I Don't Even Know Your Name | Shawn Mendes

48

"Hej", säger Hampus och fortsätter le mot mig och mamma.

Jag kommer på mig själv med att stirra när mamma utbrister: "Nämen hej Hampus! Hur är det?"
"Det är bara bra, hur är det själv?" frågar han tillbaka.
"Bra!" svarar mamma fast jag vet att hon innerst inne inte alls mår bra.

Han vänder sig mot mig och säger hej igen.

"Hej", säger jag. "Vad lång du har blivit!"

Seriöst? Vad säger jag?

"Hahah, ja senast vi sågs så var du längre än mig va?" frågar han.
"Ja!"
"Det har gått över tio år, fy vad dåligt av oss!" säger Katja.
"Verkligen! Men vad kul att ni har flyttat tillbaka!"
"Ja, det tycker jag också.Vi skulle flyttat för ett år sedan ungefär men sedan bestämde vi oss för att vänta tills Hampus hade tagit studenten", förklarar Katja.
"Juste du är ju ett år äldre än Norah", säger Mamma till Hampus som nickar.

Maten är klar så Katja säger att vi ska sätta oss vid bordet och ta för oss. Hon har lagat någon kycklinggryta med pasta och gjort en sallad med fetaost.

"Mhm vad gott!" utbrister jag efter min första tugga.
"Vad bra!" ler Katja.

Hon och mamma pratar på hela tiden om allt mellan himmel och jord. Jag sneglar lite på Hampus ibland och när han tittar tillbaka så kollar jag bort snabbt. Han känns verkligen inte som samma person för han är inte sig lik för fem öre.

Jag undrar vart Hampus pappa är någonstans. Han och Katja kanske har skiljt sig eller något så jag vågar inte fråga.

"Tack så hemskt mycket för maten!" säger mamma när vi alla är mätta och belåtna.
"Ja, tack så mycket!" säger jag också.
"Det var så lite så. Vad kul att ni gillade det!"

Katja reser sig upp och tar våra tallrikar för att bära ut dem till köket. Mamma hjälper till trots att Katja säger att det inte behövs. Kvar sitter då jag och Hampus. Det är en otroligt jobbig tystnad i några sekunder innan han bestämmer sig för att prata.

"Vilken linje går du?" frågar han och tittar på mig.
"Jag går natur, inte det bästa valet jag har gjort men nu är det snart över", skrattar jag.
"Oj är du så smart?"
"Nej det är det jag inte är. Jag vet inte varför jag valde det faktiskt... Vad gick du då?"
"Jag gick musik."
"Jaha, vad kul! Jag visste inte att du var musikintresserad."
"Nej det var typ i sjuan eller något som jag började sjunga mycket hemma och sedan bestämde jag mig för att söka in och det gick ju bra. Jag utvecklades väldigt mycket där faktiskt!"
"Fast du utvecklades ju mycket under din idol-tid också", säger Katja samtidigt som hon lyfter upp grytan.
"Idol?" undrar jag och Hampus tittar ner i bordet.
"Ja, han var med i idol 2014."
"Va? Var du? Det kommer inte jag ihåg."
"Nej alltså jag var inte med på riktigt, bara till kvalet. Jag åkte ut i sista momentet..." säger han blygt.
"Men det är ju ändå hur bra som helst!" säger jag.
"Ja precis!" säger Katja och går iväg igen.
"Finns det inga videos från det?" frågar jag.
"Jo men de ska vi absolut inte titta på! Det var hemskt!" säger han.
"Okej då..."
"Vill du gå ut en runda?" frågar han.
"Visst", svarar jag lite förvånat eftersom jag inte trodde att han ville umgås själv med mig.

"Vi tar en promenix", säger Hampus till Katja och mamma i köket som glatt nickar.

När vi kommer ut tar han upp ett cigarettpaket ur jackfickan och tänder en med en grön tändare. Han håller fram paketet till mig men jag skakar på huvudet.

"Nej tack, jag röker inte."
"Bra, börja aldrig med det..." säger han.
"Hur länge har du gjort det?"
"Ett halvår typ. Jag ska sluta."

Jag flinar. Så där brukar de flesta säga...

Vi går runt ett bra tag tills vi kommer till en lekplats ganska nära vårat hus.

"Här brukade vi alltid vara när vi var små", säger han.
"Ja. Kommer du ihåg när du ramlade ner därifrån?" frågar jag och pekar på klätterställningen.
"Ja, fan vad ont jag fick!"
"Ja du hängde ju upp och ned först och helt plötsligt låg du i sanden."

Vi sätter oss på varsin gunga och jag ryser lite när en vindpust träffar min bara hals. En massa minnen från vår barndom dyker upp och vi skrattar konstant åt alla dumma saker vi gjorde.

"Du vet allt det där på nyheterna om dig..." börjar han och jag sväljer eftersom det får mig att börja tänka på Shawn igen.
"Ja..."
"Vad var det som hände? Får jag fråga det? Du behöver inte berätta."
"Jo det är lugnt. För det första så var min pappa otrogen mot mamma."
"Oj", säger han men låter mig sedan fortsätta.
"Självklart mådde jag jättedåligt och det gjorde mamma och Liam också och gör det fortfarande. Mamma stängde typ in sig på sitt rum och vägrade prata med oss medan Liam jobbade eller hängde med kompisar hela tiden vilket ledde till att jag var ensam och fick ta hand om allting. Jag var lite självisk och kände att ingen brydde sig om mig. Någon månad innan det så hade jag träffat en kille som jag verkligen gillade så jag bestämde mig för att lämna allt jobbigt här hemma och åka till honom. Det var verkligen skönt att komma på lite andra tankar men det där sket sig också efter ett tag och då insåg jag verkligen att jag var tvungen att åka hem. Jag trodde inte att jag hade skapat värsta grejen i Sverige..."
"Vänta va? Åkte du utanför Sverige?"
"Ja så jag hade ingen aning om vad så pågick här."
"Shit! Men vad skönt att det inte var någon som typ kidnappat dig eller värre..."
"Ja..."

Mina tankar seglar iväg och jag börjar tänka på hur bra jag och Shawn hade det tillsammans. Sedan dyker tjejens röst upp i hjärnan och hennes ord till Shawn på toaletten går på repeat. Mina ögon fylls med tårar och de är omöjliga att tränga undan så jag låter dem rinna.

"Förlåt Norah, det var verkligen inte meningen att ta upp något som var jobbigt..." säger Hampus ängsligt.
"Nej, det är inte ditt fel", svarar jag och reser mig upp för att torka tårarna.

Hampus reser sig också upp och ger mig en näsduk som tacksamt tar emot och torkar försiktigt under ögonen.

"Tack", säger jag sedan och han ler svagt mot mig innan han drar in mig i en varm kram.

________________

Tjenare! Just nu är jag påväg upp till Stockholm för jag ska på Harry Styles och eftersom jag är på så otroligt bra humör tänkte jag slänga upp ett litet kapitel. Vad tycks? <3