"Är du blid, eller?"

28 maj

Charlie
Jag visar Robin bilden som Grace har tagit fram. Den föreställer en sminkning som Kim gjorde på Robin (lustigt?) när jag skulle fota henne för ett skolcollage. Hon ser ut som en riktig pluggis och det är bra. Jag har nämligen fått temat skolstart att jobba med. Jag ser framför mig att Rose gör reklam för en nyöppnad skola.
"Looks great!", säger Robin (i sminket alltså) "I'll do my best!"
"Thank you!", säger jag och Sven leder mig ut ur smikrummet och fram till min kamera i det andra, större rummet. Jag är äckligt medveten om att Kristy bedömmer varje steg jag tar och tvingar mina fingrar att inte skaka när jag ställer in kameran. Sedan sätter jag mig med Grace och diskuterar min ide.

Efter en kvart är Rose klar och gör entré.
"Fast, Rob, very fast", säger Siw berömmande.
"Yes, and they are very, yeah, I don't know the word but she looks right as the picture", säger Grace och vi andra skrattar åt hennes ordförråd.
"Thanks, miss", säger Smink-Robin. Sedan intar alla sina platser och jag börjar instruera Rose. Jag pratar på svenska så jag hör hur Grace hankar sig fram som tolk bakom mig. Inte distraheras.
Jag visar en pose och säger ett avstånd från kameran. Mina fingrar ställer in kamerafokuset.
"Le som om du vore den lyckligaste i världen", säger jag och Grace översätter. Jag har en känsla av att hon ler plastigt.
"Tänk på när du fick modelljobbet, eller när du äter en riktogt god prinsesstårta på Hoffer's", säger jag. Grace frustar, översätter och teamet skrattar åt mig. Det är alltid bra att vara omtyckt. Jag tar tre kort och visar upp de.
"Oh wow! They are great!", säger Fall och jag kan inte låta bli att le.
"Thank you. It makes me happy that you are saying that!", säger jag. Och det är sant. Det har visat sig att han har gått motsvarande estetiska programmet i Los Angeles, fotat för stora agenturer och jobbat som kameraman i filmer lika stora som Hobbit (inte Hobbit, många andra filmer), gjort min stora dröm alltså. Men det mest imponerande är att han har impat på Kristy. Whaaat!?

Dagen rullar på och jag tar foto efter foto. Efter ett par timmar byter vi tema och jag brillierar igen. Jag tror nästan att jag är OKEJ i Kristys ögon för fnysningarna och suckarna blir färre efter ett tag. Det är väl ett gott tecken?
Precis när jag tror att de avtagit helt så hörs ett skärande oväsen.
Beep, beep!
Och gissa vems "mobil" det är...
"Helskotta", mumlar jag. Och gissa vad det första Kirsty sa om regler var?
Beep, beep!
Fall och Siw slår händerna för öronen och Grace hand fattar min.
"Det är din mamma", säger hon och trycker på svara-knappen innan hon räcker den till mig.
"Hej, mamma, det är Char, mitt i forografering med fem nyfikna ögon och en bitch-blick vilande på sig", säger jag och känner Kirstys blick skära som laser i nacken på mig. Jag låtsas inte om Stålmannen i kvinnoform utan fokuserar på mamma och utskällningen jag ska ge henne.
"Åh... förlåt gumman. Jag trodde du hade middag nu. Klockan är ju trots allt sju hos mig, alltså sex hos dig", säger mamma.
"Nej, vi jobbar till sju och regel nummer ett är "no phones in the studio", mamma."
"Förlåt, förlåt men..."
"Nej, inga men. Om jag inte lägger på så drar min framtid ifrån mig tillsammans med telefonräkning, hej svejs." Beep. Samtalet avslutat.
"I think I go for some tea", säger Kirsty och jag får ett nervöst sammanbrott inombords.

George

O: Vad gör du?

Meddelandet rullar in via Instagram precis när jag ätit klart och ska analysera de sista bevisen i hopp om att de ska visa något annat än alla de tidigare.

G: Inget, dd?

O: Vi badar vid sjön. Vill du komma? Ta med C vetja!

Tanken på att bada med Oliver ger mig svindel. Men varför ska Char med? Eller menar han någon annan? Och borde jag inte bara glömma honom, lösa brottet och känslokallt sätta dit honom?

G: Varför C? Hon är inte hemma nu.

O: Aha. Du kan väl ta med dig henne hit en annan dag. Typ onsdag kväll?

G: Varför ska hon med? Kan jag inte ta med hela gänget då?

Jag ställer frågan ironiskt och svaret dröjer. Länge. Jag ska precis låsa mobilen och logga in på datorn när svaret kommer.

O: Visst. Då ses vi onsdag kväll då!

