Mon chéri |✓

Kapitel tjugofyra

▬▬▬▬▬▬

Blir lite deprimerad att det inte så mycket kvar av historien :(

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TJUGOFYRA

Så fort min mor får syn på mig så flämtar hon och släpper träkorgen hon burit på. En bunt friesa blommor hade hon lagt fint i en hög. Mitt hjärta blir varm av synen. Friesa blommor är nämligen min favorit. Den ser ut som en ros fast den är gul och med den ljuvligaste doften.

Jag stannar och min mor springer så snabbt hon kan med sina små klackar. Jag ser att hennes kinder är fyllda med tårar innan hon omfamnar mig.

"Åh, lilla gumman", säger hon och släpper kramen. Jag känner hur det börjar bränna innanför ögonen. Hon omfamnar mig igen och jag ler lyckligt. Hon släpper kramen och vänder sig mot trappan.

"John! John!" Ropar hon och hon tar tag i min hand. Jag känner att min varg purrar i lycka av att se sina föräldrar igen och jag kunde inte annat än hålla med henne. "Kom, Wendela, åh. Jag har saknat dig så mycket"

Jag ler och hon börjar gå. Jag följer efter.

"John!"

Inte en sekund senare ser jag min flåsande far i trappan. Han springer som aldrig förr och när han får syn på mig flämtar han till, precis som mor gjort, och springer fram till mig. Han kramar mig med sina stora armar och jag besvarar kramen.

Tillslut släpper han och jag tittar lättat åt honom, en sekund till och jag skulle nog kvävas till döds. Jag ler åt honom och upptäcker att mor är borta. Jag rynkar på ögonbrynen.

"Vart gick mamma?" Säger jag och kollar mig omkring. Min far tar sina stora händer på mina axlar.

"Jag tror att hon berättar till flocken att du är tillbaka", säger han och släpper mina axlar. Jag nickar och han vänder sig om och börjar gå. Återigen följer jag efter. Jag kollar mig på väggarna.

Jag trodde att jag aldrig skulle säga detta men Gud vad jag saknade dem där tavlorna. Alltid annars hade jag tyckt att dem inte passade in och var fula, men nu, efter jag inte varit hemma på ett bra tag så upptäcker jag att jag saknat dem mera än vad jag trott. Jag saknar allt i huset. Åh, min säng, jag kommer verkligen sova gott idag.

Tavlorna är hemska minst sagt. Det är en tavla som berör mig mest, ännu mer nu. Det är en före detta alpha som står på en sönderslagen och blödig enstöring. Jag har alltid tyckt att den är hemsk. Ännu mera nu när jag har en mate som är en enstöring.

"Gumman? Kommer du?" Säger plötsligt far då jag omedvetet stannat framför den hemska tavlan. Jag blinkar några gånger för att komma ut från min trance innan jag nickar och går med far mot den stora salen. Eller Batman salen som jag och Taylor kallar den. Namnet kom efter vi alltid lekte Batman inne i det rummet, men varför skulle vi inte? Det är den största salen vi har, och om det inte vore nog så är det helt tomt från bord och stolar. Så vi hade i princip hela salen att leka på.

Tillslut kommer vi fram. Mitt i salen står det nu ett långt stort bord med alla i flocken, typ. Min blick vandrar från person till person. Dem verkar oberörda av att vi klivit in i rummet. Min far harklar sig och flera blickar vänds mot honom. Opel ställer sig upp och skriker hela vägen när hon tillslut sprungit längst hela rummet och kramar om mig. Jag bara skrattar åt hennes reaktion. Opel är min gamla barnvakt/barnskötare och har alltid haft en stor del av mitt hjärta. Hon fanns alltid där när min far och mor reste bort och lämnade mig ensam, och med bara Taylor som min vän så hade jag aldrig så mycket att göra. Då skulle alltid Opel komma och vilja få mig på bättre humör genom lekar och teve. Jag ler åt minnena. Det känns så avlägset nu, så länge sedan.

"Åh min älskling! Jag har saknat dig så mycket!" Tjuter hon och släpper mig. Jag bara skrattar åt henne och säger att jag saknat henne med. Jag växlar blick med min far innan Opel drog med mig till bordet, insisterar på att jag sak äta något. Jag vet att hon har rätt, jag har inte ätit något på snart två dagar.

Jag sätter mig bredvid Opel och hon lägger på maten. Det vattnas i munnen och jag säger ett snabbt tack innan jag hugger in. När jag ätit upp så blir jag det lite skräckblandad förtjusning. Hela tallriken är uppslukad. Okej, jag visste att jag är hungrig, men inte så hungrig.

"Okej." Opel vänder sig mot mig. "Berätta allt! Vad hände? Vart var du? Vad hände? Skadade dem dig? Jag svär om de skadade dig jag kommer slå ner dem!"

Jag bara skrattade åt hennes utbrott. "Det kommer inte behövas!"

"Vad hände?" Säger hon igen, men denna gången med mera  seriös ton i rösten. Jag nickade och lutade mig fram mot hennes öra.

"Jag träffade min mate", viskar jag och hon flyger upp från sin stol och tjuter till av lycka. Alla på bordet gav henne en "What-the-Fuck" blick som hon bara ignorerade. Jag ser att Opel studsar på stället och jag försöker förskräckt tysta ner henne. Jag vill inte få onödig uppmärksamhet.

Jag tar tag i hennes tröjärm och hon följer motvilligt med. Tillslut stannar vi bakom ett grön randigt draperi. Hon vänder blicken till mig.

"Berätta allt!" Tjuter hon som en tonårs flicka. Jag bara fnissar åt henne innan jag tar ett djupt andetag.

"Du får inte berätta för någon, okej?" Säger jag och hon nickar ivrigt.

Sedan börjar jag berätta. Allt i minsta detalj, i princip. Jag utelämnar den-nästan-nära-kyssen och middagen. Jag ville inte att hon skulle vara sur på honom. Hon lyssnar noga och lägger till till "aha" och "oj" då och då. När jag berättat klart så suckar jag lättat, helt utmattad av att prata så länge.

"Du behöver inte oroa dig. Din hemlighet är säker med mig", säger hon och lämnar mig ensam bakom det grön randiga draperiet.

▬▬▬▬▬▬

Ha! Där blev ni lurade! Jag har ganska långt på historien kvar. Oroa er inte! #sämstahumorn
Nu är hon äntligen hemma! Tyckte ni att hon gjorde rätt genom att lämna Tristan i skogen och åka hem?

Xoxo