"Är du blid, eller?"

17 maj, 21.33

Charlie

"Jag känner mig som en fågel!", ropar jag och flaxar med armen som inte håller Sven i ett stadigt grepp. En kopp kaffe plus trötthet är ingen bra kombo. Nu är jag speedad till tusen. Och lite flummig.

"Ta det lugnt Char, du kommer gå in i något", säger Grace röst. Sam bara skrattar. Hon tar tag i min arm och jag går lugnt vidare bredvid henne.

"Nejdå", säger jag. Ljudet från bilarna meddelar att jag går på utsidan av Sam, så om jag skulle ta ett steg för mycket åt höger, går jag ut på gatan. Inte bra. Bäst att gå rakt och undvika vägen. Annars kan det sluta illa och då blir det lite dålig stämning. Gå rakt.

Jag hör en lastbil komma närmare och närmare på vägen. Sams hand släpper taget om min och jag hör hennes fotsteg dundra iväg från vägen och mig.

"Hallå! Vad gör-". Längre hinner jag inte förrän en jättetsunami kommer vällandes över mig. Sam var onödigt noga med att inte varna mig.

Lastbilen kör vidare utan att ta någon notis om den dränkta, rasande och handikappade tonåring som står som förlamad, helt paralyserad i dess kölvatten.

"Sam!", skriker jag rasande när jag får kontroll över mina lemmar igen. Det rinner smutsvatten från håret ner på ryggen och jag börjar huttra när huden knottrar sig på armarna. Mina jeans kommer antagligen inte hinna torka tills imorgon. Tusan. Jag slår ut med armarna.

Oliver

Mina steg knastrar i gruset. De har inte hunnit sopa upp det än. Det kanske är därför som alla är så arga på kommunen. Eller så följer de bara med strömmen.

En bil kör förbi på gatan bredvid mig och jag tittar upp. Framför mig kommer det gåendes en omaka trio. En vithårig tant, minst sextio plus i tjocka vinterkläder och stora kängor och två tjejer i min ålder. Den ena har brunt, långt hår och tydligt markerade käkben. Hon har en vit vårjacka på sig och ett par smakliga converse. Den sista har en grön mössa med tofs, nerdragen över stora, röda korkskruvar. Hennes hud är vit och hon har på sig ett par jeans och en ljusgrön tröja. I ena handen håller hon en vit käpp som antagligen är tantens.

Outfiten är välkomponerad sånär som på ett par röda gummistövlar. Fast det blir ändå gulligt på något vis.

"Jag känner mig som en fågel!", skriker den rödhåriga flickan och jag ler för mig själv. Hon flaxar med armarna så att hon inte ser klok ut. Den andra flickan tar tag om den rödhårigas armar och hon blir lugnare. Avståndet mellan oss minskar och jag ser en lastbil komma farandes i minst hundra kilometer i timmen (på en sjuttio-väg) och min blick dras till vattenpölen en meter framför trion. Den är enorm, minst tre meter i diameter och säkert en decimeter djup. Jag funderar på att varna de men de verkar inte ha sett mig ännu. Jag stannar på avstånd från de. Den brunhåriga flickan och tanten springer ut på gräset bredvid trottoaren och lämnar den rödhåriga. Rädda sig den som kan.

Den rödhåriga flickan ropar efter de andra två och värkar inte ha upptäckt vattenpölen ännu. Och precis som jag misstänkte stänker det upp en störtflod av smutsigt vatten upp på trottoaren och över flickan. Hon står som förstenad och jag skyndar på stegen för att gå förbi henne och fortsätta iaktta de på vägen bort. Men hon får snabbt tillbaka kontrollen och precis när jag går förbi henne kommer hennes hand och slår mig rakt i bröstet. Oturligt nog för mig är hon oväntat stark och jag tappar luften för en sekund. Sedan väller det fyra ord ur min mun som bara inte går att stoppa.

"Är du blind, eller?!".

Jag rusar vidare längs gatan utan att se mig om en enda gång.