I Don't Even Know Your Name | Shawn Mendes

70

nästan 3 månader senare

Norah's perspektiv:

Jag sitter inne i ett klassrum och stirrar ut genom fönstret. Min engelsklärare står och går igenom ett prov vi hade förra veckan men jag hör inte ett ord av vad hon säger. Det är bara som ett mummel någonstans i mitt bakhuvud. Tro mig, jag har försökt att lyssna men allt jag kan tänka på är att min pappa ligger på Karolinska institutet och opereras. Han har gjort tre operationer innan och de har alla gått bra. Idag är det förhoppningsvis den sista operationen han behöver genomgå innan all cancer är försvunnen.

Direkt när den här lektionen är slut ska jag och Liam åka till Stockholm. Mamma är redan där och jag har ännu inte fått något sms från henne om hur det går med pappa vilket gör mig lite orolig.

Äntligen slår klockan kvart över två och jag rusar ut till parkeringen där Liam står med min bil och väntar.

"Hej", säger jag och slänger bak min väska i baksätet samtidigt som han gasar iväg.
"Hej, hur mår du?" frågar han.
"Nervös. Har bara ätit lite rivna morötter idag. Själv?"
"Jag vet inte riktigt. Är mest nervös för att inte mamma har skrivit något på hela dagen."
"Samma här. Men om typ två timmar är vi där."
"Ja. Men först ska du få i dig lite mat."

Liam svänger in i McDonald's drive in och beställer fyra cheeseburgare innan vi kör vidare. Jag äter två stycken men det tar långt tid. Jag kan nästan aldrig äta när jag är nervös eller orolig för något.

Väl framme vid Karolinska har klockan hunnit bli halv sex. Vi fick stå en timme i bilkö när vi kom in i Stockholm vilket vi inte hade räknat med. Vi ringer mamma som har gått ut för att köpa något att äta. Hon säger att vi ska vänta på henne vid ingången.

10 minuter senare kommer hon gåendes med en baguette i ena handen och ger oss varsin kram.

"Hur mår pappa?" frågar jag.
"Operationen gick bra och den allra sista biten av tumören är borta. Eftersom det inte fanns några som helst tecken på att det spridit sig så kunde de ta bort ytterligare två delar av levern. Han har två kvar nu av åtta men två är vad som krävs för att den ska fungera och återhämta sig. Han har inte vaknat än men läkaren sa att det kunde ta upp till två timmar så han borde vakna till snart.

Både jag och Liam pustar ut av det positiva beskedet. Vi går med mamma upp till pappas rum och slår oss ner utanför tills en kvinnlig läkare med långt, rött hår i en hästsvans säger att han har vaknat.

Tillsammans går vi in i rummet och jag ler när jag ser pappa ligga där. Min hjälte. Han har klarat det. Jag vet att många kämpar med sin cancer i flera år och det gör mig så lycklig att han inte behövde göra det mer än ett år, om ens det.

"Hur mår du?" frågar mamma och ger honom en mjuk puss.
"Bra tack nu när ni alla tre är här. Hoppas ni har med en tidning till mig", säger han och vi alla skrattar.

Pappa gillar att hänga med i vad som händer i världen och han gillar att göra det the old fashioned way så att säga. Tidningen digitalt är ingenting för honom.

Mamma nickar och tar upp en tidning från hennes handväska.

"Så hur känns det att bara ha två åttondelar av din lever?" frågar Liam skämtsamt.
"Faktiskt ganska bra. Jag måste ha förlorat lite vikt i alla fall."

Jag himlar med ögonen och tycker inte att det är något att skämta om men som den naturare jag är så måste jag lägga till något.

"Tyvärr kanske bara drygt ett kilo eftersom en lever väger runt 1,5."
"Det är i alla fall något."

Vi sitter hos pappa i lite mer än en och en halv timme innan jag och Liam är hungriga. Mamma är fortfarande mätt så hon säger att vi kan gå och äta själva medan hon stannar.

"Vi ses sen!" säger jag.

Vi åker in till centrum och eftersom det är måndag kväll så är det inte så många ute på stan. Eller det beror ju på vad man jämför med men för att vara Stockholm så är det inte många människor. Vi bestämmer oss för att äta på Phil's Burger trots cheeseburgarna under bilresan för att deras hamburgare är så goda. Vi båda beställer samma burgare med extra bacon och pommes.

Efter maten sitter vi kvar en stund och när vi är redo att gå så öppnas dörren och två killar kliver in. Det svider till i mitt hjärta eftersom den ena påminner om Shawn. Han har på sig svarta jeans, en rosa hoodie med luvan uppe och en svart stickad cardigan över det.

Det är först när killen tar av sig luvan som jag känner hur jag nästan får en hjärtattack. Det är han! Det är han på riktigt. VAD GÖR HAN HÄR??? Jag känner min puls i hela kroppen som om femton hästar sprang runt där inne. Liam tittar underligt på mig och vänder sig sedan åt dörrens håll. Han spärrar upp ögonen när han ser vad jag ser.

Shawn och den andra mannen går mot ett bord och jag kämpar emot viljan att springa fram och kasta mig i hans armar. Jag trodde att jag hade kommit över honom nu. Det räckte med att se honom i några sekunder så var jag tillbaka i ruta noll trots flera månaders lidande för att äntligen få undan fjärilarna så fort hans namn dök upp. Jag inser att jag måste härifrån. Fort.

"Vi måste gå!" viskar jag till Liam.
"Okej men vi måste betala."
"Fort då. Han får INTE se mig."

Jag andas fort och okontrollerat och stirrar ner i bordet för att vara säker på att han inte ska se mig.

Vi betalar och när vi ska resa oss upp vågar jag slänga ett öga mot deras bord men då sitter bara den ena killen kvar. Shawn syns inte till någonstans.

"Gå fort!" säger jag till Liam och vi stegar iväg mot dörren.

Liam hinner precis ta tag i handtaget när jag går in i någon som kommer från höger. Jag behöver inte ens titta upp från marken för att veta att det är Shawn. Han doftar precis likadant som senast vi sågs. Långsamt vänder jag upp mitt huvud och möter hans blick trots att jag vet hur farligt det är för mig.

Han säger ingenting. Vi bara står där och stirrar på varandra i en evighet tills han hittar ord.

"Norah? What- I mean how-"
"Hi." avbryter jag honom.
"Hi."

Tystnad. Igen. Liam som stått tyst och tittat på öppnar munnen för att säga något.

"Hey Shawn. How is it going?"
"Liam, hi! I'm, you know, okay. You?"
"Fine, thanks."

Jag ger Liam en blick som visar att han måste gå någonstans för jag vill prata ensam med Shawn. Han fattar vinken.

"I have to go and do- um... Something. You want to stay?" frågar han mig.

Jag tittar upp på Shawn som ler och ger mig en nick så jag svarar ja och säger att jag ringer sen.

"So... hi!" säger han igen och ger mig en kram.

Nej, inga kramar, tänker min hjärna men mitt hjärta dunkar ännu snabbare och vill stanna i hans armar för alltid.

______________

Tjenamors! Har fått jättemycket inspiration helt plötsligt så har suttit och skrivit hela veckan så ni har en del att se fram emot nu. Vad tyckte ni om kapitlet? Kommentera och rösta gärna, nästa kapitel kommer när vi nått 90K läsningar, alltså snart! (SJUKT!!)