"Är du blid, eller?"

31 maj

Charlie
Lungorna spränger i bröstet och jag kan känna hur underströmmarna i vattnet drar mig utåt, djupare och längre bort från den trygga landmassan. Min mun är full av äckligt sjövatten och jag vill kräkas upp allt men när jag ska blåsa ut vattnet kommer det bara in mer och mer vatten som sköljer ner i svalget.
Mitt bröst värker efter nerslaget och jag känner hur vattnet runt mig blir varmt, som av blod.
Det bultar i öronen och yrseln är vanvettiga. Jag vet inte om jag simmar upp, ner eller någon annanstans och hela min tillvaro snurrar av syrebrist. Jag önskar att jag var en fisk som kunde andas under vattnet. Då hade mina lungor inte känts så förfärligt vattenfyllda. Vattnet börjar kännas mjukt mot min hud, som bomull. Jag låter mig omfamnas av det och slår händerna runt bröstet för att hindra mina dunkande lungor från att explodera. Mina händer blir varma och jag kan känna slamsor singla omkring.
Nu dör jag. Tanken känns lockande. Jag kan inte komma på något att leva för. Jag kan inte se allt vackert, ångesten håller på att döda mig varenda minut och pressen känns enorm. Alla mina vänner räknar med att jag ska lösa allt, med svar på allt.
Mina vänner...
Jag kan inte lämna mina vänner åt min mördare. Jag måste rädda de.

Lungorna pressar på och jag blir ännu yrare men jag tvingar mig själv att ta simtag efter simtag och adrenalinet pumpas ut i kroppen och ger mig kraft ett simma vidare. Men frisk luft kommer aldrig. Jag blir mer och mer förtvivlad och till slut orkar inte mina armar mer och jag simmar med bara benen medans armar och mage krampar.
Benen ger upp och det bränner i varenda muskel efter syre. Okapabel att hindra det drar jag in mer vatten i lungorna och mitt huvud slår emot en sten. Hårt. Väldigt hårt. Jag kämpar mot medvetslösheten men jag är ett lätt byte och snart är jag borta...

Oliver
Charlie skriker innan hon slår i vattenytan och försvinner med ett plask. Det är ett sådant plask som kommer sig av ett ordentligt magplask och med tanke på höjden är hon nog inte okej.
Vi väntar allihop på att hon mirakulöst ska komma uppsimmande och skratta sitt underbara skratt. Men det gör hon inte.
"Nej", mumlar George. "Nej nej nej nej nej NEJ!" Hennes röst bryts och hon rusar utåt mot nedslagsplatsen. Själv står jag bara som fastfrusen, oförmögen att göra något. Jag vet vad som hände. Jag tittar upp. Där kikar Samuel försiktigt ut över kanten med skyldig min. Jag vänder mig om och tittar på Richard. Han står och stirrar oseende framför sig, lika paralyserad som jag.
"Ska ni bara stå där, eller!?", skriker en av Georges kompisar, en liten Kim. Jag väcks ur min dvala och verkligheten träffar mig.
Samuel har dödat en människa.
Charlie kommer inte finnas mer.
Det är delvis mitt fel.
Jag springer mot tjejerna och dyker ner under vattnet med öppna ögon. Jag kan inte se Chars röda kalufs någonstans och efter en minut måste jag upp igen.
"Jag vet att hon kan hålla andan i flera minuter men det här går för långt", säger Robin. Hon ser orolig ut och dyker ner under vattnet. George tittar sig förtvivlat omkring och hennes tårstrimmiga ögon är rödasprängda av gråt och sjövatten. Jag vill omfamna henne och säga att allt ska ordna sig men jag vet att det enda som hjälper henne nu är att hitta Charlie, levande. Så jag dyker ner under vattnet igen och letar.
När jag kommer upp ur vattnet för tredje gången ser jag mig omkring. Richard står i strandkanten med blicken villrådigt flackande mellan sin cykel, hopptornet och oss. Han har alltid varit en fegis men nu blir jag så förbannad att jag vill strypa honom.
Och till min stora förskräckelse springer Georges kompis Sam upp ur vattnet, flyr från paniken, bort från oss. Jag vill skrika efter henne men istället dyker jag ner under vattnet och simmar ner flera meter. En undervattensström tar tag om min hand och jag slås av en förfärlig tanke. När jag bryter upp genom ytan öppnar jag min tanke.
"Det är en ström där nere. Hon kan ha förts iväg med den." De andra stirrar på mig en sekund.
"Så hon kan vara var som helst i hela sjön?", frågar George och skakar långsamt på huvudet. Jag nickar. "Nejnejnejnej NEJ!" George dyker ner igen och vi andra följer hennes exempel.

När vi kommer upp för femte gången hörs ett skrik.
"Jag har hittat henne. Kom fort! Ring ambulans! Vad som helst!" Det är Sam och utan att tveka följer jag hennes röst. När vi kommer närmare land blir vattnet klarare och den dyiga bottnen byts mot stenar. Sam sitter på huk och sliter och drar i något. En blek hand.
Helvete.
Jag springer den sista sträckan och Sam vägrar flytta på sig. Charlie blöder från ett sår stort som en köttbulle i tinningen och hela bröstet och halva magen är uppfläkt. Hon slog antagligen i hårt på vägen ner från tornet och har sedan dragits längs botten. Vattnet runt henne är blodrött i samma färg som håret nu och ögonen är hårt slutna. Läpparna pressas ihop och kroppen är helt lealös. Jag agerar utan att tänka. Omilt knuffar jag bort Sam och ruskar om  Charlie. Ingen reaktion.
Jag vinklar bak huvudet på henne och sätter pekfingret och långfingret på halsen och lutar örat mot läpparna. Jag varken hör eller känner några andetag och bröstkorgen häver sig inte.
Eller jo, en liten envis puls känner jag. Jag sätter händerna mellan revbenen på Charlie och trycker.
Ett, två, tre, fyra...
När jag tryckt trettio gånger fyller jag lungorna med luft och blåser in två djupa andetag genom Charlies nu särade, blå läppar. Sedan återgår jag till pumpandet. Jag hör revbenen knäckas som ett tecken på att jag trycker tillräckligt hårt och blåser in luft.
Min tidsuppfattning lämnar mig och det enda jag har ögon för är den sönderslagna, bleka, blodröda kroppen jag har framför mig.
Jag vet inte om jag hållit på i fem minuter eller två timmar när en stark hand lyfter bort mig mot min vilja och två sjukvårdare lyfter upp Charlie på en bår och bär iväg mot en ambulans som jag inte ens märkte när den kom. George hoppar in i ambulansen efter Charlie och Sam hänger på. Robin kommer fram till mig och ser mig stadigt i ögonen. Jag kan både se och höra att hon har gråtit och lägger märke till mina egna tårar.
"Du gjorde allt du kunde. Hon kommer tacka dig", säger Robin och jag nickar.
Hade hon vetat att jag viste vad som planerats hade hon klappat till mig.
.
.
.
____________________________________