Mon chéri |✓

Kapitel tjugonio

▬▬▬▬▬▬

Hoppas ni inte slutat läsa

▬▬▬▬▬▬
KAPITEL TJUGONIO

Opel och Elizabeth har stuckit. Såklart. Ibland önskar jag att han sagt att jag inte kunde få gå hem. Att han hade hållit kvar mig och ödmjukt viskat att han aldrig kommer släppa taget av mig.

Mina föräldrar kollar på mig som om jag var en ailen, men som tur är, så slappnar dem av och inser vad dem precis tänkte göra. Mor vänder blicken till far som redan stirrar på henne. Dem stirrar på varandra innan mor kastar sig i fars armar. Han pussar henne 10022033 gånger och säger förlåt. Jag, som står där som en stel tomat, vänder blicken åt sidan. Som om det var väldigt intressant att vi har spindelnät i hörnet. Vänta. Varför har vi ens spindelnät? Städar ingen här? Tänk om jag svalt massor av spindlar i sömnen! Oh gud vad äckligt.

Jag vänder blicken tillbaka till dem och dem kramas. Och jag står fortfarande kvar som en stel tomat. Oförmögen att röra mig. Jag möter mors blick och det syns tydligt att hon vill att jag ska krama honom. Om hon bara visste hur fel hon har. Både jag och min varg är starkt övertygade om att vi INTE kommer prata med far inom snar framtid. Inte minst krama honom. Allt han gjort och sagt, det är oförlåtligt.

"Han är och kommer aldrig vara en del av våran familj!"

"Dem har dödat hundratals av oss!"

"Det är Wincents beta vi snackar om!"

Istället ger jag mor en iskall blick och springer ut från rummet.

•••

Täckets mjuka silkestyg omfamnar mig när tårarna börjar okontrollerat falla. Jag börjar motvilligt tänka på det olika stunderna jag och Tristan haft tillsammans.

"Vem gjorde detta mot dig?!" Tjuter jag i panik och tar snabbt av min tröja för att sedan knyta fast den på benet för att stoppa blodflödet.

"Jag," säger någon och jag tittar upp. En kille i min ålder står med ett elakt flin på läpparna.

Den första stunden, ögonblicket. Nu är det som en dröm. Så länge sedan.

"Vad gör du här ute? Ska du inte vara inne, i säkerhet?"

Han säger det med en ton av lekfullhet.  Jag har verkligen inte tid för det här.

"Jag skulle kunna fråga dig detsamma," svarar jag uppkäftigt.

Jag har redan listat ut att han är en enstöring, en irriterande sådan också. Men hans snygghet gör mig nästan knäsvag.

"Jag fråga först," säger han med ett flin. Jag suckar.

"Och varför ska jag säga det till dig? Jag har inte tid för det här," säger jag och vänder mig om.

Jag såg honom inte på mer än en vecka. Den jobbigaste veckan i mitt liv.

När jag kollar mot skrivbordet igen märker jag att någon står bredvid Wincent.