"Är du blid, eller?"

18 maj, 17.30

Sam

"Det finns schnitzel, hamburgare, sallad och sojabullar. Vad vill du ha?", säger jag och riktar blicken mot Charlie. Jag läste just upp alla vegetariska måltider för henne och vi står i kö till middagsserveringen på muséet.

"Vilken ser godast ut?", säger hon och tittar på mig. Solglasögonen klär henne men på vem som helst annars hade det sett konstigt ut med solglasögon inomhus. Jag tittar upp mot menytavlan.

"Hamburgaren ser inte särskilt god ut men jag tror att sojabullarna är goda", svarar jag och vänder tillbaks blicken på Charlie. En skugga drar över hennes ansikte och det rycker i mungiporna. Sojabullar är Georges favoritmat. Om hon bara viste.

"Schnitzeln då?", säger hon undvikande.

"Den ser okej ut, bara du inte ska äta ärtorna", säger jag, utan att kommentera Charlies reaktion.

"Okej. Jag tar en sådan".

Jag går mot kassan för att beställa åt oss medans Kim och Robin lotsar Charlie till ett ledigt bord. Jag trodde att det skulle vara jobbigt att ha med en handikappad människa och två okunniga idioter men det har faktiskt bara varit kul.

När jag fått med mig allt jag beställt börjar jag söka med blicken efter mina kompisar. Det tar inte lång tid att hitta de eftersom att det nästan är tomt i restaurangen. Jag styr stegen mot det bortre hörnet och slår mig ner med brickorna i händerna. Med två år som servitris går det smidigt och snart har alla fått sin mat.

Kim vänder sig om för att ta ett foto av oss allihop med mobilen och jag fyrar av ett bländande leende i riktning mot kameran.

"Charlie! Är du med? Fotografering om tre... två... ett..!" Klick. Kim drar ned mobilen igen och redigerar bilden.

"Blev den bra?", frågar Charlie.

"Japp, du har känsla för dethär!", svarar Kim utan att titta upp.

"Jaha, vad tyckte ni?", frågar Charlie och hissar upp glasögonen i pannan. Hennes gröna, mjuka blick möter Robins och hon öppnar munnen för att svara, men Kim lyfter blicken från skärmen och hinner före.

"Det var så fantastiskt! Tänk att sjunga i de här salarna! Vilket ljud!", utbrister hon och ler stort mot Charlie trots att hon inte ser det. Kim verkar komma på det och vänder istället blicken mot Robin.

"Jo, men du, jag tror att hon menar utställningen", säger Robin i låtsasviskning. Hennes röst är precis så att den når våra öron och jag ser ett leende glimta i Charlies ansikte.

"Jaså. Ja, den var väl också okej antar jag", säger Kim. Hon ler försiktigt och vi andra börjar gapskratta.

George

Jag skrollar igenom Instagram. Igen. För femtioelfte gången ungefär. För tjugofjärde gången för att vara mer exakt.

Jag sätter mig upp och lutar ryggen mot sänggaveln. Den är hård så jag trycker upp en kudde mellan mig och gaveln. Min tumme pressar ned hemknappen och jag går in på Snapchat istället. På storyn talar alla om sin underbara fredagskväll med "bäästaaaa <3". Evelina, en bland nördarna, har Starwars-maraton med några andra. De frågade faktiskt om jag ville vara med men jag tackade nej. Jag är ändå inte intresserad av Star wars. Eller kanske lite. Eller, kanske mycket.

Oliver och company är på någon stojig fest som de egentligen inte får vara på. Men tror du de bryr sig? Nej, varför skulle de? Jag klickar mig vidare till nästa. Det är Kims story.

En selfie av henne med det klassiska hundfiltret. Hon är på högra sidan av kameran och på den vänstra kan man skymta en skylt. Fotografiska Muséet. Jag stänger av mobilen och öppnar den igen. Skärmen meddelar att det är den artonde maj. Sams och Charlies speciella dag, bara de två. Men idag har Kim fått följa med. Jag klickar mig vidare. En bild på henne och Robin. De står framför en enorm systemkamera och man kan se Sam stå och läsa från en skylt. Bredvid henne stod Char. Hennes blick är fäst på något framför henne. Käppen vilar i hennes hand.

Jag klickar mig vidare. Nu är de tydligen och äter. Kims uppsträckta arm syns lite i nedre delen av bilden. Höger hand. Charlie tog alltid med vänster. Hon är vänsterhänt.

De fyra ansiktena som ler emot mig borde få mig att le, men jag känner bara ångest. Djup ångest som drar min blick till Charlie och som hindrar mig att klicka mig vidare. Hennes ansikte är vänt rakt emot kameran. Man skulle kunna tro att hon såg kameran, så välplacerad är vinkeln. Men hennes ögon är täckta av ett par tonade solglasögon.

Jag klickar mig vidare. En bild på en stor hamburgare med välfriterade pommes frites pryder min skärm. Nästa story. Det är Charlies egen story. Sam har visst ställt upp som kameraman. Eller kvinna. Bilden visar en leende Charlie bredvid en high tech grunka. Hennes solglasögon sitter på samma sätt som på Kims bild. Min tumme för mig vidare. Charlies ansikte. Hennes arm visar sig i nedre delen av bilden. Den vänstra. Hon har hissat upp glasögonen i pannan. De gröna ögonen tittar på mig. Hade man inte känt henne hade man inte sett felet.

Men jag har känt henne hela livet så jag kan inte undgå att upptäcka den blekare nyansen de där en gång så lyckliga ögonen har fått. Charlies ögon lyste alltid av livslust och glädje. Nu finns inte det kvar. Kvar finns bara ett par helt vanliga, fast oseende ögon. Jag stänger av mobilen och lägger den på skrivbordet. Jag orkar inte se mer.