Jag svarar inte. Hur ska Kim och Robin och allihop förstå att jag är kär i en i gymnasiets Badboy-gäng? Charlie skulle förstå, men de andra? Jag vet inte, allvarligt talat. Dessutom ska de acceptera att han är krimminell också.
Hoppsan...
Jag svarar inte på messet utan skickar ut i kompisgängets chattgrupp att vi ska till sjön på onsdag och att jag förklarar senare. Jag lägger också på minnet att Oliver avslutade alla meningar och använde ord som Charlie skulle kalla "godkända av svenska akademien".
Skumt.

Jag sätter mig vid datorn och kommer efter två minuter fram till att de misstänkta är Richard Rawkins, Samuel Sander och Mikael Maj.
Och så Oliver Ernström.
Helvete.
Jag skriver upp alla på en lista och packar ner den i skolväskan. Jag ska visa den för de andra, senare. Jag kanske kan visa den för Char först och så...
Det slår mig att jag inte har ringt henne för att se hur det går. Jag tittar på klockan på väggen. Den visar halv nio. Då är klockan halv åtta hos henne. Hon slutade runt sju för dagen så jag tar upp min mobil och skrollar i kontaktlistan tills jag hittar hennes nummer.
Efter en signal svarar hon.
"I helskotta, mamma, du kan väl vara lite otåligare! Jag slutade för trettio minuter sedan och är mitt i middagen och Fall och company tycker väl att jag är väldigt...", säger Chars burkiga stämma irriterat.
"Hej, Char", säger jag lugnt. Det blir tyst en stund.
"Hej, George!", säger Char sedan med helt nytt tonfall. Att hon inte lät någon läsa vem som ringde på displayen visar att hon var förbannad. Antagligen på mamma Adams.
"Hur är det? Har du hittat några spår? Vem är misstänkt? Vem är skyldig...?" Frågorna haglar in och jag hyschar henne.
"Stopp i lagens namn. Jag mår bra. Punkt. Vi har blivit bjudna till sjön på onsdag kväll, vill du med?"
"Jag såg ditt mess. Eller tja, hörde det av fröken Monoton, men sak samma. Jag är gärna på. Vem har bjudit ut oss?" Jag ler åt att Charlie har döpt meddelandeuppläsaren och i och med det hinner jag inte svara förrän Charlie har dragit sina snabba slutsatser.
"Det var han du var på festen med?", säger hon och det finns ett stråk av kyla i hennes röst. "Vad heter han?"
"Ja, det är det. Han heter Oliver", säger jag och beslutar att vara 100% ärlig.
"Du vet att han går i trean?", säger hon skeptiskt.
"Ja, men jag tror att jag gillar honom, alltså verkligen gillar honom, och... jag tror att han gillar mig tillbaka", säger jag snabbt och det blir tyst i luren. Jag tittar på displayen för att se om Charlie lagt på, men nej, hon är kvar. Det hörs en djup suck och jag ser framför sig hur Char tar två djupa andetag, som när hon förberder sig på något som kräver koncentration och beslutsamhet.
"Du gillar honom?", säger hon.
"Ja", svarar jag och det blir så himla sant när jag säger det.
"Du vet att han kan ligga bakom branden, jag hörde samtalet du, han och herr Stupfull hade", säger hon och jag trycker undan viljan att påpeka Samuels riktiga namn.
"Jag vet."
"Ändå älskar du honom?"
"Ja"
Det blir tyst.
"Är du arg?", frågar jag efter ett tag.
"Nej", svarar Charlie utan att tveka. "Jag har bara huvudvärk. Jag ska vara ärlig nu, och bli inte ledsen." Jag stålsätter mig. "Jag är inte arg. Jag är glad att du hittat någon. Samtidigt är jag rädd att han ska såra dig, eller att du ska bli ledsen om han åker fast. Det kan dessutom fördunkla din syn på huruvida han är skyldig eller inte."
"Han skulle inte såra mig, han har en mjuk insida, jag kan känna det. Och jag tror inte han är skyldig", protesterar jag och ångrar genast den lilla lögnen i slutet. Det är klart som korvspad att han är skyldig när hela hans innersta krets finns på listan och inga andra.
"Nejdå", Charlie är snabb att svara "han kommer inte såra dig med mening. Jag är bara rädd om dig. Men jag accepterar det du säger, hänger med på onsdag och finns för dig om det går åt skogen." Jag blir varm inombords.
"Tack, Char. Jag visste att jag kunde räkna med dig", säger jag och får dåligt samvete.
"Alltid. Och om allt går som smort får du lov att berätta alla smaskiga detaljer sedan!", säger hon.
"Promise", bekräftar jag.
"Just det! Det sitter ett gäng britter och en surmulen amrikan och väntar på mig så jag måste sticka. Ha det bra, bye!", säger Charlie och det klickar till när linjen bryts. Det är en lättnad att Char inte fick spader och ruter och skällde ut mig. Men jag ljög och hon litar på mig...
Förhoppningsvis går det okej i alla fall. Och nu har jag ju berättat för en om Oliver och mig.
En check, tre kvar.
.
.
.
____________________________________