"Är du blid, eller?"

17 maj

Charlie

"Hej!"

"Hej Grace! Gud vad jag har saknat dig!", säger jag och omfamnar Grace. Hon har precis hittat mig utanför magasinet och för mig just nu in i byggnaden. Den är vackert blå med vita knutar och stora fönster. Synd att jag nu inte kan se den. Kommer aldrig kunna. Synd men sant. Sorgligt.

Ljuden från bilvägen och regnet utanför dämpas och min fot slår i tröskeln. Tur att mina converse var borta (eller ställda på hyllan) så att jag fick lov att ta mina gummistövlar. Då mördade jag inte tårna idag i alla fall. De kan vara bra att ha i framtiden så att säga.

Jag är en riktig mördare. Jag har redan mördat min tumme, två gånger, mitt öra och mitt gosedjur Arnold. Kan man ens döda ett gosedjur? Det är en väldigt bra fråga. Hade man frågat mig för tio år sedan hade jag blivit tjock i halsen och kvidit fram "Ja, din idiot" och sprungit min kos, men nu? Femton år och blind? Jag vet inte. Jag älskar gosedjur och har tyvärr tappat min gris (även känd som gris-björn) Arnold ut genom fönstret. Bra kompis.

"Sam är redan här och har ställt i ordning allt. Idag kommer bara två modeller. Du vet, de som gick vidare förra gången", säger Grace. Har hon inte fattat att jag inte kan fota längre? "Den första kommer om en halvtimme så att du hinner känna in grejorna igen." Jag nickar och vi fortsätter gå långsamt framåt, jag, noga med att lyfta på fötterna.

Jag trampar på en tröskel och förstår att vi kommer in i mitt arbetsrum. Det körs även yogaklasser här men det är bara på eftermiddagen så de stör inte oss.

"Hej Char!" säger Sam och jag hör att hon ler. Kan man ens höra ett leende? Det tror jag, för jag gör det just nu.

"Hej!" Jag släpper Grace och låter Sven leda mig framåt mot stativet därifrån Sams röst kom. Han krockar in i en pinne.

Just det, jag har nog mördat Sven ett antal gånger också. Han får liksom ta smällen.

Jag tar tag om den och känner mig uppför. Den slutar i en stor, rund form. Det är plast och ihåligt så det måste vara en studiolampa. Jag går åt det hållet den är riktad och Sven krockar snart in i en ny pinne. Stackars Sven. Han får en Alvedon sedan.

Det visar sig vara kameran och jag lägger försiktigt Sven på golvet. Mina händer rör sig vant kring kameran och dess knappar och jag känner ett slags lyckorus som fyller min kropp. Jag ler och ställer in kameran. Det sitter i fingrarna. Jag skulle kunna göra det med förbundna ögon.

Eller vänta. Det gör ingen skillnad. I sömnen.

Jag skulle kunna göra det i sömnen. Eller nej. Man kan inte ställa in en kamera när man sover. Då är man ju inte medveten om sina kroppsdelar. Vilken idiot kom på det uttrycket? Inte jag i alla fall.

"Du kan prova att fota mig först, för att se om det sitter i", säger Sam. Jag nickar och koncentrerar mig. Föreställer mig Sam framför mig och flyttar omkring hennes kroppsdelar för att få bästa möjliga foto. Ett par fötter går förbi mig och jag intar min plats vid stativet. Sam är lite längre än jag. Okej, mycket längre.

"Ungefär tre meter från linsen tack!", säger jag och ställer om kameran så att den ska passa måtten. Sedan rätar jag på ryggen och visar en pose som Sam ska härma.

"Var noga med blicken. Rakt in i kameran som om du skulle käka upp den. Men var lite stolt också! Glöm inte stoltheten. Rikta hakan lite uppåt", fortsätter jag. Det skulle passa perfekt med hennes kindben om hon stod med skugga över ögonen. Jag meddelar Grace min idé och informerar Sam om vinklar och lutningar. Hennes lockiga bruna hår passar perfekt med hennes ögon. Samma nyans.

"Vi är klara!", säger Grace. Jag lyfter händerna och försöker hitta kameran. Mina händer slår i något hårt och jag griper tag för att hitta avtryckaren. Den sitter högt upp och innan jag trycker kollar jag linsen en sista gång. Sedan pressar jag ner knappen.

Klick, klick, klick.

Tre bilder. Räcker bra, men inte för mycket. Perfekt.

"Kom", säger jag och vinkar hit Sam och Grace. Deras fotsteg kommer närmare och jag backar för att ge de plats.

"Oh. My. God", säger Sam. Är det så gräsligt? "Du fotar ju nästan bättre nu än förut." Jag tappar hakan. Eller, ja. Inte bokstavligen men ja, du fattar antar jag. När jag återfår fattningen säger jag, med blicken åt det håll som Sams röst kommer ifrån:

"Okej. Du talar om namnet och om jag inte minns deras utseende är du ärlig i varje detalj." Bra med fotografiskt minne. Lite komiskt också.

. . . . . . . . . . . . . . . .

"Gud vad bra du är! Jag viste inte att blinda människor kunde fotografera!" Jävla blondin. Korkad och oförskämd.

Men jag bara ler stelt.

"Ja. Tänka sig." Hennes fotsteg dör bort och jag hör henne hälsa Grace och Sam adjö.

"Det där gick ju som en dans!" säger Grace glatt "vad sägs om en fika?"

"Ja!" säger jag och Sam i kör. Grace skrattar. Jag ändrar grepp kameran för att montera ner den och hör Sam och Grace ta ned lamporna. Mina fingrar jobbar automatiskt. Alltså den där Rose är jättesnäll, men sjukt korkad och full med fördomar. Hon går i min skola och ryktet går att hon har frågat en muslim varför han inte vill äta skinka på mackan. Dessutom har hon blivit väldigt överraskad av att buddhisterna inte är tysta, otrevliga människor i orangea lakan.

Jag väcks ur mina buttra tankar av en hög duns.

"Men vafan!" skriker Sam.

"Men Sam. Du ska rulla ihop greenscreenen, inte brottas med den!" skrattar Grace. Jag ler och kan inte hålla mig för skratt länge.

"George brukar rulla ihop den åt mig!" klagar Sam för sig själv och Grace skrattar ännu högre. George. Jag slutar skratta.