"Är du blid, eller?"

16:e maj

Charlie

Jag och Sam står på skolgården och väntar på min mamma. Solen är stekhet i ansiktet och jag har tagit av mig jackan. Sven vilar mot min höft och Sam pratar på om vad vi ska göra på fredag eftermiddag.

"Ja, och då kan vi åka till FOTOGRAFISKA och så kan jag läsa på alla skyltar för dig och...".

Fotografiska. Det är tradition att åka dit varje år den artonde, men jag har ingen lust. Det är faktiskt länge sedan jag sett en kamera. I alla fall om fyra dagar räknas som länge. Var inte dum Char.

Jag rycks ur mina tankar av att min mobil ringer. Eller tja... man kan inte direkt kalla det mobil. Den är i alla fall inte särskilt mobil, med tanke på att den väger typ ett kilo och inte kan ligga i fickan. Jag har redan tappat en ficka i mina mjukisbyxor. Adidas till och med. Det är hur-som-helst en gammal knapptelefon från 80-talet. Modernt Char. Men är man blind måste man känna knapparna. Det blir så klurigt annars.

"Vem är det?", frågar jag Sam och sticker ned handen i väskan. Tur att man har axelremsväska. Nära till hands. Mina fingrar sluter sig om mobil-burken och jag drar upp handen. Sam tar tag om min hand och mobilen och vänder den mot sig.

"Grace", säger hon. Mina fingrar känner sig fram till den gröna luren. Det är två upphöjningar i plasten där för att jag lättare ska hitta. Min tumme pressar ner knappen. Den är trög för att jag inte ska råka trycka på knapparna av misstag.

Jag för luren till örat.

"Hej".

"Hej, Charlie! Hur mår du?"

"Bra, tack".

"Åh vad skönt att höra! Jag har pratat lite med din mamma och undrar om du vill komma till magasinet ikväll?".

"Visst. Men du vet att jag inte kommer kunna f..."

"Åh vad bra! Vi syns runt fem då. Hej då!" Beep. Samtalet avslutat.

"Följer du med till magasinet ikväll?", frågar jag Sam. Hon blir tyst ett tag. Antagligen fundersam eller överraskad. Men hon hämtar sig snabbt för i nästa sekund svarar hon glatt.

"Visst!". En bilmotor närmar sig och Sam drar mig åt sidan. En vindpust drar förbi och jag hör Sam gå runt mig och öppna bildörren.

"Varsågod, madame", säger hon med fransk brytning och antagligen en bugning också.

"Merci", svarar jag och höjer hakan. Jag tar några prövande steg mot bilens surr och sträcker fram händerna framför mig.

Jag måste se ut som en zombie men jag når bilen i alla-fall och tar mig in utan svårigheter. Det är väl det viktigaste? En hand läggs på mitt lår och jag antar att det är mamma.

"Au revoir!", ropar jag ut till Sam. Hon stänger dörren med en smäll, lite för hårt låter det som. Om dörren ramlar av är det hennes fel.

"Hej gumman!", säger mamma. Hon låter munter och jag kan inte klandra henne. Det är ju trots allt maj. Alla gillar väl maj. Vår, blommor, sol, vita moln, fina fåglar. Allt jag inte kan se.

"Hej", svarar jag. Men jag kan ju känna det. Och höra. Sedan jag blev blind har alla andra sinnen blivit mycket starkare. Det gjorde tyvärr så att jag inte längre kunde äta thai-mat. Alldeles för stark. Hade ont i munnen i flera timmar. Och det blev ju bättre av all kolsyra jag drack. Smart Char, smart.

"Du vet att det är artonde maj imorgon, va?", säger mamma. Jag sväljer en suck.

"Ja. Vi ska dit imorgon", säger jag och döljer min oentusiasm.

"Vad kul! Jag kan betala. Och ikväll ska du väl till magasinet med Grace?", fortsätter mamma. Betala? Det har hon aldrig gjort förut. Eller jo, men inte sedan jag började tjäna pengar på fotograferingen.

"Ja". Tror hon inte att jag kan få fram pengar?

"Ska jag köra dig dit?". Mammas fråga är helt oskyldig men jag blir ända förbannad. Tror hon inte att jag klarar mig själv längre, eller? Det är tio minuter promenad till Magasinet.

"Nej, tack. Jag klarar mig själv", fräser jag. Mamma blir tyst en stund.

"Okej. Vad bra", säger hon bara. Jag ångrar mig genast.