"Är du blid, eller?"

Söndag den 15:e maj

Jag klappade alla kattungar. Deras päls var så underbart mjuk. Jag dansade på moln. De var vackra.

"Hennes andetag stabiliseras!" Var de tvungna att avbryta mina kattungar?

"Pumpa in morflin!" Mina ben gjorde ont. Fruktansvärt ont. Tänk dig att du lägger dig på en matta av nålar och sedan rullar dig lite som en hund i gräset. Så kändes det. Jag ville bara åka tillbaka in i det drogade tillstånd jag nyss känt. Tillbaka till kattungarna.

"Skynda dig!" Men det gick inte så det var lika bra att vakna och möta världen. Bara lite till. De som skrek runt mig verkade stressade över något. En nål stacks in i min arm och jag kände smärtan stillas lite. Jag öppnade ögonen. Eller? Vänta nu.

"Hallå!" skrek jag ut i det grumliga omkring mig. Det var som när man simmar i en sjö utan simglasögon, utom det att det fanns en mörkgrå vägg bakom allt det grumliga. Det var isolerande.

"Vad är det gumman?" mammas röst. Vad lugnande det var.

"Vart är du!" skrek jag. Jag famlade framför mig i grummlet, utan att se de och kände en hand ta tag om min.

"Jag är här, du behöver inte vara..."

"Mamma! Var är du!?" skrek jag. Hur jag än vände och vred på huvudet kunde jag inte se något annat än min gråa vägg. Min gråa, isolerande vägg. Jag hörde en person komma mot mig.

"Vad är det?" sa en vänlig röst. Ursäkta men jag ser inget!

"Jag vet inte. Hon är nog lite förvirrad bara." sa min mamma. Min snälla mamma som just hade avvärjt en hjälpgest.

"Är du säker?" sa rösten. Jag skakade på huvudet. Jag var inte okej.

"Ja." sa mamma och jag hörde stegen dö bort. "Allt kommer att ordna sig. Snart får vi åka hem."

"Mamma vart är vi?"

"Vi är på sjukhuset. På intensiven." Tacka gud för att min mamma är så uppriktig.

"Varför?"

"Minns du inte?" sa hon. Då mindes jag. Smärtan. Röken. Elden. Raset. Kim.

"Mamma! Vart är Kim?!" ropade jag, rakt ut i tomma intet.

"Ta det lugnt. Hon mår bra. Några brännskador bara. Du är mer tilltygad. Jag menar, titta bara på dina ben." Hon hjälpte mig att sätta mig upp och väntade på reaktion. Men antingen så var jag isolerad på riktigt eller så var det ett dåligt skämt så jag svarade inte.

"Kom igen, så hemskt är det inte." sa mamma försiktigt och klappade mig på ryggen. Jo, jag ser bara en jävla vägg!!

"Du ser det inte. På riktigt?" sa mamma mer som ett konstaterande än en fråga. Jag skakade på huvudet och fick en klump i halsen.

"Hallå! Hjälp!" skrek mamma. Det kom en massa steg mot oss i raskt tempo.