"Är du blid, eller?"

27 maj

Sam
Vi, det vill säga Robin, Kim och jag står vid Emmateatern och väntar på Char. Hon ringde vid 11-rycket och sa att vi skulle möta upp henne vid teatern klockan tolv.
Jag spanar ut mot torget och väntar på att Char ska komma från sin väg i högra hörnet. Men det gör hon inte.
Istället kommer hon gåendes från GEORGES gata med GEORGE på släp. What?!
"Det var på tiden", mumlar Robin bredvid mig. Char och George kommer närmare och jag kan se att de ler.
"Hade du kunnat se de hade du frågat om de käkat blängsylta på sistone, för de står och stirrar som om de aldrig hade sett en människa förr", säger George och Charlie skrattar. Det är underbart att se de tillsammans.
George har en svart väska med sig som antagligen innehåller bra-att-ha-en-vacker-dag-prylar. Och idag är det en väldigt vacker dag, tycker jag.
Det verkar George och Char också tycka.
"Då så, vart ska vi börja?", säger George och lägger till med en proffsig min.
"Vet inte, du är ju proffset! Polisen har hittat mest bevis där, där och där", säger Robin och Georges min blir belåten och professionellare. Sedan styr hon stegen mot det första stället och vi följer efter som ankungar. Hela tåget stannar när George sätter sig på huk och slår upp väskan. Den är proppfull med konstiga instrument och prylar.
"Kan ni tre ta den här och leta efter fingeravtryck eller andra spår där borta?", säger hon och pekar på mig, Kim och Char. Kim får något som liknar en tvkontroll med miniskärm. "Du trycker där och sedan där och så vips! Du har skannat hela stället! Jag har byggt den själv och det är den enda i sitt slag. Om ni hittar ett avtryck trycker ni här så kan jag analysera det senare." Kim lyssnar noga med rynkade ögonbryn på instruktionerna och nickar för att bekräfta att hon har förstått.
"Men går det ens att hitta avtryck, jag menar, olyckan skedde ju för fjorton dagar sedan", säger Charlie.
"Ingen fara, den här manicken är smartare än femton poliser och forskare tillsammans. Den kan spåra flera månader gamla spår."
Allt går så smidigt när George är med. Hon har allt man behöver och en hjärna som jobbar så fort där uppe att den skulle kunna koka över när som helst.
"Okej, tack!", avslutar Kim och drar med sig Char mot busshållplatsen där polisen tror att branden börjat.

