Mon chéri |✓

Kapitel trettiotvå

▬▬▬▬▬▬

Jag är sämst på att avsluta böcker seriöst. Min förra bok har inte ens något slut haha

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TRETTIOTVÅ

"Tristan?" Säger jag som om jag inte är säker på att han är där. Jag kan inte tro mina ögon. Min varg tjuter och skriker i lycka.

"Hjärtat"

Bara det får mig att springa mot honom. Jag springer som om mitt liv hänger på det. Vinden piskar mig i ansiktet och tillslut kommer jag fram. Han har inte rört sig i fläcken. Jag kastar mig i hans armar och han tar emot mig bara efter en sekund. Han lyfter upp mig och håller om mina lår medan jag kramar om hans hals. Jag har saknat honom så mycket.

"Jag har saknat dig så mycket", viskar jag och känner hur en tår sipprar ner för min kind. Han lägger huvudet i min nacke.

"Jag har saknat dig också mon chéri"

Vi står där, i säkert flera minuter. Insvepta i varandras dofter. Hans doft är honungssöt med blommor och bär och sommar. Jag är beroende av den. Mina tårar börjar rinna okontrollerat. Jag lutar tillbaka ansiktet så jag kan kolla in i hans förtrollande ögon. Han får en plötslig oro i ögonen.

"Gråt inte love", säger han och mina läppar formar ett leende. Jag skrattar svagt.

Han släpper långsamt ner mig på marken, tvingar mig att böja på nacken för att fortfarande hålla ögonkontakten. Jag slår honom i magen, och om jag ska vara ärlig så gjorde det ganska ont. Hans mage är gjort av stål, eller något. Men jag försöker mitt bästa att gömma smärtan. Han rynkar på ögonbrynen.

"Dumbom!" Tjuter jag argt.

"Wha-? Vad har jag gjort?" Säger han, uppenbarligen förvirrad.

"Du-du kommer nu?!" Skriker jag och han suckar.

"Jag kan säga detsamma om dig!" Försvarar han och jag lägger bestämt armarna i kors.

"Va? Nej? Det kan du ju inte! Jag- jag är en fånge här!"

Är jag sur på honom?

Ja, korrekt.

Han lägger plötsligt händerna på min midja och skjuter mig närmare honom. Jag har fortfarande händerna i kors. Han skrattar, ni vet det där otroliga attraktiva skrattet. Jag smälter på stället som smör.

"Du är allt annorlunda är du inte?" Säger han och jag får direkt deja vu känsla.

"Ja, jag är annorlunda för dig", säger jag och kollar upp mot honom. Händerna faller ner på sidorna. Han biter sig i läppen och jag svär tyst för mig själv. Varför måste han vara så ful? Nej jag menar så snygg? Vad är grejen liksom. Jag vill också vara snygg.

"Vad vacker du är", antyder han och jag rodnar. Är säkert lika röd som en röd traktor. Det är då jag märker att han har kostym på sig. Damn, han ser ut som en model.

"Är det där en kostym?" Säger jag och petar på kavajen. Han skrattar och jag kan se en svag röd nyans på hans kinder. "Du ser riktigt stilig ut, vem är det åt?"

"Vad menar du?"

"Vem har du gjort dig stilig åt?" Frågar jag igen. Han ler.

"Dig"

...

...

...

Jag tror att jag just satte i halsen med mitt egna saliv.

"Aw", säger jag och hostar. Han ser på mig med en glimt av oro i ögonen.

"Du är Johns dotter? Och John är Alphan?" Frågar han plötsligt. Jag rynkar på ögonbrynen men nickar. "Så du kommer vara er nya luna?"

"Alphan kommer jag bli. Det känns som om jag kommer suga på det" en suck flyr från mina läppar. Han skjuter mig ännu närmare.

"Du kommer vara den bästa", viskar han. Våra ansikten är en diameter från varandra.

"Inte enligt far"

"Nej, men enligt mig", säger han och jag kan känna hans hypnotiserande andetag. Utan att jag märkt det själv så har jag flyttat mig närmare honom. Närmare hans ansikte. Som sagt, jag är beroende.

"Verkligen?" Säger jag och jag har tydligt förstört vårat moment.

"Verkligen", viskar han. Hans röst kommer ens ut, men jag hör. Jag flaxar med blicken mellan hans läppar och ögon.

Händer detta just nu? Ska jag få min första kyss? Oh Gud, jag borde förberett mig. Tagit en minttablett eller något. Vadsomhelst!

Jag tar det sista initiativet och lutar mig fram. Kopplar samman hans läppar med mina. I den sekunden kändes allt så rätt. Som om vi lagt den sista biten i pusslet. Gnistor och sprakar uppenbarar sig och jag känns som ett fyrverkeri. Jag stönar svagt mot hans läppar och han ler. Alla bekymmer som har hemsökt mig hela denna tiden, från första gången vi möttes i skogen, är borta. Allt känns så rätt. Allt med min far var som bortblåst, allt med att ha honom i mitt liv är så klart. Som om jag kan på riktigt slappna av, ta det som det kommer.

Kyssen är över så snabbt den kom. Han lutar sig tillbaka och avbryter den. Jag blir besviken, som besviken besviken. Mitt nya beroende var hans läppar, han är mitt beroende. Han ler nöjt och jag tittar ner i marken. Förödmjukad över vad som for över mig, och besviken. Hans hand hamnar på min haka och gnistor uppenbarar sig. Jag vänder blicken mot honom, utan att göra något motstånd. Är säkert lika röd som en tomat. Jag stirrar in i hans gröna ögon, undrar vad han tänker.

Tiden står stilla runt omkring oss, allt rör sig i slowmotion. Det är en ny känsla, ett nytt pirr i min mage. Han lutar sig in igen och ger mig en snabb/långsam kyss på munnen. Jag vill inte att det ska sluta, så jag gnyr i besvikelse när den är över. Slappnar av i kroppen och det ända som håller mig uppe är hans hand på min kind.

"Jag älskar dig"

THAT CLIFFHANGER THO

▬▬▬▬▬▬
Lol vad gör jag med mitt liv.

Detta kapitelt är så Goals håller på att dö.

Behövde kolla upp typ 1000 ord på engelska.

(Läser mycket engelska böcker atm så det är så många ord jag inte vet vad dem är på svenska. Typ som groan. Men vi har inget ord som det i svenskan, förutom typ stöna. Vi borde öka vårat ordförådd)

Tack så mycket för att ni läser!

Vi har nått 14k! Asså wow, det betyder så mycket shshsaoaldo

Btw! Jag bytte namn, igen, heh

Okej please dont be mad