Mon chéri |✓

Kapitel trettiosex

▬▬▬▬▬▬

;)

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TRETTIOSEX

Hur kan man sakna en människa så mycket?

Hur kan hela min kropp sträva efter att röra hans hud igen?

Varför saknar jag honom så mycket?

Jag saknar honom så mycket så det känns som om jag ska bryta ihop.

Men det är fel.

Jag borde inte tänka på någon annan än Taylor just nu. Han är den som behöver all min uppmärksamhet. Han är sårad pågrund av mig. Pågrund av att jag träffade Tristan. Pågrund av att han har känslor för mig.

Detta är helt sjukt.

Han har ju alltid hängt med Otivia? Eller, han började hänga med Otivia efter jag träffade Tristan. Såg han oss den kvällen i skogen?

Men han har aldrig visat intresse för mig? Eller har han? Bara att jag aldrig märkt det?

"Han har vaknat nu", säger sjuksystern och jag ställer mig upp. Eller tekniskt sett ställer sig både jag och Otivia oss upp. Hon har varit här hela tiden, precis som mig. Jag har aldrig kunnat ana att någon som henne brydde sig om honom. Jag har alltid hatat henne, såklart, men detta är kanske en av hennes goda sidor som blommar?

Eller vem försöker jag lura? Jag kommer aldrig gilla henne, visst. Hon fanns där för Taylor men det betyder inte att jag måste gilla henne för det.

Maximilian är för länge sedan borta. Jag märkte direkt förändringarna i Otivia. Hela hon blev mera ledsen. Är det så jag ser ut? Oh Gud. Det var ju hemskt. Hennes attityd är detsamma men det är bara en förändring hur hon ser ut. Det är jätte skumt jag vet. Men jag visste hur hon kände. Faktum med att jag visste exakt hur hon kände. Jag hade varit borta från Tristan i flera veckor. Om det är någon som vet är det jag.

Vi båda kliver in och min blick fastnar i hans. Otivia knuffar förbi mig och springer fram till honom.

"Taylor?! Du lever! Tack gode Gud!" Tjuter hon och Taylor får ut ett smärtsamt skratt. Hans röst är svag. Jag kommer fram till honom och lägger min hand i hans.

"Jag lever", svarar han och vänder blicken till mig. Jag vänder ner blicken. Vad håller jag på med? Han är din bästavän och kommer alltid vara. Bara för att du har känslor för honom borde det inte förändra något. Efter det så vänder jag upp blicken till honom och ger honom ett medlidande leende.

"Hur mår du?" Frågar jag och min röst blir svag.

"Bra antar jag", säger han och Otivia blänger på mig. Jag höjer frågande på ögonbrynen mot henne.

"Otivia?", säger jag och hon suckar.

"Jaja, visst. Jag går. Men om jag ser att du sårat honom. Då är du död", säger hon med full allvar i rösten och jag nickar och hon lämnar rummet.

"Jag vet...", säger jag svagt. Jag får knappt ut orden. "Jag vet. Jag vet att du har känslor för mig och nu är du sårad. Pågrund av mig..."

"Det är lugnt", säger han och ger mig ett litet leende.

"D-det är inte alls lugnt! Du- du är sårad! Pågrund av mig! Om jag bara- förlåt. Jag är så ledsen. Allt är mitt fel och om jag bara- du dog ju nästan! Du kunde dött! Om jag bara stannat kvar med dig och-"

Han avbryter mig genom att krama om min hand.

"Det är lugnt. Jag dog inte. Inget är ditt fel. Sluta lägga allt på dig själv okej?" Säger han och jag nickar. Jag reagerade på att detta är en helt ny sida av honom. Vi har alltid haft syskon kärlek förhållande och nu är han mycket seriösare. Mycket mognare och framför allt mycket känslosammare.

"Okej", säger jag. Det ända jag vill göra nu är att gömma mig i ett hörn och aldrig komma tillbaka. Han lyfter på handen från min och torkar bort en tår från min kind. Han är min bästa vän. Jag vill inte förlora honom.

"Du vet, det kommer finnas en mate för dig där ute. Du borde göra dig redo", säger jag och spricker upp ett leende. Han skrattar svagt.

"Tristan har tur i att ha dig", säger han och jag lyfter min hand och håller den då den på något sätt fastnade på mitt ansikte. Tårarna börjar rinna mera nu. Men jag kunde inte bry mig mindre.

"Jag vet. Liksom vem vill inte ha mig?" Säger jag och skrattar. Hans leende blir bredare och hela jag blir varm i synen.

"Vänner?"

Jag ler. Och jag kommer aldrig sluta. Jag vill inte sluta.

"Såklart!"

"Nu ska du dö!" Ropar någon bakom mig och jag vänder mig om. Där står Otivia i all sin prakt och blänger på våra rödsprängda ögon.

"Men Otivia. Snälla döda inte henne", ber Taylor och Otivias blick blir genast mjukare.

"Såklart inte Babe. O juste. Gissa vem jag träffade?!" Säger hon och totalt ignorera mig.

"Justin Bieber?!" Tjuter Taylor i en överdriven ljus röst. Jag skrattar och Otivia suckar.

"Nope, någon ännu fulare! Nä- jag vill egentligen inte erkänna detta men han är ganska snygg", hon viskar slutet och Maximilian kommer upp i tankarna.

"Vem?"

"Min mate!" Tjuter hon och jag ser direkt hur Taylors ansiktsuttryck förändrats. "Men lugn. Han kommer aldrig vara min babe"

Taylors ansikte blir lyckligt. Och jag smälter i synen av det.

▬▬▬▬▬▬

Efter det hade jag och Taylor suttit där i timmar. Pratat. Det var otroligt skönt. Och tillslut så var allt komplicerat som bortblåst. Det var bara jag och Taylor igen. Som det alltid varit.

▬▬▬▬▬▬
Hej. ASSÅ JAG VILL INTE ATT DENNA BOKEN SKA TA SLUT MEN DEN MÅSTE DET OCH JAG BLIR SÅ DEPRIMERAD AV DET.

Hue mår ni?

Xoxo Massashit