"Är du blid, eller?"

20 maj, 13.30

George

"Du kan inte gömma dig för henne i resten av ditt liv!", säger Sam och tittar på mig med skarp blick. Hon, Kim och Robin har kommit för att våldgästa mig på söndagseftermiddagen. Sam slår ut med armarna.

"Lyssnar du ens? Hon är din äldsta vän, du kan bara inte överge henne! Framför allt inte nu", fortsätter Robin sakligt. "Hon behöver dig. Du måste hitta tillbaka till henne och förklara." Förklara vad? Hon vet redan allt som behövs. Hon vet att allt är mitt fel redan. Hon har redan fattat det. Hon tror säkert att det var jag som startade branden också.

"Sluta beskylla dig själv. Du viste inte, kunde inte ha gjort något. Om någon är skyldig så är det jag! Det var jag som snubblade och hindrade oss från att komma ut fort! Hade jag låtit henne krypa ut ur byggnaden först hade jag varit blind, eller död", säger Kim och sätter sig på huk framför mig. Hennes ögon tittar intensivt in i mina och hon tar tag om min hand. Jag sitter på min stol vid skrivbordet och Sam och Robin står obekvämt vid sänggaveln. Kim har rätt. Det var inte bara mitt fel. Men hade jag inte övertalat Charlie att komma hade hon inte behövt beskylla sig själv.

"Det hade Charlie aldrig tillåtit, hon hade stannat med dig då, det vet du! Och hade jag inte övertalat henne att hänga med hade du inte behövt beskylla dig själv!", säger jag och reser mig upp.

"Sluta George! Du vet att det inte är ditt fel, innerst inne!", säger Kim och reser sig upp efter mig, utan att släppa min hand.

"Nej! Det är mitt fel!", skriker jag och drar mig loss från Kims vänliga hand. Jag går bestämt ut ur rummet och nerför trappan. I mina öron klingar Kims röst men jag har redan bestämt mig. Jag är skyldig och de kan inte säga något annat.

Sam

"Jaha. Och om Charlie inte hade varit där hade jag brunnit inne. Det var hon som ryckte upp mig när jag snubblade", säger Kim och sätter sig ner på golvet i skräddarställning. Robin sätter sig bredvid henne.
"Tror hon inte att jag beskyller mig själv ibland också?! Förstår hon inte att Charlie inte anklagar någon?!" Robin lägger handen om Kim. Jag sätter mig ner.

"George klarar inte att ha det på sitt samvete. Det finns ingen glöd kvar i henne snart."

Kim tittar på mig. Hennes ögon är blanka.
"Du vet att det inte är ditt fel", fortsätter jag.
"Ibland känns det så. Vi borde tala om för henne att Char inte anklagar oss, eller henne", säger Kim. Robin och jag nickar och mina ögon möter hennes. Vi båda har försökt men vi måste hålla modet uppe.
"Kom. Vi går", säger Robin och reser sig upp. Vi går ut genom dörren efter George och vidare ut ur lägenheten. Våra steg ekar i trapphuset på vägen ner.

Oliver

Jag rotar runt bland gamla tidningar tills jag hittar den rödhåriga flickans ansikte i pappersåtervinningen. Min hand sluter sig om tidningsartikeln samtidigt som den skrapar mot något hårt. Mamma bara slänger ned allt så jag måste eftersortera.

Jag drar upp tidningen tillsammans med en majsburk som råkat i slagsmål och förlorat. Den åker ner i metallådan och jag går vidare in i köket för att värma lite mat medans jag läser artikeln. Jag tar fram en plastburk ur kylen och öppnar locket. Det ser ut som att det blir quinoabiffar och sallad till middag. Tur det. Jag vill aldrig mer äta ett djur efter den där videon från slakteriet. Usch!

Jag ställer in lådan i mikron och sätter mig vid köksbordet och slår upp tidningen.

"Teater i brand. Flicka saknad.

