Mon chéri |✓

Kapitel trettiofyra

▬▬▬▬▬▬

Ni är bäst.

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TRETTIOFYRA

Otivias pov:

Jag hittar honom tillslut i gräset med blod i hela ansiktet. Mina händer landar på min mun i förvåning.

"Taylor!" Skriker jag skräckslaget. Jag böjer mig ner till honom och tar tag i hans axlar. "Taylor! Vakna! Snälla vakna!"

Rösten blir gnäll. Jag håller andan, försöker inte börja gråta. Min hals börjar svida. Jag reser mig panikslaget upp, kollar mig omkring för någon som kan hjälpa mig.

"Hjälp! Snälla hjälp!" Tårarna börjar långsamt falla. Jag tar ett djupt andetag och börjar sedan springa in igen.

Musiken dunkar högt och mitt huvud värker.

Du klarar det, viskar min varg till mig och jag nickar. Jag klarar det.

Jag griper tag i första personen jag får tag i. Jag får en konstig blick av henne och hon försöker bryta sig loss.

"Hjälp! Jag behöver hjälp! En kille...han är sårad!" Skriker jag och hon bryter sig loss och går vidare. Jag rynkat på ögonbrynen och griper tag i en annan person.

"Snälla! Du måste hjälpa mig!" Skriker jag men han kollar på mig som om jag vore galen. Jag tar ett djupt andetag och springer till en grupp killar.

"Nejmen ser man på, är det inte Otivia?" Säger en av killarna sliskigt och jag försöker le, men mörka sidan tar över.

"Ni måste hjälpa mig! Taylor...han är sårad! Han kommer dö om ni inte hjälper", skriker jag och den sliskiga killen kliver fram mot mig och lutar sig fram till mitt öra.

"Rätt åt honom", viskar han. Jag backar bak och ser hans äckliga flin på läpparna.

"Ni-ni är sjuka!" Tjuter jag och springer till den lilla scenen vi byggde upp tidigare idag. "Ni måste hjälpa mig! Taylor är sårad! Han är medvetslös! Snälla hjälp mig!"

Jag skriker så högt jag kan. Men ingen lyssnar. Ingen vill lyssna på mig. Alla hatar mig för den jag är.

Allt är mitt fel

Om jag bara skulle följt med honom ut så skulle jag förhindrat det! Jag skulle kunnat rädda honom! Fan, vad har jag gjort?!

"Du sa att du behövde hjälp?" Frågar en kille bakom mig. Jag vänder mig om och tiden står stilla. Mate.

"Ja...kom" Säger jag och vänder mig om och börjar springa mot Taylor. Försöker ignorera att han är min själsfrände. Jag klarade mig själv! Jag behöver ingen själfrände! Mångudinnan borde räknat bort mig.

Jag kommer tillslut fram till honom och jag böjer mig ner. Han gör ett ljud som låter typ "hnggr".

"Schh hjälp är här" viskar jag åt honom. Jag vänder blicken till killen, den otroligt snygga killen, och jag märker att han stirrar på mig.

"Ta tag i överkroppen så tar jag benen", säger jag och vänder snabbt blicken från honom. Försöker undvika hans stirrande blickar. Jag reser mig upp och tar tag i hans ben och han ställer sig mittemot mig och drar upp överkroppen.