"Är du blid, eller?"

16:e maj

"Men herregud! Varför har du inte hört av dig?", säger Sam förebrående. Jag kunde inte se vad jag skrev...

"Hur skulle jag kunna förklara allt i ett sms!?", säger jag med huvudet vänt mot vad jag tror är Sams ögon. Hon har alltid varit fem centimeter längre än jag så jag lägger huvudet i en van vinkel uppåt.

"Hon har faktiskt en poäng", säger Robins röst. En kramattack kommer helt utan förvarning mot vänster flank och jag skulle ha ramlat omkull om inte Doris starka armar hade fångat oss.

"Hallå! Synen utgör faktiskt störst del av balanssinnet!", gastar jag ut i grumlet medans jag försöker återfå kontroll över mina överraskade lemmar. Det tar mycket längre tid än vanligt med tanke på ovanliga omständigheter. Hrm...blind...hrm...

"Jag hade kontroll...", mumlar Kim. Sam skrattar.

"Kom", säger hon. "Vi börjar om tjugo minuter. No såklart". Jag väntar på Georges jubel. Men det kommer inte. Hallå George!? Har du bytt favoritämne, eller?

"Men George! Varför jublar du inte?", säger jag. Min dumma hjärna som bara slänger ur sig saker.

" Ehh... George är inte här. Hon var här nyss men alltså, när vi gick till dig så liksom, gick hon...", Sams röst är lågmäld. De vet mer, men har antagligen lovat att inte berätta. Jag hör det på Kims andetag bredvid mig och den spända tonen i Sams röst. Då slår det mig. George. Min äldsta vän har lämnat mig. Hon vill inte umgås med handikappade människor som jag. Hon ser ner på mig. Klumpen i bröstet växer sig större och större.

Sam

Vi börjar gå mot skolporten. Jag och Kim går på varsin sida av Charlie. Det känns overkligt att hon aldrig mer kommer att få se dagsljuset. Aldrig mer kommer att fotografera sommarkvällen med mig. Aldrig kommer att springa fler välgörande lopp.

Det är en sorglig tanke men verkligheten är grym. Robin har hittat ett trevligt ämne att prata om: rymden. Hon och Doris diskuterar vilt med inflikningar från Kim om vad ett svart hål är.

"Sam", säger Charlie plötsligt. Hennes röst är tyst och svag. Hon verkar orolig.

Jag vänder huvudet mot henne och nickar men kommer i nästa sekund på att hon inte kan se mig.

"Ja".

"Lova att alltid vara vid min sida. Lova". Charlies röst är darrig.

"Jag lovar. På hedersord". Charlies arm blir lite lättare.

"Tack".