"Är du blid, eller?"

3 juni

Charlie
George kommer in till mig och sätter sig på sängkanten. Jag hör hur hon gråter och sätter mig upp, trots smärtan i magen. Min hand trevar sig fram mot Georges axel och när jag känner tyget från hennes tröja flyttar jag närmare och kramar henne. Hon lutar sig mot min axel och snorar ner mina sjukhuskläder. Det gör inget, jag vill ändå inte ha de på mig.
Vi sitter så i kanske tio minuter innan George hämtat sig. Då drar hon sig undan. Jag anstränger mig för att se henne i ögonen och mjukar upp mina anletsdrag i väntan på att hon ska säga något.
"Jag är en hemsk människa", säger George med tjock röst. Okej, det var inte riktigt vad jag väntat mig.
"Nejdå", säger jag.
"Jo, för jag har vetat vem som är skyldig till branden i snart en vecka." Jag blir tyst och det kräver hela min koncentration för att inte börja gorma och skrika på henne som en annan styvmorsa från Askungen. George håller andan och jag inser att hon väntar på min reaktion.
"Jaså." Genialt.
"Skrik, slå mig, gör vad som helst. Säg något, snälla", säger George tyst och jag finner orden.
"Det gör inget. Det viktiga är att du berättar nu",säger jag och George börjar överösa mig med en harang av ord, bevis och tankar. Hon avslutar med att berätta att hon nyss besökt Oliver som erkände allt. Jag är tyst en stund och tänker över det hela.
"Det var herr Stupfull som var i tornet. Det var han som doftade citrongräs och pannkakor", säger jag. Bitarna faller på plats och från den här vinkeln är allt solklart.
Sedan inser jag varför George grät. Det var inte för att hon ljugit för oss andra. Det var Oliver.
"Åh... lilla vän", säger jag och tar henne i famnen igen. "Du vet vad som är det rätta. Nu ska du bara göra det också. Vi går till polisen idag. Nu på en gång och så är det över. Oliver kommer inte att bli få ett lika hårt straff för det han gjort. Han menade det inte, eller hur? Och han kommer bli glad när han ser hur stark du är som vågar anmäla honom och framförallt så blir han och hans bästis fria från herr Stupfull", säger jag och smeker hennes arm upp och ner.
"Tror du det?"
"Absolut bombsäkert!"
"Bra sagt C", säger tant Snäll plötsligt. "Men hur har du tänkt ta dig härifrån?"
"Gå", säger jag och reser mig upp. Jag gör en grimas när smärtan flammar upp till brytpunkten.
"Eller vänta!", säger jag och sätter mig ner igen. En tanke har slagit mig. "Vi ringer Doris."
"Va?", säger George och tant Snäll i mun på varandra. Hade det inte varit för den spända stämningen hade jag skrattat åt de.
"Min blindassistent. Hon är utbildad till advokat. Vi ringer henne först." Sagt och gjort. Jag tar fram Doris nummer och hon svarar på första signalen.
"Vad har hänt Char? Jag hörde om olyckan, är du okej?", börjar Doris men jag avbryter henne.
"Du var advokat, va?"
"Ja, hurså?"
"Vi har bevis för en teori om vem som orsakade branden..."
"Jag kommer med en gång. Vi åker direkt till stationen. Möt mig utanför... var är ni?"
"Sjukhuset", säger jag
"Va?! Strunt samma. Okej. Hejdå!" Samtalet avslutas innan jag ens hinner hälsa hejdå och jag reser mig upp igen.

Smärtan är nästan outhärdlig men jag stänger det ute och tar på mig en tröja över sjukhusdräkten.
"Är du säker på det här?", frågar George oroligt. Jag bara nickar till svar då min röst inte kommer hålla.

För varje steg bränner det i revbenen och huvudet dunkar i takt med mitt hjärta. Vi går långsamt genom den oändligt långa korridoren och det är ett under att ingen kommer på oss. George öppnar en dörr och jag känner frisk luft mot mina bara ben. George leder mig till busshållplatsen och jag sätter mig tungt på bänken och flämtar.
"Är du säker på det här?", frågar George igen. Jag nickar stumt och tvingar fram ett plastigt leende.

George
När vi klev in på stationen med Doris hade vi diskuterat händelsen från alla perspektiv och vår berättelse var vattentät som Char så vackert uttryckt det. Vi blev mottagna i en disk för att tala om vårt ärende. När Char sa att vi ville göra en anmälan kikade biträdet på henne över glasögonen och ögnade igenom hennes outfit. En plastigt blå sjukhustunika under en illgrön tjocktröja är inte en vanlig utstyrsel. Framför allt inte om man har ett par röda gummistövlar till. Men som vanligt såg det helt rätt ut på Char, men det skulle jag aldrig säga för då skulle hon nog klippa till mig.
Biträdet gav oss en nummerlapp och släppte igenom oss till ett rum och där sitter vi nu med en massa andra människor. En Charlie flämtande av illa dold smärta, en stencool advokat, döpt efter en fisk och en stum idiot (jag).
En man dyker upp i dörröppningen. Han är nästan flintskallig och har en stram uniform över den svällande kroppen. Äldre medelåldern skulle jag gissa.
"Nummer femtiotvå", säger han. Jag tittar ner på vår lapp. De svarta siffrorna lyser mot den gulvita bakgrunden och jag och Doris reser oss upp.
"Kom Char, det är vi." Jag drar i hennes arm och hon tar sig stönande upp på fötter.
"Helskotta", mumlar hon och hennes ansikte förvrids i en plågad grimas. Jag får nästan tårar i ögonen när jag ser vad hon uthärdar för min skull. Jag skulle aldrig kunna gå till polisen själv.

Han som ropade ut vårat nummer leder oss genom en korridor med stockholmsvita väggar och in i ett rum. Belysningen är dunkel och inredd med tre mjuka fåtöljer, en pall, ett litet soffbord och en rund matta. På väggarna hänger tavlor med vackra landskap och rummet är allmänt mysigt. I en av fåtöljerna sitter en kvinna. Hon kan inte vara en dag äldre än trettio och det platinablonda håret är uppsatt i en avancerad fläta. Hennes uniform är perfekt struken och avslöjar en svällande biceps.
Trots det ler hon varmt och inbjudande mot oss tre. Jag leder Char fram till den närmaste fåtöljen och hon sätter sig med en duns och en suck. Jag går runt henne och slår mig ner i den andra fåtöljen. Doris lutar sig mot väggen.
"Hej, flickor", säger polisen med varm röst. "Jag heter Anna och ska vara till er tjänst idag. Vad kan jag hjälpa till med?"
Char öppnar munnen men jag har redan tagit sats och allt ramlar ur mig. Branden, bevisen, erkännandet, allt jag berättat för Doris. Under tiden sitter Anna och antecknar febrilt och när jag är klar fyller Char i.
"Senast i onsdags blev jag upplurad och kastad från ett tio meter högt hopptorn av samma man som ledde busstrecket. Det var rena turen att just Oliver var där, för det var han som räddade mig." Anna tittar på sin skrivskiva.
"Har ni bevis för det här?" Jag öppnar min väska och tar fram datan jag skrev ut i morse och räcker det till Anna. Hon tittar på det under tystnad och vi väntar spänt på hennes reaktion alla tre.
.
.
.
____________________________________