I Don't Even Know Your Name | Shawn Mendes

43

Frida's perspektiv:

Jag vaknar nästa morgon med ett leende på läpparna. Igår kväll var så himla bra för jag insåg att jag gillar Liam. Han är verkligen en underbar person!

Nu är det jobbiga att jag måste göra slut med Sebastian, killen som funnits för mig i alla lägen och som jag vet älskar mig. Det känns bara som att det inte varit detsamma mellan oss de senaste månaderna. Vi pratar inte på samma sätt och tar varandra lite mer för givet. Min magkänsla säger att Liam är rätt för mig så jag måste göra slut med Sebastian.

Det andra är att vi kommer behöva hålla det vi har hemligt för alla så att inte Norah ska få reda på något. Vi får väl se vad som händer i framtiden för om det visar sig bli något seriöst mellan oss så måste hon ju få veta.

Jag fixar i ordning mig för den första dagen på vårt sista år i skolan. Sedan går jag ut till bussen.

Sandra ler mot mig när jag kliver på och jag går fram för att sätta mig bredvid henne.

"Godmorgon!" säger jag. "Taggad?"
"Inte ett dugg... Jag är så trött!" svarar hon, trots att klockan är halv elva då vi fick sovmorgon första dagen.

Jag fnissar åt henne och bussen stannar igen, på Norahs hållplats. Vi märker hur många i bussen slutar prata och tittar på henne. Hon tittar ner i marken och kommer fram till oss och slår sig ner mitt emot.

"Hej", säger vi samtidigt.
"'Mår du bra?" frågar jag.
"Ja, det gör jag väl. Det känns lite konstigt bara."
"Mm... Men vi finns för dig, det vet du!"
"Ja!" säger hon och ler mot oss.

Det tar inte så långt tid innan vi är framme vid skolan. Vi går tillsammans till mitt och Sandras skåp och lämnar jackorna. Sedan följer vi med Norah till hennes skåp som ligger i princip på andra sidan skolan.

Norah's perspektiv:

Direkt när vi kommer in i skolan märker jag hur en del elever vänder sig om och tittar på mig. Jag blir lite obekväm men försöker att inte bry mig. Det är klart att folk kommer kolla och undra liksom. Jag har bara mig själv att skylla på. Och Shawn för om han inte hade varit så otroligt underbar så-. Nej! Jag skulle ju sluta tänka på honom!

Efter att vi varit vid Sandras och Fridas skåp så hänger de med mig till mitt. Jag lämnar min jacka och sedan går vi mot aulan där alla treor ska samlas.

Det är redan många där inne. Rektorn står uppe på scenen och förbereder sig för sitt årliga snack. Alla vet exakt vad han kommer prata om så jag förstår inte varför vi måste sitta här och lyssna varje år.

När vi sätter oss så vänder sig några killar om på raden framför. De tittar på mig och viskar sedan något till varandra innan de skrattar lågt. Sandra himlar med ögonen och jag ser att hon är på väg att säga något till dem men jag stoppar henne.

~

Rektorns tal är äntligen över och vi får gå iväg till klassrummen med våra klasser. Den tjejen jag hänger mest med från min klass heter Olivia. Hon kommer fram och kramar mig länge när vi kommit utanför aulan.

"Jag var så orolig..." säger hon och vägrar släppa taget om mig. "Jag är så glad att du är oskadd!"

Jag ler mot henne och suckar.

"Ja..."
"Vart var du egentligen?"
"Min pappa flyttade ifrån oss i somras och jag mådde så dåligt att jag var tvungen att åka iväg. För att dra det kort så var jag utomlands med en kille som jag trodde var den rätta för mig men tydligen så var han inte det."
"Oj. Hur mår du då?"
"Jag mår okej. Det är skönt nu när skolan börjar så jag slipper sitta hemma och tänka på allt hela tiden."
"Ja det förstår jag. Jag finns alltid om du behöver prata!"
"Tack!" säger jag och kramar henne igen.

Vi går in i klassrum 205 och ler stort när vi ser flera kladdkakor och grädde. Våra underbara mentorer har satt ihop alla borden så vi ska sitta tillsammans och fika. De är verkligen världens bästa lärare!

Alla börjar snacka om sommaren och vad de gjort samtidigt som vi äter av den goda kladdkakan. Min ena mentor, Helena, dyker upp bakom min stol och ger mig en kram.

"Hur mår du?" frågar hon.
"Jag har mått bättre men det är ändå helt okej nu."
"Din mamma har ringt och pratat lite med mig. Du vet att du alltid får prata med oss om det är något speciellt du tänker på eller så."
"Ja, tack", svarar jag och ler.

Det känns lite som att alla undviker att ställa frågor till mig eftersom de inte vet vad de ska säga. De vågar knappt titta på mig. Jag funderar en stund men bestämmer mig sedan för att prata. Jag plingar lite i glaset med min sked för att få allas uppmärksamhet. Klassen tystnar och kollar på mig.

"Jo, som ni säkert har sett så har det stått en del om mig i tidningarna och sådant. Jag vill bara förklara en del så att ni inte behöver undra. Det var så att min pappa lämnade oss i somras och jag mådde väldigt dåligt. Så dåligt att jag inte klarade av att vara hemma. Då gjorde jag misstaget att dra iväg utomlands utan att berätta för mamma eller någon annan. Senare tog jag sönder min mobil och tyckte det var skönt att slippa alla bekymmer här hemma så jag hörde inte av mig till någon. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket uppståndelse här men nu ångrar jag mig jättemycket och förstår hur min familj mådde efter att jag också hade stuckit. Ja, det var typ det. Nu ser jag bara fram emot att få ha ett underbart sista år med er!"

"Aww", får jag till svar från många och efter det får jag en massa kramar från mina klasskompisar.

Jag ska nog ta mig ur den här jobbiga tiden rätt så bra!

__________________

What do you think? Rösta & kommentera mina små älsklingsläsare <333