I fredags kväll började Emmateatern att ofarklarligt brinna. Vittnen meddelar att man såg hur taket slickades av lågor och hur det sedan rasade in.

"Det var en hemsk upplevelse", säger Robin Collins, närmast panikartad. "Jag kunde inte tänka alls och följde bara med strömmen ut." Robin har precis pratat med brandkåren om att hennes bästa vän är kvar i byggnaden efter att en av dörrarna rasat in. Pressen har ännu inte identifierat flickan, uppdatering kommer på webben..."

Jag slår handen för munnen och ett beep skär genom tystnaden. Jag hoppar högt och mitt hjärta hoppar över ett slag. Mina ögon söker i rummet och hittar mikron. Maten är klar. Jag skrattar nervöst över min reaktion och reser mig upp för att ta fram kniv och gaffel. Mina fingrar rör sig vant i besticklådorna och jag tar fram ett glas och häller upp mjölk dirket kylen. Jag struntar i att lägga upp maten på en talrik, det är bara slöseri med disk.

Sedan styr jag stegen mot bordet igen och tar fram min mobil. Jag klickar in mig på Instagram och söker efter Robin Collins. Hennes profilbild är en bild på fem tjejer som sitter på en brygga med varsin glasstrut i handen. Det är en vacker bild och min blick dras till en av flickorna. Den rödhåriga.

Jag trycker mig vidare in bland inläggen och letar efter bilder på den rödhåriga för att se om hon är taggad i en av de. Det tar inte lång tid, det är nämligen senaste bilden. Den föreställer fyra tjejer på en restaurang. Platsbeskrivningen meddelar att bilden är tagen på fotografiska muséet och den rödhåriga flickan är med. Hon har solglasögon på sig och ler in i kameran. Hennes leende gör mig varm inombords.

Mitt finger swipar vidare mellan bilderna, du vet, när det är flera bilder i ett inlägg. Det är en av tjej på varje bild och de är taggade allihopa. På sista bilden ler den rödhåriga flickan mot mig. Hon har tagit av sig glasögonen och de gröna ögonen tittar varmt in i mina. Hon ser ut som vilken annan tonåring som helst och det hugger till någonstans i mellangärdet.

Jag trycker på bilden och ett namn kommer upp: Char.a

Jag trycker vidare in på profilen och tittar i bion.

Charlie Adams

Hej alla jordgubbar! Vem jag är? Jaa du... en random person som fotograferar och älskar havet och mina vänner! Mitt motto: Dream, belive, inspire!

Charlie Adams. Jag smakar på namnet. Helt okej faktiskt. Ganska fint till och med. Jag tittar på profilbilden. En bild på tre personer. De står i bakgrund till havet och ler stort mot kameran med armarna om varandra. De ser... lyckliga ut. Jag trycker på följ-knappen och sedan skrollar jag ner till hennes bilder och tittar bland de. Det är en blandning mellan olika bilder på Charlie med hennes kompisar, läcker mat och godsaker och vackra bilder på naturen. Mest havet. Bilderna är så perfekta att jag inte tvivlar på att hon är fotograf.

Jag skrollar ner till en bild med samma motiv som Robins profilbild. Den är typ ett år gammal. Den här gången lägger jag märke till hur perfekt den är. Hur alla sitter i förhållande till varandra. Hur längden på tjejerna inte spelar någon roll och hur underbart vacker den är. Jag gillar bilden utan att tänka mig för och trycker på den för att se taggarna. En av de utmärker sig: geo.orge. Jag vet inte varför men jag trycker på den.

Det första som slår mig är profilbilden. Svart bakgrund med texten "mördare" i vit kontrast. I bion står inget vettigare:

George Andersson

Osocial kemist med framtid på ungdomsanstalt.

Det låter som en deprimerad jävel kombinerat med mina handlingar. Vi hade nog blivit bra kompisar. Jag ska precis kolla in bilderna när jag ser det värsta som finns.

Det här kontot är privat.