"Är du blid, eller?"

1 juni

Charlie
Jag vänder mig på sidan och en förlamande smärta skjuter upp i revbenen. Ett skrik undslipper mina barriärer och jag ångrar att jag öppnade munnen för jag spyr upp en kaskad av vatten blandat med magsyra. Usch!
Jag påminns om vart jag är, eller tja, var jag var. Jag vet att jag var i vattnet men det här är inte vatten.
"Är jag i himlen?", frågar jag med krasslig röst och märker inte att jag sagt tanken högt förrän en dörr öppnas och stängs.
"Nej", säger en så vänlig röst att den skulle kunna tillhöra Gud om han hade varit en kvinna. "Och det är inte bra att skaffa sig en vana att åka ambulans. Statistiken två färder på två veckor är inte något att skryta om", fortsätter Gudinnan och skrattar kort. Jag ler men det blir mer en grimas.
"Det ska jag komma ihåg innan jag ramlar från torn nästa gång." Vi skrattar båda två men efter två sekunder övergår mitt skratt i stön när min kropp protesterar vilt. Jag tar mig för bröstet och känner något mjukt. En gasbinda. En bultande huvudvärk får min hand att ta sig upp mot pannan. En kompressor. Jag ska precis sträcka fram handen till Gudinnan när ett snöre hindrar mig från att sträcka ut handen.
"Vad..?", börjar jag.
"Gasbindan håller ihop dina tre blottade och fem brutna revben, kompressorn hindrar dig att förblöda från pannan och slangen tömmer dina lungor på vatten", avbryter en barsk röst som understryker sina ord med att slå igen dörren hårt. Om han går omkring i korridorerna så mår dörrarna här definitivt inte bra. Jag suckar och sjunker tillbaka mot kuddarna och stönar av smärtan när jag spänner magen.
"Varför..?", börjar jag men tystnar när jag hör hur trött och svag jag låter.
"Det skulle vi också bra gärna vilja veta. Du har två tjejer här som har varit väldigt oroliga. Ska vi släppa in de och låta de berätta sin version?" Jag nickar och dörren öppnas. Fotsteg kommer närmare och i nästa sekund blir jag kramad av fyra armar. Jag skriker av smärta och det får de två anfallarna att backa och mumla förlåt.
"Berätta för oss vad som hände", säger Barskelito barskt (därav namnet).
En störtflod av ord ramlar ur munnen på en av mina vänner, som visar sig vara Sam och hon avslutar med att säga att Oliver gjorde hjärt-och-lungräddning på mig. George fyller i några detaljer som Sam tydligen missat och jag blir tyst. De sa att jag ramlade ner för tornet. Det betyder att de inte vet något om mannen där uppe som doftade så bekant men obestämbart av citrongräs och pannkakor. Jag letar i minnet men kan inte komma på vem det är. Istället minns jag orden mannen sagt innan han kastat ut mig från avsatsen.
"Om du så mycket som fortsätter utredningen så kan du tacka gudarna om du överlever"
Sedan hade han tillagt att mina vänner skulle råka illa ut också.
Jag är tyst om orsaken till fallet.
"Hur mår du, Char", frågar George oroligt.
"Jag känner mig lite mosad och förödmjukad, men annars okej, om man nu kan säga så efter ett tio meters fall", ljuger jag och ignorerar den bultande smärtan i hela kroppen. "Och det är inte ditt fel, så tänk inte ens tanken på att be om förlåtelse, då slänger jag dig i väggen med min fängslade hand", hotar jag.
"Var inte orolig. Vi har redan diskuterat det", säger Sam. Sedan öppnas dörren och två armar kastar sig om halsen på mig. Jag vrålar av smärtan som den här gången är tre gånger värre och ber tyst att någon kan få folk att sluta "krama" människor som nyss dött och återuppstått.
"Varför ringde ingen mig!?", skriker min mamma ursinnigt efter att hon bett mig om förlåtelse trehundranittioelva gånger.
"För att skydda mig kanske", mumlar jag när ingen svarar. Mamma låtsas inte om mig utan stormar på läkaren.
"Hon är min dotter och det betyder att jag borde vara den första som informerats!"
"Jag är ingen ägodel", säger jag lugnt men högre, så att hon inte kan ignorera mig. Mamma blir tyst. Sedan sätter hon sig ner på min säng (eller vad det nu är) och suckar.
"Förlåt, C. Jag vet. Jag blev bara så orolig", säger hon.
"Det ger dig inte rätten att skälla ut Barskelito och Gudinnan", säger jag.
"Va?", säger fem personer som (konstigt nog) inte hör mina tankar.
"Ehh... Vad heter ni då? Det har ni inte talat om, och jag har inte fått någon chans att "läsa" på era brickor, om ni ens har några", säger jag och gör citattecken i luften vid ordet "läsa". De andra skrattar. Eller tja, inte Barskelito, men jag slår vad om att han åtminstone drar lite på munnen. Bara en känsla jag har.
"Doktor Roald och syster Sara-Stina", säger Barskelito.
"Va?", säger jag och avslöjar intelligens.
"Det är så vi heter. Jag är doktor..."
"Jajaja! Okej, jag har bara en sådan huvudvärk. Kan inte riktigt koncentrera mig. Kan jag få sova lite?", frågar jag.
"Absolut gumman. Ska jag åka och hämta eller köpa något?", frågar mamma.
"Det skulle vara gott med en läsk", säger jag. Mamma mumlar ett visst och svansar ut ur rummet.
"Kan vi få prata ostört en stund?", frågar George. Sara-Stina mumlar ett ja och hon och doktorn lämnar rummet.
"Du ramlade inte ner, eller hur?", frågar George. Jag funderar på att berätta sanningen.
"Dina vänner har nog inte samma tur".
"Jo. Det var... halt efter att ni hade hoppat. Jag trodde att jag skulle få hjärtattack", ljuger jag.
"Det fick vi andra i vilket fall. Men det såg verkligen ut som om du typ, jag vet inte, blev puttad ut från tornet", säger Sam och sätter sig på sängkanten.
"Men jag ramlade bara!", säger jag lite för snabbt så jag tillägger: "Inget att oroa sig över." De båda andra är tysta och hade jag inte varit blind (ni skulle bara veta hur många gånger den tanken far genom mitt huvud på en timme!) hade jag kunnat se den grå misstron hos de. Jag bestämmer mig på en halv sekund att det är mitt ansvar att skydda de.
"Och borde vi inte bara ge upp. Jag menar, vi har ju ändå inget att gå på och kan vi verkligen bättre än polisen? Vi är ju bara ett par tonåringar i för stora skor!"
Tystnaden blir tryckande någon minut.
"Är du seriös nu?", säger Sam misstroget. Jag nickar och slås av tanken på hur skönt det skulle vara. Tänk att bara få ta ett steg tillbaka och försöka leva vidare och glömma de här veckorna.
Innerst inne vet jag att jag aldrig skulle kunna leva med det.

