"Är du blid, eller?"

25 maj

Charlie

"Gud asså! Stefan är världens tråkigaste lärare!", stönar Kim och sänker rösten till en monoton, släpig viskning för att härma historieläraren. "Jo, och du förstår, den häringa mannen var en stor kung. Han levde 1500-bla bla bla till 1600-bla bla bla.... Kunde han ha varit liite tråkigare, eller?"

"Han är faktiskt rätt intressant", säger Robin.

"Va!? Tänder du på HONOM?", skriker Kim och hoppar till.

"Nej, alltså, hans lektioner är intressanta", skyndar sig Robin att fylla i och jag kan inte låta bli att skratta. Vi kommer fram till våra skåp igen och jag låser upp mitt. Jag ställer in den prickiga historieboken och tar ut min väska, min jacka och grejorna jag behöver över helgen.

"Det är party i villan imorgon kväll, vilka ska med?" säger Sam och knuffar till mig i sidan. Jag ler. Det skulle faktiskt vara ganska kul. Jag ska bara få tillåtelse av mamma...

"Jag är på!", hojtar Kim några skåp bort. Jag tar på mig mina cowboy boots.

"Jag med", säger Robin från andra sidan. Skosnörena brottas med mig men jag vinner.

"Räkna med mig!", säger jag och ber för mitt inre att jag inte ska behöva ljuga för mamma. Sedan tar jag min väska och hänger den över axeln. "Är ni klara?". De andra svarar hummande.

"Charlie, får jag prata med dig lite?" säger Doris och drar med mig ett par meter.

"Vadå? Har någon dött?" säger jag och bilder på bränder spelas upp på näthinnan som ett bildspel. Vilket fasansfullt sätt att dö på. Fast jag har ju på sett och vis upplevt det...

"Nejdå. Inget sådant. Det är bara det att socialen tycker att du klarar dig väldigt bra själv. Jag kommer hädanefter bara vara med dig på vissa lektioner och inte alls på fredagar", säger hon. Det knyter sig i magen.

"Men jag behöver dig. Jättemycket."

"Nej. Det gör du inte. Det vet jag. Du klarar det bra själv."

"Nej! Varför?"

"För att det finns fler som behöver hjälpen mer än du." Det får tyst på mig. Jag har upptagit tid som andra kanske behövt.

"Jag kanske inte behöver dig alls...", säger jag. "Inte för att jag inte gillar dig men..."

"Sluta Charlie. Jag kan vara med dig tisdag, onsdag, torsdag om du vill men inte mindre! Jag kommer inte äta lunch med er heller tyvärr, men du har så fina vänner. De tar hand om dig." Jag nickar. Det går oftast inte att resonera med Doris så detta måste vara ett framsteg utanför ramen. Hon kramar mig och säger sedan hejdå innan hon går mot dörren. Jag står med blicken riktad framåt tills jag hör skolporten slå igen bakom Doris. Nu ångrar jag mig. Jag vill ha henne hos mig hela tiden. Hon är en sådan trygghet. Sam kommer upp bakom mig.

"Vad var det där om?" frågar hon och lägger armarna om mig. Jag skojade. Jag har mina vänner.

"Ingenting som vi behöver prata om nu. Går vi eller tar vi bussen till teatern?" säger jag och packar ner Dorisfrågan i en mental låda och ställer på hyllan över helgen i min hjärna.

"Bussen! Orka gå", muttrar Kim och tar tag om min hand för att dra mig mot utgången. Jag halar upp min mobil ur bakfickan för att kontrollera att jag har busskortet med mig. Frisk luft strömmar mot oss när min tumme drar över mobilfodralet för att hitta kortet. Ett, två, tre. Busskortet sitter på sin plats på tredje raden. Perfekt.

"Skynda er! Jag ser bussen!" Det måste betyda att den precis kommit runt hörnet till skogsbrynet. Vi har ungefär en halv minut på oss innan bussen åker. Det vet de andra också och de börjar springa. Men jag kan inte. Jag drar mig ur Kims grepp och går i raskt tempo och hör hur Kim står och småpratar med chauffören om vädret när jag kommer närmare.

"Ja, det har varit väldigt kallt för att vara maj", säger chauffören. Jag blippar mitt kort.

"Ja, verkligen. Men jag måste gå och sätta mig nu, bye!" säger Kim och tar tag i min hand igen. Hon leder mig bakåt och sätter mig på någon. Ja, du hörde rätt. PÅ någon.

"Hallå! Du kunde ha varnat mig lite!" säger den mosade Robin.

"Tyvärr, resten var fullt. Hoppa in Char. Jag ska sitta där." Jag hoppar in och Sams hand läggs på min axel.

"Är du okej?" viskar hon i mitt öra så högt att bara jag hör hennes röst. Jag nickar.

"Jag menar med teatern och så", fortsätter hon.

"Jadå. Det är lugnt", försäkrar jag och bussen åker iväg.

***

Jag dra med handen över träpanelen och smular förkolnaden i den. Teatern är inte avspärrad längre, den utgör ingen fara för besökare och det är dessutom aldrig några där. Förutom vi då.

Min hand letar sig vidare längs muren och jag kommer till en utbuktning och sedan ett hål. Det måste vara en dörrkarm. Jag går vidare och snubblar nästan över en stor.., ja, vad det nu är. Minnen kommer tillbaka.

Kim och jag som springer.

Kim som kravlar ut i friheten.

Dörren som rasar igen.

Det måste vara den här dörren. Jag backar ett steg och låter Sven leda mig in genom dörrposten. Jag sträcker upp armen ovanför huvudet för att se om överdelen finns kvar. Det gör den inte och min han glider obehindrat genom luften. Jag sträcker ut armen bredvid mig. I minnesbilderna som flyger förbi lägger jag märke till att det fanns en vägg på höger sida. Jag sträcker ut handen och når en plan yta. Jag följer den utmed gången men till slut är det bara kol kvar. Min hand blir torr av sot och jag sätter mig ner mot väggen. Sven lägger jag bredvid mig och jag lutar huvudet i händerna och kramar om mina knän. Det är så kusligt och overkligt.

Minnena överrumplar mig och jag kvävs nästan av de.

Kim som ropar.

Smärta.

Sirener som tjuter.

Smärta.

Ljus.

Smärta.

Starkt ljus.

Smärta.

Värme.

Smärta.

Hoppet som överger mig.

Smärta.

Smärta.

Smärta.

Oändlig smärta.

Jag skriker och rösten brister. Jag ramlar ihop i fosterställning på sidan och tårarna rinner tyst nerför mina kinder.

Smärta.

"Charlie!" Sams röst når min hjärna. En hand griper tag i min och drar mig tillbaka till nuet.

"Vi kan åka hem om du vill", säger hon lent.

"Nej. Jag är okej", säger jag och ställer mig upp.

.

.

.

____________________________________________________________________________________________________________