Mon chéri |✓

Kapitel tjugosex

▬▬▬▬▬▬

Höst,höst,höst

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TJUGOSEX

Nu har det gått en vecka. 168 timmar, 10 080 minuter och 604 800 sekunder sedan mitt nära-på-att-kyssa-Tristan moment. Jag tänker på honom hela tiden, jag hatar det. Jag tänker på honom när jag ser mat, killar och par. Det värsta är när jag ser par, jag föreställer mig att det är jag och Tristan som sitter där under hösteken och håller händer. Sedan när verkligheten ramlar in som ett brinnande klot så står jag där och upptäcker att han säkert är lycklig utan mig.

Jag vet att jag inte ska tänka så, det är fel. Men mina tankar hindrar mig inte att känna sorg. Det är en naturlig instinkt för oss varulvar. Vi ska egentligen inte vara ifrån sin själsfrände och det är som en självklarhet att det gör ont. Det gör det alltid. Taylor har märkt det också men han väljer att inte prata om det, jag ser det i hans empatifulla ögon när han kollar på mig. Opel har också gett mig också dem där ögonen. Blickarna som får mig att känna mig värdelös och vilsen.

Mina föräldrar har också märkt det, men väljer inte att ifrågasätta. Det irriterar mig lite, bryr dem sig inte tillräckligt för att fråga varför jag är såhär ledsen? Då kanske jag äntligen får modet och berätta anledningen. Och kanske, bara kanske, låter dem mig att träffa honom. Men jag känner mina föräldrar, dem skulle säkert få panik så jag berättar att han ät en enstöring, inte minst att han är betan i Wincents hjärtlösa flock.

Jag suckar tungt och kastar irriterat den mellanstora stenen ,som legat i min hand i flera minuter, i det kalla vattnet. Ett högt plask hörs från den när den skär igenom vattenytan. När jag tillslut har suttit i samma position i flera timmar och mina ben redan somnat ställer jag mig bestämt upp. Om inte mina föräldrar pratar om min olycka får jag väll lika gärna göra det själv, tänker jag och går med raska steg tillbaka.

När jag tillslut står utanför den stora trädörren tvekar jag och det är som hela min självsäkerhet är som bortblåst. Jag biter ihop och kniper igen ögonen, av någon konstig anledning, innan jag knackar snabbt på dörren. Något inom mig vill att dem inte ska vara därinne, eller inte höra mina svaga knackningar. Jag öppnar ögonen när dörren öppnas och min far ger mig ett plågat empati-leende som alltid. Min far är en lång man med brunt hår och brunt skägg. Han har inte långt skägg utan bara stubb. Det passar honom. Han har alltid samma rock, vilket kanske är lite äckligt men han tvättar den varje dag så den luktar iallafall inte.

"Wendela! Kom in!" Säger han med onödig entusiastisk röst. Jag kliver in och sätter mig vid stolen. Om jag ska vara ärlig fick jag sällan vara inne här i pappas kontor. Det var som den förbjudna platsen som alla bara visste man inte fick gå in i, förutom jag då. Men jag gjorde det nästan aldrig. Han går förbi mig och sätter sig bakom det stora träskrivbordet på hans stora svarta läderstol. Stolen är avskyvärd, jag hatar den och har alltid gjort. Men pappa tycker tydligen att den är "speciell", vad nu det ska betyda.

"Så" han slår ihop händerna. Det fick mig att tänka på när Taylor gjorde samma sak. "Vad ville min vackra flicka idag?"

Jag visste att han var ironisk med att kalla mig vacker. Jag såg säkert ut som ett monster med mina mjukiskläder och min slarviga bulle, till mitt försvar så orkade jag inte ta på mig några fina osköna klänningar idag.

"Jag har träffat min mate..", säger jag sakta. På något sätt tror jag att han kommer ta det på fel sätt och det är då helvetet bryter ut. Så för säkerhets skull bestämmer jag mig att ta det lite extra långsamt med honom.

"Har du? Varför har du inte sagt något? Vem än din mate är så kommer jag behandla honom som en del av familjen" Säger han förvirrat.
Jo Sure pappa, du kommer verkligen välkomna en enstöring med öppna armar.

Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig.

"För att han är en enstöring...", säger jag extra sakta. Jag tänker att det är bäst att bara få ut det så jag slipper jag dra ut på det.

"EN ENSTÖRING?!" Säger han argt och högt. Hans knutna hand träffar träskrivbordet med en duns. Jag hoppar till och känner hur hjärtat börjar bulta snabbare. "DU KAN INTE HA EN MATE SOM ÄR ENSTÖRING?!"

Om han inte slutar skrika så kommer mina trumhinnor snart gå sönder. Och det är ett fakta.

"Lugna dig, yeezez", säger jag och försöka hålla kvar den här "jag-bryr-mig-inte-om-du-flippar" masken. Han flåsar och sätter sig ner i den fula stolen igen, eftersom jag omedvetet märkt att han ställt sig upp.

"Tur att han inte är med i Wincents flock iallafall" till det svarar jag inte utan tittar upp i taket istället.

"Visst är han inte Wendela?" Han är nervös nu, det märks på skillnaden i hans ton.

"Wendela? Säg att han inte är med i Wincents flock?"

Jag tittar rakt in i hans ögon när jag säger orden som plötsligt är hans värsta mardröm.

"Ja, far. Han är med i Wincents flock"

▬▬▬▬▬▬
Värdens kortaste kapitel idag, förlåt :((((

Hur mår ni?

Puss❤️