"Är du blid, eller?"

25 maj

Charlie

Mamma drar mig efter sig i raskt tempo mot bussen. Hon har kommit på att kollektivtrafik är mycket bättre för miljön då en kilometer med bil släpper ut två hekto smuts eller något sådant. Hon har i alla fall impulssålt bilen och köpt månadsbiljett till bussen.

I varje fall så håller vi på att missa bussen och jag får i och med det leka hund, vilket är väldigt lustigt eftersom att det sitter ett snöre i min axelremsväska som mamma håller i och jag håller Sven i ett stadigt grepp, väldigt ovillig att släppa ifall matte skulle kasta iväg den. Hela scenen ser nog väldigt konstig ut.

"Åh vilken tur! Vi hinner", säger mamma och pustar ut. Hon rasslar i väskan och jag känner hur hon släpper taget om repet. En biljett trycks i handen på mig.

"Tack", säger jag. Ett högt pys och ljudet från en motor meddelar att bussen är här. Mamma leder mig upp och in i bussen. Jag lägger fram biljetten åt det håll där jag tror att chauffören sitter och han/hon/hen tar min biljett. Efter några sekunder får jag tillbaka den. Jag säger tack och önskar honom/henne/henom en trevlig dag. Sedan leder Sven mig till handikapplatsen och jag sätter mig ner på en utfällbar stol och känner det räfflade tyget genom mina jeans och ställer ryggsäcken framför mig. Och så bär det av mot skolan i femtio kilometer i timmen.

.

***

.

Jag går genom skolans korridorer, på väg mot mitt skåp för att byta från mattebok till engelskabok. Sam diskuterar något mattetal med Kim och försöker pränta in i hennes huvud att 12 multiplicerat med 27 faktiskt är 324 och inte 329. När Sven stöter i ett skåp så vänder jag blicken mot Doris för att hon ska visa vilket som är mitt. Hon tar tag om min hand och trycker den mot skåpet. Sedan för hon den över den blankpolerade, kalla ytan åt höger och jag känner pluppar under fingrarna. Det tar mig ett ögonblick innan jag fattar att det är punktskrift. Blindskrift. Jag bokstaverar det högt:

"C-e-r-i-e."

"Nej, känn här", skrattar Doris och hennes hand för min över plupparna igen. Den här gånger går det bättre.

"C-h-a-r-l-i-e", säger jag och ler. Jag har lärt mig halva alfabetet, och alla bokstäver i mitt namn. "Tack!"

"Woooh!" applåderar Robin och en hand klappar mig på axeln. Mitt leende blir bredare och jag hör hur någon låser upp sitt skåp bredvid mig. Min hand glider nerför skåpets kant tills den hittar låset och jag sticker in min nyckel i det. Jag öppnar skåpet och letar efter det blocket som känns randigt. Det är engelskablocket. När jag känner ränderna under mina fingrar tar jag ut det och ställer in matteblocket (det rutiga) på hyllan. Det är lustigt att jag har bäst ordning i hela skolan men jag kan inte se vad jag gör.

Jag smäller igen skåpet och reser mig upp.

"Jaha... vad har de hittat på brottsplatsen då, Kim?", säger Sam. Mina tankar vandrar till branden och jag ryser.

"Tja, inte så mycket. Tändvätska, sådan där som man köper i snabbmatsbutiker, och tändare. Inga fingeravtryck. Den verkar ha börjat vid en busshållplats och sedan urartat och spridit sig vidare mot teatern", Kim gör en paus och drar en hand genom håret. Det kommer bli alldeles flottigt, det vet jag av egen erfarenhet. "Polisen tror att det var ett bråkstreck som gått snett men de är öppna för allt. Redskapen var ju inte så dolt gömda men å andra sidan så var brottslingarna noga med att inte lämna några spår."

"Vi vet mer än igår i alla fall. Ska vi åka dit efter skolan?", säger Robin. Tanken på att åka tillbaka gör mig illamående. Jag vill verkligen inte återuppleva händelsen.