"Är du blid, eller?"

23 maj, 09.50

Oliver

Jag, Samuel, Richard och Michael går genom skolans korridorer. Samuel och Richard skolkade från förra lektionen och gick till Ica istället. Michael hade sagt att han inte orkade och heller inte hade några pengar, så han skulle stanna kvar. Jag var inte sen med att hänga på hans idé. Man kan ju inte bara överge honom på biologin. Det går ju inte... Och man behöver ju inte få hembrev med fyra veckor till studenten. Det verkar ju onödigt...

"Du vet om att branden var anlagd, va?"

Rösten kommer från tvärkorridoren och jag känner igen den men har svårt att ge den ett ansikte. Den är ljus och lite rispig. Samuel verkar också ha hört de för han stelnar till och jag ser att hans sinnen skärper sig. Den rörelsen kan bara ett vant öga se. Senast jag såg den var vid branden.

"Ja. Den idioten som startade den ska minsann få betala!"

Rösten är arg men klar. Den klingar vackert i mina öron.

"De hittar inte tillräckligt med bevis, så de kanske lägger ner fallet snart", fortsätter den första rösten. Jag kan höra hur Michael andas ut och ser hur hans axlar sjunker. Jag går framåt och kikar runt hörnet. Och chocken jag får! Den rödhåriga flickan, Charlie, Robin och tre till går emot mig. En av de är äldre, antagligen blindassistent, och släntrar efter lite. En ännu okänd, brunhårig tjej tittar på Charlie när hon pratar.

"Va!? Men... nej! Det får de inte!" säger hon och hennes röst är som sammet i mina öron. Blicken är fäst på en punkt i marken och den hand som inte håller om en dator och en trave böcker har ett stadigt grepp om en vit blindstav med lila snirkelväxter. Hon har stora örhängen med en grön sten dinglandes från en silverpärla. Det skapar en effekt av självsäkerhet. Jag lutar mig tillbaka och känner de kalla skåpen mot ryggen.

"Men hallå! Vi ska inte ge upp! Vi får väl ta reda på galningarna själva!", säger en ny röst. Samuel lutar sig mot mig och väser fram orden.

"De får inte snacka om det! Vad ska vi göra!?" Jag ställer mig rakryggad och ler mot honom. Sedan går jag ut från den skyddande korridoren och rakt mot tjejerna.

George

Jag går själv genom korridoren och passerar klassrum och skåp med elaka inristningar. Charlie hade blivit jätteförbannad på grund av alla dumma ord, om hon hade kunnat se de. Den plågan har jag i alla fall besparat henne.

"Du vet om att branden var anlagd, va?", säger Sams röst runt hörnet. Jag bromsar upp stegen och går långsammare.

"Ja. Den idioten som startade den ska minsann få betala!", säger Charlies röst och mitt hjärta hoppar över ett slag. Gud, vad jag saknar henne!

"De hittar inte tillräckligt med bevis, så de kanske lägger ner fallet snart", säger Sam och hennes röst är dämpad. Jag förstår att hon var nervös inför att säga det och när jag kommer fram till stället där våra korridorer korsar varann ser jag det i hennes ansikte. Jag ställer mig i skydd av ett skåp och tittar på de, mina vänner.

"Va!? Men... Nej! Det får de inte!" säger Charlie lite desperat och det är så olikt henne att vilja någon annan illa.

"Men hallå! Vi får inte ge upp! Vi får väl ta reda på galningarna själva!" säger Kim och jag ler för mig själv. Hon är så söt, lilla Kim. Sedan ser jag något som får mig att bli så rasande att jag inte kan behärska mig.

Charlie

"Du vet om att branden var anlagd, va?", säger Sam. Det suger till i magen och jag fortsätter titta rakt fram.

"Ja. Den idioten ska minsann få betala!", säger jag ilsket och en hand dunkar mig i ryggen. Det är antagligen Kim, som aldrig förr hört mig vilja en annan varelse ont.

"De hittar inte tillräckligt med bevis, så de kanske lägger ner fallet snart", säger Sam lågt. Jag blir helt tom. Om man inte fortsätter så kan galningen skada andra människor, och det skulle inte jag stå ut med.

"Va!? Men... Nej! Det får de inte!", säger jag. Intelligent kommentar... Inte som hämtat ur en bok.

"Men hallå! Vi ska inte ge upp! Vi får väl ta reda på galningarna själva!", säger Kim och jag vet att Sam ler. Jag kan inte låta bli att le tillsammans med henne. Kära lilla Kim. En småstadsunge som inte har fattat vad stora staden kan innehålla.

Vi fortsätter framåt och helt plötslig slår min axel i något hårt. Smärtan ilar fort ner genom armen och ut i fingrarna men jag tror att det bara kommer att kännas en dag eller två. Böckerna och datorn som jag håller om med högerarmen glider ur min farm och ner på golvet med en ljudlig duns och jag böjer mig ner och famlar på golvet för att ta upp de.

"Hallå där!", ropar... George? Jag hajar till och stannar upp i min rörelse. "Du kan inte bara dra efter att ha gått in i någon!". George!

Jag kommer inte på något att säga men det behövs inte. En stark hand drar upp mig på benen och mina grejer stoppas i händerna på mig.

"Tack!", säger jag och ler mot riktningen som böckerna kom ifrån. Ingen svarar.

"George?", säger jag då.

"Hon har gått, Char. Hon ska nog spöa upp den där trean", säger Robin och tar tag om min handled. Jag är så förvirrad och försjunken i tankar att jag låter mig ledas in i klassrummet utan att bry mig och blir satt på min plats bredvid fönstret.

Det enda som virvlar i huvudet på mig är en återkommande mening:

George avskyr mig inte.

.

.

.

_____________________________________________________________________________________________________________