I Don't Even Know Your Name | Shawn Mendes

53

När jag vaknar nästa morgon är det med ett stort leende på läpparna för bredvid mig ligger världens bästa kille. Han mumlar något när min klocka ringer och vänder sig irriterat om mot mig. Efter några sekunder öppnar han sina ögon och så fort han ser mig börjar han också le.

"Are you real?" frågar han med hes röst.
"Yes I'm real", skrattar jag och lägger min hand på hans kind vilket får honom att pusta ut.
"I got a little scared that everything that happened yesterday was a dream."
"It wasn't", svarar jag och ler. "You can continue to sleep if you want. I am going to school. I'll be back around three."
"Okay, see you!" säger han och lägger ner huvudet på kudden igen.

Precis när jag ska gå ut säger han mitt namn och när jag tittar ner på honom så visar han med handen att jag ska komma. Han plutar med läpparna så jag förstår vad han vill. Jag sätter mig på min säng och ger honom en puss innan jag går ut och stänger dörren bakom mig.

Liam sitter nere och äter. Han ler smått mot mig när jag sätter mig mitt emot.

"Hur mår du?" frågar han.
"Hur bra som helst!"
"Vad bra! Han verkar trevlig."
"Du träffade honom i typ en halv minut. När kom du hem igår?"
"Jag vet inte, runt tio men ni sov då sa mamma."
"Ja, Shawn var väldigt trött efter flygresan."

Vi pratar på en stund och när jag får syn på klockan på ugnen flyger jag upp från stolen. Jag borstar tänderna och sminkar mig innan jag smyger tillbaka in på mitt rum och klär på mig ett par högmidjade boyfriend jeans med hål på knäna och en svart, långärmad crop-top med polokrage. Jag borstar igenom håret och sedan skyndar jag mig ut till bussen.

När Frida och Sandra kliver på tränger de sig förbi alla människor för att komma till mig.

"Hej!" säger vi alla tre samtidigt..
"Nu vill vi höra allt!" utbrister Sandra.
"Okej men först får ni berätta varför han kom hit."
"Shawn ringde mig eftersom du hade blockerat honom och när han hade förklarat allt så insåg jag att du bara hade tolkat saker lite fel. Vi vet hur lyckliga ni var tillsammans och kände att du var tvungen att höra sanningen från honom så vi bad honom komma hit", förklarar Frida.
"Okej, alltså tack så himla mycket! Ni förstår nog inte hur glad jag är."
"Jo det gör vi men så berätta nu!"
"Okej först när jag såg honom i din dörröppning så blev jag irriterad. Jag hade kämpat hårt för att inte tänka på honom hela tiden och precis börjat komma över honom lite grann. Då tänkte jag ju bara att han skulle komma med en massa dåliga ursäkter och sånt så jag sa till honom att om det var det han skulle göra så ville jag inte lyssna. Han sa att han var här för att berätta sanningen och eftersom han ändå hade kommit hit så bestämde jag mig för att lyssna. När han hade sagt allting så skämdes jag ihjäl eftersom jag verkligen hade trott att han gått bakom min rygg. Jag sa typ I feel like a total fool och han ba' you are not a fool, or maybe a little but I love you anyways."

Frida och Sandra ler stort och vi kliver av bussen innan jag fortsätter prata.

"Det liksom bara slank ur honom men efter att jag hade sagt att jag älskar honom med så log han. Däremot så sa jag direkt efter det att vi nog inte kunde vara tillsammans igen eftersom jag inte skulle klara av alla elaka kommentarer eller att vara ifrån honom så mycket. Då gick han bara iväg och jag insåg direkt hur korkad jag var som sa det trots att det enda jag vill är att vara hans flickvän för alltid. Då ropade jag på honom och sa att det inte spelar någon roll vad folk säger för att jag vill vara tillsammans med honom. Det var typ allt."
"Åhh..." säger Frida. "Jag är så glad att det löste sig. Shawn är verkligen en fin kille."
"Ja! Hur är det mellan dig och Sebastian nu? Har ni pratat något?"
"Nej vi har inte pratat. Jag vet faktiskt inte men det känns ändå ganska bra eftersom vi båda kände att gnistorna hade tagit slut."
"Okej. Säg till om du behöver hjälp att leta efter någon ny!" skrattar jag.
"Nej tack, det behövs inte", svarar hon.

Vi skiljs åt och jag går med snabba steg mot mitt skåp eftersom bussen var sen och vi börjar om två minuter. Trots att jag är lite sen för att klassrummet är på andra sidan skolan jämfört med mitt skåp så har vår mattelärare inte kommit till klassrummet än.

Jag ställer mig vid Olivia som står en bit bort från resten av klassen som högljutt diskuterar någon ekvation.

"Hej", säger jag och ger henne en kram.
"Hej! Jag trodde du var sjuk eller något."
"Nej det var bara bussen som var sen."
"Tur!" skrattar hon. "Är du taggad inför fredag?"
"Fredag..?" undrar jag.
"Halloweenfesten!"
"Juste, den..." säger jag och inser att jag inte kan gå för att jag hellre spenderar tid med Shawn när han är här.
"Du kommer väl?"
"Jag vet inte..."
"Varför inte?"
"Min eh- kille är hos mig och han stannar bara denna veckan så jag måste nog vara med honom."
"Va? Jag visste inte ens att du hade kille? Han kan väl följa med?"
"Nja, det är nog ingen bra idé."
"Varför inte?"

Jag vill inte gå runt och skryta om att Shawn är min pojkvän men jag litar ändå på Oliva. Hon är min vän så hon kommer inte tycka att jag skryter.

"Det är Shawn Mendes..."
"Va?"

Olivia är inte den som använder sociala medier så pass mycket så det är inte konstigt att hon har missat detta.

"Ja..."

Hon ser väldigt förvirrad ut så efter att vår lärare har kommit och startat igång lektionen börjar jag berätta för henne hela historien om mig och Shawn.

"Wow! Vad coolt ändå! Jag är så glad för din skull men ledsen för min skull om du inte kommer på festen..."
"Jag vill gå men du vet..."
"Men du!" utbrister hon.
"Ja?"
"Det är ju halloween-fest. Man ska ju ändå vara utklädd så Shawn kan följa med. Ingen kommer se att det är han om han har någon mask eller så."
"Det är faktiskt sant!" svarar jag och hoppas på att Shawn kommer vilja följa med.