Mon chéri |✓

Kapitel arton

▬▬▬▬▬▬

Love, live, laugh

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL ARTON

Jag måste ut härifrån.

Är det första som träffar mig när jag vaknar. Men det är sant, jag kan inte vara här och inte göra något, speciellt inte när min far skickat hotbrev och allt. Det finns ett fönster i rummet men det är dock typ 7 meter från marken så det kommer vara omöjligt för mig att smita ut därifrån. Kanske kan man gå upp på taket och sedan ner vid någon brandstege?

Jag går till fönstret och öppnar det. Som jag förväntade mig så kan man mycket väl gå upp på taket, men det är brant. Jag sätter på mig kläder innan jag försöker kliva ut ur fönstret och upp mot taket.

Efter många nära-döden-upplevelser så kommer jag upp och känner den våldsamma vinden ta tag i mitt hår. Jag tittar ut mot lägret och ser att barn och vuxna, mest vuxna, går fram och tillbaka från hus, stugor eller tält. Min blick fastnar på någon.

Det är Jacob.

Jag släpper ut en lättad suck när jag ser att han mår bra.

Jag står där uppe ett bra tag innan jag börjar leta efter en stege att gå ner från. Har jag sagt att det är typ jättejättejätte högt? Ger mig rysningar när jag tänker på det. Tillslut hittat jag en vassa stegen som är otroligt tunn. Den stoppar över fönstret på första våningen vilket gör att jag måste hoppa ner.

Du klarar det Wendela. Titta inte ner bara, enkelt.

Jag tar det första ner på stegen och det börjar direkt krypa i nackhåren. Jag tar ett till steg, och ett till och ett till när jag tillslut kommit ner till sista steget och kollar ner. Det var mycket högre än vad jag förväntade mig. Jag biter mig i underläppen.

Det är mycket lägre än vad det ser ut. Du klarar det!

Jag tar ett skakigt andetag innan jag släpper stegen och landar på båda fötterna men vinglar snabbt ner av kraften mina ben fick ta emot och landar på det, till min förfäran, fuktiga gräset.

Vad var ens min plan nu igen?

Jag ställer mig upp lite vingligt innan jag beger mig till centrumet av lägret.

Jag måste hitta Jacob.

Jag börjar intensivt kolla mig omkring för att hitta honom, men ser honom ingenstans. En hög suck smiter från mina läppar.

"Kan jag hjälpa dig miss?" Frågar plötsligt någon jag jag tittar upp framför mig. En vakt. Jag blir kallsvettig och litar definitivt inte på min talförmåga så jag bara skakar på huvudet.

Snälla säg att han lämnar mig snart.

Han höjer frågande på huvudet och jag mentalt svär för att han inte verkar fatta att jag inte behöver hans hjälp. Jag hostar till innan jag hest svarar.

"N-nej det är okej, tack." Han verkar fortfarande inte övertygad. Jag suckar men sätter sedan på mig ett brett fake leende.

"Jag måste gå till mina föräldrar nu," säger jag avledande och vänder mig om för att gå. Men den irriterande vakten ansluter sig vid min sida.