I Don't Even Know Your Name | Shawn Mendes

25

Det har gått lite mer än tre veckor sedan jag åkte hemifrån och just nu befinner vi oss i Nashville. Jag har vant mig vid att vara med Shawn och funderar inte ens på att åka hem länge. Om jag tänker efter så finns det inte direkt något att komma hem till. Hem för mig är när jag är tillsammans med Liam, mamma och pappa. Att bo där utan pappa i huset skulle kännas för konstigt...

Shawn är iväg på intervjuer och jag sitter i ett så kallat allrum tillsammans med Tiffany. Hon har berättat om hela hennes uppväxt i en halvtimme nu och jag lyssnar fortfarande.

"And now I'm here working with Shawn." avslutar hon.
"Wow, you've been through a lot..." säger jag och tänker att mitt problem med pappa inte är någonting i jämförelse med allt hon precis berättade.

Jag ser en annan sida av henne nu efter att ha hört om hennes familjeproblem. Hon är en av de positivaste och gladaste människorna jag har träffat men på insidan gömmer sig en massa känslor. Jag ger henne en kram från sidan och hon ler mot mig.

"I'm so glad you're here. I have many friends here but not many of them are girls, especially not young ones", skrattar hon.
"I'm glad to be here and thrilled to have you since I would be alone all the time otherwise."

Shawn har jobbat extremt mycket de senaste dagarna så jag har praktiskt taget bara sett honom på flygplanen och när vi sover.

~

Liam's perspektiv:

Jag reser mig upp från soffan när det knackar på dörren och tänker att det antagligen är polisen igen. Jag vågar inte ha höga förväntningar längre för jag vet att jag bara blir besviken när de säger att de inte har några positiva nyheter.

Det har gått tre veckor sedan Norah försvann, min underbara syster. Pappa knäckte oss allihop och vi har hanterat det på olika sätt men inte trodde jag att hon skulle rymma iväg sådär.

Jag och mamma säger inte mycket till varandra. Vi sitter ofta tillsammans framför tv:n men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte om jag kan prata om allt som har hänt.

När jag öppna dörren möts jag inte av en polis utan där står Frida och Sandra.

"Hej", säger dem.
"Hej."
"Vi tänkte bara kolla om ni har hört något nytt?" frågar Sandra försiktigt.
"Nej, tyvärr..."
"Finns det något vi kan göra?"
"Jag tror inte det", säger jag och kliar mig lite på benet. "Eller jo förresten. Ni skulle kunna gå och handla några saker åt oss om ni inte har något annat för er? Ingen av oss känner för att gå ut."
"Nejdå, vi kan göra det. Vad behöver ni?"
"Mjölk, ägg och pasta. Är ni säkra på att ni vill?"
"Ja! Inget mer?" frågar Frida.
"Nej det är nog allt. Jag swishar 200 kronor"
"Okej."
"Tack!"

Jag stänger dörren och går tillbaka till mamma.

"Det var Sandra och Frida. Jag bad dem handla några saker åt oss."
"Vad snällt", säger hon och ler svagt.

Frida's perspektiv:

Efter att vi pratat med Liam går vi mot affären.

"Jag förstår inte vart hon är..." säger Sandra när vi passerar vår gamla skolgård.
"Inte jag heller. Hela Sverige letar ju för fan. Jag är jätterädd!"
"Jag med..."

Vi stannar och kramas lite innan vi går vidare.

När vi handlat färdigt och är tillbaka stannar Sandra plötsligt.

"Vad är det?" frågar jag.
"Stockholm", säger hon och jag rynkar ihop min panna.
"Stockholm?" frågar jag.
"Ja! Norah träffade ju en kille där som var här sen och hälsade på. Hon sa att hon inte skulle träffa honom igen på grund av distansen men jag tänkte att ho-"
"Att hon åkte upp till Stockholm för att träffa honom och komma bort från allt som hänt här!" avslutar jag och ökar mina steg. "Vi måste berätta!"
"Ja!"

Bara ett par minuter senare är vi tillbaka vid Norahs hus. Jag knackar på lite för många gånger och ser snart Liam i dörröppningen.

"Tack så mycket!" säger han och tar emot påsen.
"Liam, vi kom på en sak", säger Sandra.
"Vadå?"
"Jo, Norah har berättat att hon träffade en kille när vi var i Stockholm. Några veckor senare kom han tydligen hit och hälsade på. Han sov över här och allt men vi visste inte om det förrän efteråt. Då sa hon att det inte kunde bli något mellan dem eftersom han bodde så långt bort men nu tänkte vi att hon kanske är hos honom."
"Va? Vad heter han då?"
"Vi vet inte för hon sa aldrig det men de kanske ska leta lite mer noggrant i Stockholm", föreslår jag.
"Ja, jag ska meddela polisen direkt. Kom in om ni vill. Mamma ligger och vilar."
"Jag måste gå", säger Sandra.
"Jag kan stanna," svarar jag och tar av mig skorna efter att jag gett Sandra en hejdå-kram.

"Han sa att de skulle lägga in extra styrka i Stockholm. Tack så hemskt mycket för att ni berättade!"
"Självklart."

Jag sitter och pratar en stund med Liam innan jag bestämmer mig för att gå.

"Så du menar att det sov en kille här utan att vi märkte något?" frågar han när jag tar på mig mina skor igen.
"Ja."
"Då kanske det här är hans hoodie vi hittade i Norahs garderob?"

Han pekar på en vinröd hoodie med Vans-trycket på bröstet.

"Är inte det din?" frågar jag förvirrat.
"Va? Nej?"
"Vi frågade nämligen Norah om den när vi var i Stockholm för hon hade på sig den efter att de träffats. Hon sa att hon hade råkat packa ner din hoodie."
"Bra lögn men tyvärr är den inte min. Tror du jag kan låna den?" frågar han och för en sekund ser jag glimten i hans öga som bevisar att han skojar.

Jag mår så dåligt för honom och Linda. Tänk att Peter gjorde så mot dem. Det räckte väl med den sorgen, Norah hade inte behövt försvinna också.

"Hoppas att de hittar henne snart", säger jag.
"Jag med, jag saknar henne så mycket. Tänk om det har hänt henne något..."
"Nejdå, hon kommer vara tillbaka snart, jag lovar", säger jag och ger honom en kram.

Han backar undan efter några sekunder och tittar ner på mig.

"Tack igen. För allt."

____________

Glöm inte ställa frågar till min Q&A!! Antingen till någon av karaktärerna eller till mig. & glöm inte rösta såklart <333