George
Vi stirrar båda misstroget på Char som ligger med blicken till synes fäst vid något i taket.
Det är första gången Char har velat ge upp. Inte ens när hon förlorade synen slutade hon sina försök mot toppbetyg, inte ens när hon låg nästan sist i ett maratonlopp gav hon upp utan sprang sig fram mot topp tio och inte heller slutade hon leva när hennes pappa gick bort. Det skulle knäcka vem som helst. Utom Char.

Men hade det inte varit skönt att ge upp? Då behöver inte Oliver hamna i fängelse utan vi kan leva vidare som om inget hänt.
"Du kan inte mena allvar!", säger Sam förtvivlat.
"Vi har inga bevis. George sa det ju så sent som igår!", säger Charlie. Jo, vi har bevis. Det är bara det att bevisen tar Oliver ifrån mig. Är det verkligen värt det?
"Men..?", säger Sam i ett sista försök att övertala Char.
"Inga men!", avbryter hon abrupt. Då slår det mig att hon aldrig skulle ge upp för sin egen skull. Bara om någon annan skulle ta skada av det.
Vet hon att Oliver är skyldig? Är hon rädd att ta honom ifrån mig?
"Snälla George! Övertala henne!" Jag tittar på Sam. Ögonen är stora och hon tittar på mig med bedjande blick.

Jag vill bara hålla med Charlie och ge upp.
"Jag vet inte, Char kanske har rätt, kanske inte, men kan vi verkligen överglänsa polisen?", säger jag övertygande men innerst inne vet jag att jag inte skulle klara av att leva med en oditsatt brottsling.
.
.
.
____________________________________