I Don't Even Know Your Name | Shawn Mendes

23

"What are your plans for today?" frågar jag när vi är proppmätta en stund senare.
"We're flying to Vancouver around four and I was thinking we could just stay in bed until we have to leave?" säger han som en fråga.
"That sounds very tempting. I'm still very jet-lagged."

Han ler och ger mig en snabb puss som sedan övergår till en mycket mer passionerad kyss vilket får min mage att pirra. Mina tankar flödar fritt och helt plötsligt kommer jag på vad han sa i den där intervjun. Jag drar mig undan.

"Shawn..."
"Yeah, is something wrong babe?"
"No, no! I just remembered the interview that made me come here. You were talking about me in it."
Oh, you saw that one?" frågar han ängsligt. "I'm so sorry that I told her about you..."
"It's okay, I was just thinking about what you said at the end, about a song."

Hans kinder blir aningen röda och han tittar ner i täcket.

"Is it true that you wrote a song about me?" frågar jag eftersom han inte verkar komma på något att säga.
"Yeah", svarar han utan att se på mig.
"Are you ashamed?" flinar jag och slår till honom lite löst på armen.
"No!" skrattar han och slår tillbaka.
"Tell me about it then. Can you sing it?" frågar jag ivrigt.
"You've already heard it..." svarar han.

Först förstår jag inte riktigt vad han menar men sedan slår det mig.

"Is it a song from one of your albums?" halvt skriker jag.
"Yes. As you know, I couldn't stop thinking about you after Austin Mahone's concert so I wrote about you, hoping that my thoughts would go away after a while but they didn't. When I was making Handwritten, I played the song to some people I work with and they liked it so they helped me finish it and it turned out to be so good that it could be on the album."
"Which song is it?" frågar jag lite nervöst.

Han ser sig om i rummet och stannar med ögonen på hans gitarrfodral. Han reser sig upp och hämtar sin gitarr innan han sätter sig bredvid mig på sängkanten igen. Han börjar spela några ackord och så fort han börjar sjunga får jag gåshud över hela kroppen.

"... I'm running, I'm searching and I don't know where to start. I'm dying, my love, you punched a hole right through my heart and I won't stop, stop looking 'til I hold you in my arms 'cause I'm running, I'm running, I'm running. And I don't even know your name. All I remember is that smile on your face and it'll kill me everyday 'cause I don't even know your name."

Det är andra gången har spelar för mig och precis som förra gången rinner tårarna längs kinderna när han avslutar fast den här gången är det mycket fler. I Don't Even Know Your Name, låten som varit en av mina favoriter sedan första gången jag hörde den, handlar om mig? Jag sitter bara helt chockad i flera sekunder innan jag kan säga något.

"It's... I don't know what to say, are you being serious?" frågar jag.
"Yes, I've never been more serious. It's about you."
"Oh my God... It made perfect sense now when I heard you sing it."
"Yeah, you know the first part about you dressing up so nice but all I could see was your eyes and then the crowd pulled you away. I really believed that I would never see you again..."

Jag kan inte riktigt förstå vad som händer i mitt liv just nu men så länge jag får vara med den här underbara människan är jag lycklig.

"But you did."
"Yes and I'm very happy for that", ler han.
"Me too."

Sandra's perspektiv:

Jag öppnar dörren och möts av Frida. Hon har en rynka mellan ögonbrynen vilket hon bara har när hon är bekymrad över något. I vanliga fall ser hon alltid så glad ut.

"Hej, vad har hänt?" frågar jag och låter henne komma in.
"Jag pratade nyss med Liam. Norah är borta."
"Vadå borta?"
"De vet inte vart hon är!"
"Va? Hur länge har hon varit borta då?"
"Några dagar sa han och hon har inte svarat på hans sms eller samtal..."

Jag vet inte vad jag ska säga. Det måste bero på det som hände med hennes pappa. Jag fick lite dåligt samvete igår kväll när jag tänkte på att jag inte haft tid att prata med henne efter allt som hände. Jag skickade ett sms men hon svarade aldrig.

"Du vet inte vart hon kan vara va?" frågar Frida.
"Nej. Jag ska prova att ringa."

Jag slår in numret som jag kan utantill och väntar på signalerna men istället kommer jag direkt till röstbrevlådan.

"Hennes mobil är avstängd", säger jag och lägger på.
"Men Sandra, jag är jätteorolig nu. Tänk om det har hänt något..."
"Jag tror nog bara att hon ville dra härifrån för det som hennes pappa gjorde. Men ändå, vart är hon?"
"Jag vet inte... Hennes bil är inte kvar sa Liam."
"Vad ska vi göra? Hennes mamma mår säkert ännu sämre nu..."
"Ja, jag vet inte. Vi får fortsätta ringa henne. Liam sa att de skulle ringa polisen om hon inte kommit hem imorgon kväll."

Jag får en klump i magen. Det känns som om det är delvis vårt fel ifall hon har åkt iväg eftersom vi inte varit tillräckligt stödjande under den här veckan...

________________

Tusen tack för 3000 läsningar! Älskar alla era kommentarer och tyvärr har det varit lite sen uppdatering eftersom jag varit iväg och knappt haft något internet... Ska försöka uppdatera så mycket jag kan nu! Fortsätt rösta & kommentera så blir jag superglad <3