"Är du blid, eller?"

18 maj, 12.13

Charlie

"Han visste inte", säger Kim och kramar mig. Jag petar i maten med gaffeln med ansiktet vänt neråt. Doris tar min hand. Sam har precis berättat för Robin, Kim och Doris. Hans ord dunkar fortfarande farligt högt i mina öron.

"Är du blind, eller!?" Aj, den sved.

"Lämna det nu", säger Robin. "Han är inte värd din uppmärksamhet." Jag tittar upp och gör mitt bästa för att möta hennes blick. Kim går och sätter sig igen. Jag klistrar på ett svagt leende.

"Och du kan inte låta honom förstöra vår eftermiddag!", säger Sam och jag hör hur hon ler. Vi har diskuterat det, ja, man kan höra ett leende.

"Ja! Just det! Vi ska också med!", säger Robin och greppar min hand. Det får mig att le på riktigt. Fotografiska muséet kanske kan vara kul ändå?

Jag tänker på gårdagen. Om man räknar bort honom så var det rätt mysigt. Fika med Grace och Sam, fotografering och dränkning av liten Charlie. Det måste ha sett så kul ut. Mina tankar vandrar vidare medans jag försöker spetsa en bit tofu. Jag kan fota. Jag kan fortfarande, även om man inte tror det. Tofun fastnar på gaffeln och jag för den mot munnen. Grace tror på mig. Det räcker för att jag ska ta mig långt.

Jordens bästa fotograf är blind.

Vad skulle utomjordingarna tänka om oss jordingar. Om vår bästa fotograf vore blind hade de nog blivit oroliga. Jag skakar på huvudet åt tanken.

George

De sitter borta vid vårt bord. Sam, Robin, Kim, Char och hennes blindassistent. Dora eller vad hon nu heter. Något från Disney i alla fall. Jag tar min talrik och sätter mig vid bordet allra längst bort från de, hos "nördarna". Char ser ledsen ut och Kim kramar om henne. Hon avslöjar antagligen sina självmordstankar på grund av blindheten. Som är mitt fel. Hade jag inte varit så envis om att hon skulle med på uppvisningen hade hon haft kvar synen. Men nu har jag tagit den ifrån henne. Och kan aldrig ge tillbaks den.

Hon sitter antagligen och skäller ut mig och gråter.

Nej, det skulle hon aldrig göra. Charlie är alldeles för snäll och förlåtande. Om hon bara visste hur ledsen jag är. Jag kommer aldrig kunna se henne i ögonen igen. Vilket kanske inte gör något, men kom igen, det är ett uttryck.

Jag sjunker ned på stolen. Ensam. Det är så jag känner mig. Alla runt mig hälsar och välkomnar men återgår snart till sina egna samtal om rymden eller Star Wars. Det spelar ingen roll, jag förtjänar inget bättre.

Efter uppvisningen borde jag ha varit glad. Alla log och gratulerade mig. Jag log tillbaka med ett plastigt leende. Egentligen ville jag bara skrika åt de att jag hade mördat min bästa vän. Men de viste inte och behövde inte veta att jag, George, var en mördare. Det de inte viste led de inte av. Sedan visade det sig att Charlie hade överlevt branden och explosionen. Hon är en riktig överlevare.

Men jag antar att det fängelse jag nu har satt henne i är värre än döden. Hur ska hon kunna bli vad hon vill som blind? Men på något sett kommer hon att lyckas. Hon har den drivkraften och styrkan.

Oliver

Jag går in i matsalen. Niorna från småskolan sitter redan och äter så det är bara jag och mitt gäng som ska ta av maten. Ingen kö. Fan, varför var vi tvungna att skolka? Jag behövde de där minuterna.

Min blick dras till en flicka, omringad av andra tjejer, i ett hörn av matsalen. Det är väl inte så konstigt, med tanke på att alla tjejer går i gäng, hopklistrade med varandra. Men det är Den rödhåriga flickan. Den genomblöta boxaren. Precis som igår är hon oerhört välklädd med en utstickande touch som bara passar på henne. En av tjejerna runt bordet är äldre än de andra. Hon måste vara typ tjugofem och borde inte vara här. Och käppen är med. Men inte tanten. Orden far genom huvudet.

"Är du blind, eller!?"

Hon stod bara kvar, utan att se vattenpölen. Jag tittar på de andra tjejerna runt bordet. Jag känner igen två av de. Kim och Robin tror jag att de heter. De uppträdde på skolavslutningen förra året. De var jättebra, men det kunde jag såklart inte säga högt.

En tidningsartikel far genom huvudet.

Teater i brand. Flicka saknad.

Bilden var tagen på torget och visade teatern. Den stod i lågor och man kunde skymta Kim och Robin i hörnet. I artikeln stod det något om den anlagda branden under en föreställning. En flicka som hette Charlie Johnsson saknades efter evakuering.

Ny artikel.

Charlie hittad medvetslös. Bestående skador.

Stor bild på en flicka på bår, på väg mot ambulans. Hon var svart av sot men det gick inte att missta sig. Röda korkskruvslockar.

"Är du blind, eller!?"

Jag vänder på klacken och går i raskt tempo ut från matsalen. Ut från skolan. Skolgården. Hela tiden med en tryckande känsla mot bröstet. Jag vill inte. Vill inte känna. Inte veta. Inte leva. Jag behöver en flaska.

Orden jagar mig hela vägen hem och in i vinkylen.

"Är du blind, eller!?"