Hon sätter genast igång att söka igenom området med manicken och jag och Char slår oss ner en bit bort. Busshållplatsen är helt sönderslagen. Rutorna har spruckit av värmen och resterna är svett av lågorna.
"Okej, berätta allt. Jag vill veta allt om hur det gick med Damien", säger Char och flinar mot mig. Jag blir varm inombords.
"Gissa vem som blev kysst igår?"
"Hmm... Dynamitharry?", säger Charlie. "Nej, jag skojade bara! Jag vill höra alla smaskiga detaljer!" Jag skrattar och börjar min historia.
"Han bjöd upp mig när de spelade Veronica Maggios Sergels torg och jag lovar att vi ska ha den på vårat bröllop! Efter dansen satt vi i soffan och han hoppade bara närmare och närmare och jag låtsades som om jag inte märkte något. Och sedan...", börjar jag och fingrar med ett par hårtestar som smitit ur min slarviga knut. Jag fortsätter detaljerat och Charlie är en perfekt publik och jag talar tillräckligt högt för att Kim ska höra också. Hon fnittrar sig nästan igenom hela historien. När jag är klar ler Charlie mot mig.
"Jahapp, då får väl jag vara singel själv då!", säger hon men Kim protesterar snabbt.
"Hallå! Vi andra då? Så vitt jag minns har varken Robin eller George någon och om jag inte har något outrätt från igår så är jag fortfarande ledig!", säger hon och sedan återgår hon till arbetet. Jag och Charlie ler mot varandra.
"Det var ju tur det!", säger hon och vi blir tysta en stund.
"Vad hände igår?", frågar jag Char med lägre röst efter ett tag.
"Jag så ju att jag var singel", säger hon oförstående.
"Nej, jag menar, hur hamnade du hos George? Du bara försvann!" Hon tittar framför sig ett tag som om hon iakttar Kim innan hon svarar.
"När du gick mådde jag inte bra och George hittade mig och tog med mig hem", säger hon undvikande. Jag kan höra alla hål i hennes lögn men jag vet att hon inte skulle ljuga för mig om hon inte tyckte att det var viktigt. Så jag lämnar det och fortsätter:
"Men hur hittade hon dig?"
"Vet inte... Hon hörde och kände väl stanken, jag var inte direkt diskret..." Hon ljuger så det brusar om det men jag blundar för det.
"Okej, men hur blev ni vänner igen då?", säger jag och får en lång utläggning om morgonens samtal.
"Men jag tror att hon fortfarande döljer något", avslutar Char oroligt. Det känns lustigt att Charlie först ljuger mig rakt upp i ansiktet och sedan är orolig för att George ljuger.
"Hur menar du?", säger jag som den utmärkta lyssnare jag är.
"Jamen, är det inte konstigt att hon är på festen själv? Hon som aldrig har gått på något sådant?" Det ligger något i det hon säger.
"Hon kanske var där med någon annan", säger jag.
"Jamen vem?", säger Char envist. Jag blir tyst. Med vem? George har inte så många vänner.
"Evelina kanske?", säger jag och drar till med den enda jag känner från nördgänget där George hållit till de senaste två veckorna. Char blir inte helt nöjd men är tyst en stund som om hon funderar.
"Innan George hittade mig pratade hon med några andra. Då lät hon full men när hon hittade mig var hon helt klar i huvudet och i morse led hon inte alls. Varför låtsades hon?" Nu är det min tur att bli tyst. Det har jag faktiskt inget bra svar på.
Hon kunde ju ha varit nervös och inte vågat dricka men ville samtidigt inte sticka ut. Eller så kunde hon ha varit rädd eller pressad. Men varför skulle hon vara på festen? Det var en bra fråga och vem hade hon gått dit med som hon bara kunde lämna? Och varför hade de inte pratat med oss innan George och Char stack? Vi hade blivit oroliga! Och hade George inte berättat med vem hon varit där borde det vara något skumt...
Beeep! Beeep!
Jag hoppar tre meter upp i luften och slår händerna hårt för öronen när Chars skärande signal ljuder över teaterns område. Vi får irriterade blickar slängda åt vårat håll av förbipasserande civilister och Charlie visar mig skärmen.
"Grace", läser jag högt och Chars fingrar letar sig över knapparna innan hon trycker ner den gröna luren.
"Hej!", säger hon och ställer sig upp.
"Bra, tack. Och själv?" Charlie går en bit bort och jag reser mig och går mot Kim för att hjälpa henne.

När Charlie kommer tillbaka når leendet från öra till öra och hon nästan skuttar fram.
"Vad nu då? Har du blivit kallad till Hollywood?", ler Kim.
"Nästan! Ni vet den där blondinen Rose som jag fotade förra veckan?", säger hon hoppfullt. Jag nickar och Kim skakar på huvudet och det gör inget att Char inte ser oss för hon har redan börjat nästa mening. "Hon blev antagen av en modellbyrå och gissa vem hon önskade som fotograf? Mig!" Hon hoppar upp och ner på stället och tjuter så att Robin och George kommer över för att se vad som händer och vi får ännu en salva irriterade blickar från förbipasserande. Char berättar nyheten igen och vi grattar henne om och om igen. Jag måste vara glad för hennes skull, men kan inte svälja den bittra avundsjukan för att hon får jobb efter jobb och jag ligger kvar på hobbynivå.
"När ska ni fota?", frågar George glatt.
"Ehh... Det var haken. De ska fota nu i veckan... Jag ska åka ikväll och är inte hemma förrän tisdag kväll."
"Varför är det en hake?"
"Jo, till att börja med måste jag sjukanmäla mig från skolan..."
"I två dagar!", suckar Robin och himlar ironiskt med ögonen.
"Ja! Och sedan kan jag inte hjälpa er!"
"Men vi klarar oss! Och jag lovar att rapportera varje kväll och du får väl vara med på Skype när du kan. Du måste ta den här chansen!", säger George. Hon är uppriktigt glad för Chars skull och det glädjer mig att någon tar min plats.
"Precis! Vi håller ställningarna här så sticker du hem och packar med Grace", säger Kim.
"Tack hörni!", säger Char och ler varmt och låter den oseende blicken glida mellan var och en av oss.
"Jag kan följa dig hem", säger Kim. Jag ser hur Char blir svart i ögonen för en sekund innan hon glatt säger:
"Shure!"
Hon vill klara sig själv.
"Och jag vet att hade det varit någon annan än jag som frågat hade du bankat skiten ur den!", kvittrar Kim och börjar gå med sin nu skrattande Charlie i släptåg.
.
.
____________________________________