Mon chéri |✓

Kapitel tre

▬▬▬▬▬▬

En grotta är ett naturligt hålrum, stort nog för en människa att intränga i.

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TRE

"Hej Otivia," säger Taylor lite uttråkat. Jag bara flinar hur trött han ser ut. Otivia sätter sig bredvid Taylor och han suckar. Hon vänder blicken till mig.

"Hej, du måste vara Wenle,"

"Wendela"

"Hur känner du och Taylor varandra Wenle?"

"Fortfarande Wendela"

Hon ler lite besvärat och växlar blick med Taylor.

"Barndoms kompisar," säger han och ärligt talat blir jag sårat. Vadå "barndoms kompisar"? Vi är bästa kompisar! Den här lilla skiten ska få en utskällning senare.

"Bästa kompisar faktiskt," säger jag och han bara himlar med ögonen. Jag flinar nöjt och möter Otivias förvirrade blick.

"Jaha, Taylor varför sa du inte att du hade Wenle-"

"Wendela"

"När jag frågade? Varför sa du inte bara att du är vän med Wenle?"

Suck.

"Wendela"

Hon tittar på Taylor och höjer på ögonbrynen.

"Jag vet inte, trodde inte att det är så viktigt," jag flämtar till. Jag klarar inte av honom längre. Jag reser mig upp och han kollar upp mot mig.

"Ha så kul, bekant. Ses never!" Säger jag och vänder på klacken och svänger lite extra med håret.

Jag hör hur han ropar på mig men jag ignorerar honom med ett leende på läpparna. Den skiten ska allt få smaka på sin egna medicin.

•••

Efter några timmar av grumlande så bestämmer jag mig att gå till Taylor, för att utföra min plan. Det har ändå gått för länge, tänk om han är...död?

Jag ryser av tanken. Okej, han kanske inte känner mig eller mig honom. Men han är ju trots allt min mate och jag har hört om han dör så kommer jag dö av depression, vilket jag såklart inte vill.

Jag knackar hårt på dörren till Taylors rum och han ropar att jag kan komma in. Han sitter med en rubikskub i handen men vänder sedan blicken mot mig.

"Nejmen hallå Wendela," säger han överraskat. Jag suckar och stänger dörren.

"Vi måste göra det, nu." Säger jag och han tar ett par sekunder för att svara.

"Göra vadå?" Jag suckar, har han redan glömt?

"Du vet, ner i fängelsehålan," säger jag och han tvekar lite innan han skiner upp i ett leende.

"Juste!" Han klappar händerna och jag himlar med ögonen. "Okej, så vad ska jag göra nu igen?"

"Du ska distrahera vakterna, eller något," säger jag och viftar avledande med handen. Han nickar och reser sig upp.

"Dags att göra det nu då."

•••

Att komma ut ur flock-huset var enkelt, och att komma till porten till fängelsehålan likaså. Nu är det bara att Taylor ska på något sätt distrahera vakterna medan jag gömmer mig bakom ett träd. 

Jag växlar blick med Taylor innan han nickar och går till vakterna. Ohört mummel mellan de tre männen upphör och de följer Taylor som leder dem in i skogen. Detta var min chans.

Jag går till porten och öppnar den busenkelt, vem är idioten som vaktar det här stället egentligen? Låser inte ens dörren, Pfft jag börjar tvivla på våra vakter.

Jag smyger längst en mörk grottgång med vatten som droppar irriterande i håret. Jag hade aldrig någonsin varit här, och det är tillochmed värre än vad jag förväntade mig.

Läskiga vattendroppar och dåliga lyktor på väggarna gör det inte bättre, det heller.

Grottgången pågår i vad som känns i evigheter innan jag står öga mot öga med en korsning. En svagt upplyst väg till höger och en bättre upplyst väg till vänster. Om jag har rätt så leder den vänstra korridoren tillbaka till slottet och den högra ner till fängelsehålorna. Jag kliver nervöst till den högra men tvekar en stund, eller är det tvärtom?

Tillslut bestämmer jag mig att gå åt höger, vad är det värsta som kan hända? Fast jag vet mycket väl vilka konsekvenser detta kommer leda till.

En till evighet innan jag gör ett högt öronbedövande ljud. Som någon tappade ett massivt stenblock. Och eftersom jag är i en grotta så ekar det högre än vad det skulle göra i slottet. Min puls ökar och jag försöker snabbt hitta ett ställe att gömma mig på. Jag upptäcker att det finns en liten ingropning där en lykta sitter. Jag springer snabbt dit och tar lyktan och håller ut den med handen. Jag vet, kanske inte bästa gömstället, men det funkar.

Jag står där i en evighet innan jag hör klampande som ekar i hela grottan. Min andhämtning ökar och jag börjar nervöst börja hålla andan. Jag hör hur rösterna högs.

"Alphan är en dick, du vet när han lovade att alla skulle få sitt egna skylt i korridoren, du vet, på tredje våningen?"

"Mm"

"Aa, där sa han att alla skulle få sitt namn ingraverat. Men har vi fått det? Nej. Och du vet hur coolt det skulle ha sitt namn ingraverat i guld, kanske i guld? Och skrivstil?"

"Jag skulle viljat ha i broms, bevisar liksom hur hård jag är, fattaru? Hahah jag antar att vi aldrig kommer få. Juste, han sa ju att vi skulle få en ny matsal, för att våran är ju-"

"Skit"

"Aa precis, men har det hänt? Nej, så liksom han är ingen bra alpha om han håller på att lova sitt folk så mycket men ändå inte håller löfterna?"

"Aa, ellerhur. Men vad tycker du om hon Wenle?"

"Wendela" muttrar jag ilsket mot dem. Ohörbart förstås.

"Asså hon verkar lite pryd, och bitchig typ. Men asså hon är ju en tjej, så vi kommer få en tjej alpha. Liksom fatta vad konstigt att få en tjej alpha. Hon kommer säkert förstöra hela samhället."

Vänta va?

Stegen närmar sig och jag ser hur dem passerar mig. Jag släpper ut ett lättat andetag.

Hej! Tack för att ni röstar, kommenterar och delar! Det betyder så mycket! Puss & kram.