Mon chéri |✓

Kapitel sju

▬▬▬▬▬▬

Tack så sjukt mycket för 300 läsare! Så sjukt!

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL SJU

DEN ÄR TOM?!

I panik så börjar leta i dem andra cellerna, dem kanske flyttade honom till en annan cell. Jag kollar alla cellar innan jag hopplöst upptäcker att han är borta.

Vart kan han vara?

Jag springer ut från korridoren med cellerna och försöker leta efter hans doft men hittar inget. Okej, va smart nu Wendela. Om jag var min far, vart skulle jag röva bort en fjortonåring?

Nej nej nej.

"TA HONOM TILL STUPET!" Skriker jag med mörk stämma för att efterlikna min far. Stupet...!

Jag börjar snabbt springa tillbaka och till gapet som jag nyss varit på.

Snälla säg att han inte är död, snälla säg att han inte är död.

Tillslut kommer jag fram och börjar snabbt lukta mig omkring. I gapet så finns det på högra sidan en hängbro. Jag springer snabbt dit och tvekar innan jag tar det första klivet.

Det knakar till och jag tar ett till steg.

Titta inte ner, titta inte ner.

Jag halvblundar medan jag tar ett till flertal steg. Ett stort vrål avbryter mig och kommer från andra änden. Jag spärrar upp ögonen och börjar i panik springa över till andra sidan, totalt skräckslagen.

Tillslut kommer jag över och jag vänder mig om och ger bron en sista blick innan jag börjar springa till vrålet kom ifrån. Jag går i korridoren tills jag tvärstannar och kikar bakom hörnet. Där ser jag hur min far och beta Max står med ryggen mot mig.

Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar smyga längst stenväggen. När jag kollar mig omkring ser jag ett antal barn och ungdomar som sitter fastspända med antagligen silver. Bland alla ungdomar ser jag hur Jacob sitter vettskrämd.

"Pisst" viskar jag och får vissa av ungdomarnas uppmärksamhet. Jag sätter pekfingret på munnen för att visa att dem ska vara tysta. Någon knuffar till Jacob med axeln och han möter min blick.

Jag måste få alla ut härifrån. Men hur?

Jag går fram till den första och tar fram järnsaxen. Försöker ta loss den så tyst som möjligt. Innan jag låter henne gå, så viskar jag i hennes öra:

"Vänta vid kyrkogården, det finns en nyckel under blomman"

Hon nickar och smyger ut.

Jag går till nästa, gör samma sak och nästa tills jag tillslut kommer till Jacob. Jag klipper upp och viskar samma sak som alla andra.

Han ler och viskar tillbaka.

"Tack."

När alla ungdomarna har blivit fria tvekar jag inte en sekund och sticker, men stannar tvärt när jag hör Max ropa.

"BARNEN ÄR BORTA!"

Jag börjar springa över bron utan att titta bak.

"Du där! Stop!" Skriker Max bakom mig. Jag stannar inte utan fortsätter springa tills jag kommer till andra sidan, genom korridorerna och ut för porten.

Jag styr mina steg till kyrkogården och när jag kommer fram så knackar jag på dörren.

"Det är jag!" Mummel hörs och tillslut öppnas dörren och jag glider in.

"Wendela!" Tjuter Jacob och kramar mig. Jag besvarar kramen och han släpper. Jag vänder mig mot gruppen barn framför mig.

"Okej, jag måste få er tillbaka till era familjer. Vilka flockar?"

Ingen säger något, inte ens Jacob.

Sekunderna går och jag väntar tålmodigt för ett svar. Tillslut kommer en liten tjej fram.

"Min familj är i Rouge flocken...Det är allas här..." Börjar hon sakta. Jag tar in informationen.

"Okej...Vill ni till era familjer? Ska jag följa med er till enstöring flocken?"

Jacob skakar snabbt på huvudet.

"Du kan inte komma dit, det finns flera hundra vakter som inte kommer tveka om att döda dig. Vi kan gå dit ensamma."

Jag ska precis svara då den lilla tjejen avbryter mig.

"Vad betyder enstöring?"

"Det är vårat ord för rouge." Svarar jag men vänder sedan blicken till Jacob. "Jag följer med er, punkt slut."

"Wendela, -" börjar Jacob. Jag avbryter honom.

"Nej, jag följer med er. Ni är under mitt ansvar nu."

Han suckar och de andra barnen tittar på mig med hoppfulla ögon.

"Så, Någon som vill ha äran att visa vägen?" Frågar jag och en annan tjej kliver exalterat fram och mumlar lite ohört "jag" innan vi följer efter henne ut från kyrkan.

~

Efter några timmar av gående har vi kommit fram. Jag underskattade enstöringarna, dem är otroligt stora och är antagligen dem starkaste. Jacob hade bönat och bett hela vägen att jag skulle åtminstone gömma mig bakom ett träd, vilket jag gick med på.

Så nu är vi här. Mardrömmarnas värld.

Jag valde ett stort och brett träd att gömma mig bakom medan barnen går fram till dem massiva vakterna. Dem ryter och mumlar ohört. Det är 2 vakter som hotfullt pratar med barnen. Den ena mumlar något till den andra och tar tag i Jacobs tröja och börjar dra iväg honom. Han skriker och försöker få honom att släppa.

Jag måste ingripa.

Jag springer med all kraft jag har och sparkar vakten mellan benen innan han hinner göra något. Han gnyr till och viker sig dubbelt. Jag tar tag i Jacobs hand och vi börjar springa men sedan slår en obeskrivlig smärta i huvudet.

Och allt blir svart.

~

SORRY FOR THE WAIT!

Äntligen har jag lyckas skriva ett kapitel hurra!

Några idéer/inspo?

VAD TYCKER NI OM JACOB??

Shit pommes frit är det ända som kan beskriva slutet.

Xoxo Massashit