"Är du blid, eller?"

Olyckan

"Och nu, till kvällens huvudnummer..." publiken var som uppslukad av presentatören. Jag, Sam, Robin och Kim satt med blicken fäst på scenen.

"George Sveeeensson!" Vi jublade och visslade när George rullade ut en vagn på scenen. Det var oändligt med flaskor och burkar på och jag förberedde mig på en rejäl uppvisning. George tog mikrofonen från presentatören och ställde den i stativet. Sorlet lade sig och man hade kunnat höra George släppa ett löv till golvet. Hon var den första flickan som uppträdde och hon var den sista uppträdande. Sedan skulle alla rösta och de två som fick flest röster skulle gå vidare till distriktschowen. George började berätta om kemins underbara krafter samtidigt som hon började röra bland flaskor och burkar. Sedan hittade hon tydligen den hon letade efter och öppnade den. Hon hällde över innehållet i ett provrör och tog en ny flaska. När hon hällt över innehållet tillslöt hon provröret och skakade, sedan öppnade hon flaskan och lät den glida ner i ett ställ. Sedan tog hon upp en lång tändare och tände eld på luften runt omkring sig. Det exploderade i ett moln av eld och George avslutade med att skvätta ut en vätska så att det slog gnistor.

Det kom ett beundrande åååh från publiken och sedan blev det knäpptyst när hon släppte ut en lila rök över hela rummet och tände eld på den. Det spred sig fort men ingen i publiken blev bränd. Elden exploderade i ett regn av gnistor. Det satte fart på publiken. Alla vrålade och visslade Jag tittade på George. Hela hennes existens utstrålade lycka och det glittrade i hennes ögon. Jag var så glad för hennes skull.

När publiken tystnade fortsatte George att undervisa och visa publiken olika underverk i kemi. Till slut var hon klar och presentatören fick hålla på i flera minuter för att tysta publiken.

"Och vinnarna i distriktstävlingen, som alltså får representera oss ääääär...."

Publiken var som förtrollad. Allas blickar var som klistrade på personen på scenen.

"Denis Walter!"

Publiken jublade och stampade i golvet. Visst, hans hade varit cool men, George då?

"Lucas Kristensson!"

Publiken jublade. Nu skulle George komma.

"Oooch... Oliver Ernström!"

Publiken jublade. Sedan blev det knäpptyst och det spred sig ett mummel. Utan att höra, viste jag vad de viskade om. Vart var Georges namn? Skulle inte hon gå vidare? Hon hade ju varit helt klart bäst! Presentatören märkte det omedelbart det ombytta klimatet i rummet. Hon tittade ner i sina kort och hummade.

"Jag menar... George Svensson!"

Publiken jublade och stampade! Jag visste det. Jag visste att hon skulle gå vidare. Jag tyckte synd om Oliver. Han trodde att han gått vidare men sen bara...

Jag avbröts i mina funderingar av att byggnaden skakade. En balk bröts ovanför mig och ett par gula lågor slickade taket. Brandlarmet började tjuta och alla började röra sig i raskt tempo mot utgångarna. Vi satt längst bort. Balken som brutits ramlade brinnande ner från taket och slog i golvet precis bredvid mig. Alla skyndade på när paniken bröt ut. Lågorna letade sig ner längs ridåerna och slukade de i ett nafs. Kim sprang framför mig och jag hörde hur Robin skrek när en låga letade sig upp mot henne. Jag vände blicken uppåt och såg att hela stället stod i lågor. Röken låg tät och hotande ett par meter över oss och de övre bänkraderna var tomma så det var nästan bara vi kvar. Kim snubblade på ett pyrande stolsvrak och ramlade raklång på golvet. Jag hukade mig och Kim kravlade sig upp i sittande ställning. Hennes ansikte var rött av smällen men jag drog upp henne på fötter igen.

"Kom Kim! Vi måste ut nu!" sa jag, som om det inte var tydligt nog. Hon började röra sig mot utgången. Vi tog steg för steg och röken började pressa sig in i lungorna. Den växande paniken omtöcknade min hjärna och det tog lång tid innan jag fattade att Kim sa åt mig att krypa på golvet. Det kändes som om det var tre kilometer till dörren och när vi äntligen kom fram rasade den nästan igen helt. Vi försökte pressa oss ut och fyra armar drog igenom Kim. Sedan drog samma armar igenom mig. Utan att veta eller vare sig bry mig om vilka det var sprang vi allihop hukade mot utgången som ledde ut i friska luften. Hettan var outhärdlig och jag var tvungen att stanna. Jag reste mig upp och drog utan att tänka ett djupt andetag och, som den idiot jag är, andades jag in flera liter giftig rök. Jag hostade och det dansade svarta fläckar framför ögonen på mig. Jag såg suddigt, men genom töcknet såg jag hur Kim vinkade åt mig att fortsätta. Hon sträckte fram sin hand och jag tog den. Hon drog mig utåt. Jag kände adrenalinet pumpas (bättre sent än aldrig) in i ådrorna och jag sprang av alla krafter. När vi kom fram till porten hade jag så mycket rök i lungorna att jag hostade upp halsen (inte bokstavligt). De två andra personerna pressade sig ut genom ett litet hålrum mellan dörren och en rasad pelare. Jag tittade över axeln och såg lågorna komma krypande genom den sammetsklädda korridoren. Smart att klä den med sammet. Antänder lika fort som fleece. Kim hade precis pressat sig ut när jag kände hettan från lågorna. Jag tog ett steg mot dörren men precis då rasade den. Jag sprang fram och bankade och skrek allt vad jag förmådde tills luften tog slut. Det snurrade i huvudet och jag satte mig ned på golvet. Jag hörde hur Kim ropade men uppfattade inte vad hon sa. Jag såg lågorna närma sig och hörde sirener från brandbilar tjuta. Lågorna kom närmare och jag förlikade mig med tanken på att dö här. Kim levde i alla fall. Lågorna var varma och snälla. Jag hostade. Det kom blod på mattan. Lågorna slickade mina kängor. Underbara värme. Den skulle få slut på mitt lidande.