom!"

Plötsligt är det som tusen fjärilar uppenbarar sig i min mage som gör att jag får hopp. Hopp om att äntligen få träffa honom igen. Jag vänder mig ivrigt till dörren för att bege mig till min mor innan jag tillslut vänder mig om.

"Tack" han nickar som svar och jag börjar med snabba, ivriga, spända steg springa bort till min mor, som kan vara mitt allra sista hopp.

Den välbekanta träporten med magiska gulddetaljer trycker jag upp och möts av sex förvånade ögon. Därav mor. Jag smyger mig fram till henne och viskar lite svagt att jag måste prata med henne. Hon viftar avledande med handen och fortsätter lyssna på Opels eviga babblande om klänningar till balen. Varje år har vi en stor bal för att fira gemenskapen mellan dem tre klanerna. Vi var från början separerade och hatade varandra men sedan så ordnade min far en bal för att en gång skull få tyst på blickarna och dem tomma hoten. Alla klanerna var väldigt skeptiska och ville egentligen inte komma. Men tillslut gav dem upp och gick på den. Far säger att det var hans lyckligaste kväll i hela livet, det var då han träffade mor. Far brukade berätta kvällen som en saga när jag skulle gå och lägga mig. Hans entusiasm gjorde sagan så magifylld och så detaljerad. Det var min favorit historia, och det är fortfarande det.

▬▬▬▬▬▬

Hej, jag vet att jag varit såååå oaktiv men asså det va så svårt att hitta inspirationen för detta kapitel. Det va helt tomt i mitt huvud. Jag kunde liksom inte komma på vad jag skulle skriva. Men nu är jag ÄNTLIGEN klar.

Puss och kram!