"Är du blid, eller?"

16:e maj

En nerv. En nerv tog mitt liv ifrån mig. På mindre än en minut.

Läkaren vinkade med lampor och lysrör men hur skulle jag kunna se det? Den där nerven var ju redan död. Död tillsammans med min syn. Jag ville bara skrika åt honom. Banka i honom att hans jävla rör inte skulle hjälpa! Jag är ju blind!
Men istället låg jag bara stilla och väntade på att allt skulle ta slut. Att jag skulle vakna av att Grace ringde och sa att jag var sen till, ja... vad som helst.

Polisen hade lyckats fastställa att det varit en anlagd brand,  men har inga bevis eller misstänkta. Men det spelar knappt någon roll om någon får tre års fängelse och lite böter. Jag känner mig inspärrad på livstid. I min egen kropp. Utan möjlighet att bli utsläppt.
Jag skulle aldrig kunna fota mer. Aldrig titta på blommorna om våren med George. Aldrig se Kims otroliga danser. Aldrig klara mig själv. Aldrig.

"Charlie, gumman! Vi måste åka nu!" mammas röst ekar genom vår stora villa. Mina fingrar leder mig fram till min trogne vän, Sven. Ja, jag har döpt min blindkäpp. Ja, jag är galen.
När han leder mig genom mitt föredetta välbekanta hem känner jag mig längs väggarna och får (nästan) hjärtinfarkt när Sven tappar fästet och ramlar ner på första trappsteget. Stackars Sven.
Jag tar mig mödosamt nerför trappan och tar min ryggsäck i hallen. Den är tung.
"Vad har du stoppat i den?" sa jag och vände mig mot mamma och gjorde mitt bästa för att titta henne i ögonen.
"Läxorna du talade om, en hårborste och lite annat" sa mamma och gick förbi mig i hallen. Jag kände hur hon log.
"Okej. Tack" Det är definitivt något mer i. Vägde minst ett ton, och det är typiskt mamma att stoppa ned ''viktiga" saker.

När vi kom fram till skolans parkering steg Sven ut först och visade mig vägen runt bilen, fram till mamma. Hon gav mig en kram och viskade samtidigt i mitt öra.
"Doris står vid staketet."
Jag drog mig ur omfamningen och log uppåt. Sedan gick jag mot staketet på känsla och skulle precis gå in i en bil när en hand grep tag om min arm.
"Du måste vara Charlie." Det är mer ett konstaterande än en fråga men jag nickar ändå.
"Jag är Doris och just nu kommer det fyra galna tjejer emot oss." Hon skrattar. Jag ler.