"Är du blid, eller?"

3 juni

George
Jag stirrar på lappen framför mig som om bokstäverna skulle byta plats om jag stirrade tillräckligt länge.
Richard Rawkins
Samuel Sander
Mikael Maj
Oliver Ernström

Jag hatar mitt liv. Varför kunde inte min hjärna gått och blivit kär i vilken annan, jävla kille som helst i hela världen? För att jävlas med mig. Exakt.
Min mobil ringer. Det är Sam. Klumpen i magen infinner sig direkt och jag trycker på den gröna luren.
"Hej", säger jag.
"Hej", säger Sam och som vanligt går hon direkt på sak. "Jag vet vad som hände Char i tornet." Jag med.
"Okej", säger jag istället.
"Någon hotade att skada oss och kastade sedan ut henne, precis som vi misstänkte."
"Hur vet du det? Char skulle aldrig berätta."
"Hennes kompis, en sjuttioårig tant, är på vår sida i utredningen. Hon tycker att vi ska fortsätta utan Char tills vi har bevis. Sedan får Charlie veta vad vi har gjort och hjälpa oss med det sista samt vittna i rätten och sådant." Jag blir tyst.
"Låter bra."
"Okej! Hejdå, måste tala med de andra, bye!" Och så är hon borta.
Jag måste berätta. Jag hatar att jag har samvete som en ängel men ljuger som en djävul.
Jag bestämmer mig för att gå till Oliver.

Jag ångrar mig vid hans ytterdörr. På ett sätt vill jag ha honom nära och på ett sätt vill jag sätta dit honom. Jag har nästan alla bevis som krävs, ändå tvekar jag. Varför? Jag är en mes.
Jag trycker in dörrklockan och oroar mig för om jag klickar för länge. Eller för kort? Man vet aldrig. Jag önskar att man kunde bestämma samma signal för hela mänskligheten så att man skulle slippa fundera.
Dörren öppnas och Oliver sticker ut näsan.
"Hej", säger jag.
"Hej", säger han. Vi står tysta en stund.
"Kom in, det är kallt ute." Det är det naturligtvis inte men jag tackar ändå inte nej.
Jag tar av mig skorna och ställer de prydligt på skohyllan hos de andra. Det är bara ett par damskor med tre decimeter klack som ligger på golvet. Oliver ställer de på hyllan när han upptäcker de små rymlingarna. Hallen är spartanskt inredd med typ fyra olika jackor hängandes, en byrå och ett paraplyställ bredvid dörren.
Oliver tar mig med in i vad som visar sig vara köket. Det är vitt, fräscht och modernt. Det enda som står framme är ett vackert kryddställ och en kruka basilika. En öppning i väggen, stor som ett fönster, ovanför bänken visar ett prydligt, lika modernt vardagsrum.
Oliver tar fram kakor och grejor ur skåpen och lägger på en talrik. Sedan tar han en kastrull och häller i vatten.
"Te, kaffe, oboy..?"
"Te, tack", säger jag och går fram till skärbrädan han har ställt upp. Jag ser mig omkring efter frukt eller annat och hittar en skål frukt på andra sidan väggen, i vardagsrummet. Jag sträcker mig fram och tar en apelsin som jag delar i klyftor med kniven.
"Sååå, hur mår du?", frågar Oliver och bryter tystnaden. Jag stirrar stint ner i apelsinen.
"Bra", mumlar jag.
"Varför dök du då upp här?" Det här skulle vara ett utmärkt tillfälle att säga det.
"Hallå! För att jag vill vara med dig", säger jag istället. Det är ju sant. Delvis.
Oliver ler sitt visst-är-jag-snygg-leende och jag ler tillbaka. Nej, inte nu. Jag minns den försiktiga kyssen han gav mig på stranden och blir het om kinderna. Jag stirrar ner i den väldelade apelsinen.
"Kan du ta ett äpple också? Den där apelsinen ser ut att vara färdigmassakrerad", säger Oliver och jag flinar när jag tar ett äpple från skålen, delar det och lägger bitarna på kakfatet.
"Bor du här själv?", frågar jag.
"Nja, jag bor här med mamma, men hon är aldrig hemma. Jag var på väg att gå och handla middag när du kom", svarar Oliver. Jag ger ifrån mig ett "åh" och vi blir tysta.
Jag sneglar på Oliver. Han har en brun tröja med en liten kalv på och ett par urblekta second hand jeans. Armarna jobbar effektivt och innan jag vet ordet av har han två koppar te i handen.
"Kom." Jag följer efter Oliver som en lydig ankunge in i vardagsrummet och sätter mig försiktigt i den enda fåtöljen i rummet.
Oliver ser först besviken ut men slår sig sedan ner i soffan närmast mig, på schäslongsidan och lägger upp fötterna. Vi sitter så ett tag.
"Du vet att det var vi", säger han. Jag vet mycket väl vad han menar, men ändå säger jag "vad?". Han tittar på mig.
"Det var du som skaffade fram bevis, inte Charlie." Jag ger upp.
"Ja, och jag vet vilka som är skyldiga för branden. Jag har en lapp i min väska med fyra namn och gissa vilka...", säger jag och tar en klunk av teet.
"Samuel, Richard... Michael", börjar han och suckar vid Michaels namn. "Och Oliver." Jag nickar.
"Varför försökte ni döda Charlie?"
"Det gjorde vi inte. Eller tja, det var inte vad Samuel hade sagt att han planerade. Det är möjligt att han ville det." Det knyter sig i magen.
"Michael var inte med vid badet", säger jag. Det är ingen fråga men Olivet nickar med plågad min.
"Vi har varit kompisar sedan förskolan och han har aldrig varit särskilt delaktig i... allt." Jag ser smärtan i ögonen.
"Du vill inte utsätta honom för de andra, eller hur?"
"Ja, det låter dumt. Han kan ju hålla reda på sig själv, men ändå", säger Oliver. "Och varför springer inte du raka vägen till polisen. Jag har ju erkänt och du har säkert spelat in alltihopa."
"Nej, det har jag inte. Och jag vet inte", säger jag sanningenligt. "Jag vill inte." Det går upp för mig hur sant det är.
"Snälla. Gör det. Jag vill att Samuel åker in. Han måste göra det, och säg inte att det var jag som sa det." Olivers blick är sorgsen.
"Jag... ska tänka på saken", är det enda jag får ur mig. Sedan reser jag mig upp, går den korta biten genom lägenheten till hallen, snörar mina skor, tar min väska och går. Jag lämnar Oliver i soffan med det orörda fikafatet. Jag hinner knappt ut genom porten innan tårarna kommer.
.
.
.
____________________________________