Mon chéri |✓

Kapitel tjugoåtta

▬▬▬▬▬▬

Hjärtat

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TJUGOÅTTA

Jag petar på henne igen. Hon vänder sig irriterat om.

"Inte nu"

Jag suckar och börjar själv bli irriterad.

"Det är jätte jätte viktigt,"

"Kan vi inte ta det sen?"

"Men snälla det är jätte viktigt"

Hon vänder tillbaka blicken till Opel.

"Vi tar det sedan"

Jag stönar irriterat. Det är nu eller aldrig.

"Jag har träffat min mate" viskar jag i hennes öra. Hon flämtar till och flyger upp ur stolen.

"Va?!" Skriker hon. Jag börjar direkt husha ner henne men det är i princip omöjligt. Opel sitter bara mittemot henne med ett flin på läpparna. Elizabeth, som satt bredvid mor blir minst lika överlycklig. Dem tjuter som små barn. Jag ler åt dem, åt min mor. Hon vänder sig mot mig och tar ivrigt mina händer. "Vad heter han?!"

"Han heter Tristan...", leendet blir bara bredare. Denna reaktionen är den man vill ha, men vad fick jag av far? Ingenting.

"Jag måste få träffa honom! Kan du inte bjuda över honom på middag? Oh Gud, detta stället ser ut som en svinstia. Vi låter honom komma imorgon så kan vi städa idag, och vi måste få fram fina kläder till dig också. Opel-"

"Mor!" Hon vänder blicken till mig och rynkar på ögonbrynen. "Det är en sak jag måste berätta för dog först..."

"Säg", säger hon med sin alfa röst. Typiskt henne. Min varg bugar i underkastelse och jag spottar ut orden så fort det går.

"Hanärenenstöring"

"Vad har jag sagt om att mumla? Ut med språket!"

"Han..ärenenstöring"

"Hör fortfarande inte"

"Han...är en enstöring", säger jag. Men inte lika snabbt. Hennes ansiktsmuskler slappnar av, men inte på ett bra sätt. Hon stirrar på vägglisterna, precis som pappa. Jag suckar. Varför gjorde jag det här?

Hon skakar på huvudet lätt och skiner upp i ett svagt leende. Hon möter mina ögon och jag kan se en känsla av skuld...och kanske förlåtelse.

"Enstöring eller inte, han är alltid välkommen till våran familj-"

"Nej!" Ryter någon från dörren. Där ser jag en rasande far stå i dörröppningen. "Han är och kommer aldrig vara en del av våran familj!"

Mor flämtar förvånat till. Jag kollar skamset ner i marken.

"Det är hennes själsfrände! Du kan inte ta det ifrån henne!" Försvarar hon mig. Under min uppväxt har hon alltid hållit med far, även på saker som jag hade rätt om. Så detta ledde till att hon nästan aldrig har försvarat mig. Jag är glad att hon valde att göra det. Annars skulle jag inte haft någon chans.

"Det är Wincents beta vi snackar om!" Ryter han igen, börjar flåsa av ilska. Jag backar bak av rädsla, men mor står bara där redo att slåss.

När fars ord lämnar hans mun tvekar mor, det syns tydligt på hennes kroppsspråk. Hur hon lutar sig tillbaka från framlutningen hon automatiskt gjort ifall det skulle bli bråk. Hennes armar slappnar av också, förut var dem spända, redo och användas. Sedan spänner hon sig igen och möter far direkt i ögonen.

"Jag bryr mig inte! Han är hennes frände!" Ryter hon tillbaka och helt ärligt talat så njuter jag inte alls av detta. Mina föräldrar bråkar aldrig. Så när dem väl gör det så är det illa, riktigt illa. Allt är mitt fel.

"Dem har dödat hundratals av oss!" Jag visste att han hänvisade till dem som inte var enstöringar. Jag samlat modet.

"Och vi har dödar tusentals av dem!" Ryter jag kraftfullt. Både mor och fars förvånade blickar vänds mot mig. Mors blick blir en stolt, jag visste att du skulle göra det - blick.  Fars är bara ren ilska.

Han börjar gå emot mig, jag backar skrämt bak. Min mor börjar slita och dra i hans armar för att hindra honom. Istället puttar han kraftfullt bort henne så att hon flyger upp i luften. På mindre än en sekund står hon där som en vit varg. Min varg är också vit, alla kvinnliga lunas, eller framtida kvinnliga alfas är vita. Så om man är en omega som föds vit, då vet man redan då att sin själsfrände är någon i hög rank. Så alla med vit päls blir mycket respekterade. Även om dem bara är en omega.

Min mor tar sats mot far men som om han har ögon på bakhuvudet så slänger han iväg henne på väggen. Jag hör hur hon högt gnyr av smärtan. Jag börjar bli riktigt rädd. Jag möter min fars ögon. Dem är bläcksvarta. Hans varg var i kontrollet och det förvånade mig att han inte valde att springa till mor. Jag kollar på avståndet mellan mor och mig. Jag skulle klara det.

Jag springer dit så snabbt jag kan och hukar mig snabbt ner. Inga yttre skador iallafall.

"Är du skadad?!" Skriker jag i stress. Jag hör tydligt hur han långsamt, nästan retligt, börjar gå mot mig. Jag vänder mig om. "John!"

Hans ögon skiftar färg, som om han kämpar med att få kontroll. Jag växlar blick mellan honom och mor. Hon ställer sig upp. Gnyr lite. Oh Gud vad far kommer ha skuldkänslor.

"Sluta!" Skriker jag när jag ser blickarna dem ger varandra. Bara ren ilska. "Sluta..."

Tårarna börjar okontrollerat falla i hastig fart. Hur blev mitt liv så komplicerat? Nej, komplicerat räcker inte. Det är som en stor röra av kaos. Allt har hänt på grund av jag smet ut den där kvällen när molnen var mörkast och kriget var som värst. Hans blickar och rörelser. Att jag räddade dem där barnen, som tillslut ledde mig till honom. Inlåst i en cell. Thea och Youth, och Edvin. Jag borde kämpat hårdare med att få ut dem. Jacob...och middagen. Rymmen och kyssen, som var så nära. Sedan här, bråket med pappa, glädjen med Mamma. Och nu står dem som fiender. Redo att döda varandra. Och allt är mitt fel.

▬▬▬▬▬▬
Ni måste nog typ hata mig för min uppdatering. Förlåt! Här får ni ett till kapitel. Puss

Xoxo