"Är du blid, eller?"

EPILOG || 11 augusti

George

"Samuel Sanders döms härmed till böter och livstids fängelse för dubbelt mordförsök, övergrepp, talad osanning i rätten och böter för vandalisering av annans mark och fastighet. Richard Rawkins döms till sju års fängelse för vandalisering av annans fastighet och mark och lögn i rätten", dömer domaren. Vandalisering, äh. "Michael Maj och Oliver Ernström döms till böter för vandalisering av annans fastighet och mark, med oskyldig uppsåt, och ett års fängelse", avslutar domaren och alla reser sig upp.
Ett år.
Det är ganska lång tid.
Några män i svarta kostymer och synliga pistoler leder ut killarna genom en dörr längst bak i rättssalen. Jag försöker få ögonkantakt med Oliver. Han tittar på mig och ger mig en blick som säger "tack, vi ses" och så är han borta. När gänget går ut går även deras advokater ut och jag hör de prata om kaffe.
Tänk att kunna släppa jobbet så fort. Några av de har kämpat i flera veckor och har precis förlorat och de har redan glömt det. Hopplöst.

Charlies advokat reser sig upp och jag tar tag om Charlies högra arm och Sam om den andra. Tillsammans leder vi henne ut efter advokaterna.
Utanför salen möts vi av Robin, Kim och mamma Adams oroliga miner.
"Berätta du," viskar jag i Charlies öra. Hon ler och vänder blicken åt precis rätt håll, rakt in i sin mammas ögon, utan att ta någon notis om advokaterna.
"Vi vann!", säger Charlie och alla ljublar. Kim och Robin hoppar på Charlie och omfamnar henne.

Charlie

Jag går ut i solen och känner hur dess strålar slickar mina armar. Från altanen hörs ljudet av vuxna som har kul. Vi firar våran vinst i rätten och min sextonde födelsedag. Två flugor i en smäll, som Kim skulle ha sagt.
Jag borde vara jätteglad och det är jag verkligen men... ett år är väldigt lång tid. Jag tycker lite synd om George.

Oliver sa ju att Samuel och Richard inte var helt... klara i huvudet. De hade kunnat skada många andra människor och jag hade inte kunnat ha det på mitt samvete. Dessutom ville Oliver sätta dit de eftersom att han visste att de skulle få långa straff och därför skulle det skydda Michael och Oliver, för de skulle aldrig ta sig ur annars.
Jag vet att vi gjorde det rätta men...

"Char? Vill du gå på rikstävlingen? Jag ska ju tävla då, vet du och...", börjar George.
"Självklart!", avbryter jag. "Sätt inte eld på huset bara. Jag har fått nog av sådant." Vi skrattar.
"Kom nu! Vi ska leka "sätt knorren på grisen"!", bubblar Kim plötsligt upprymt. "Den leken borde ju vara din speciallite!" Hade det varit vem som helst annars hade jag blivit arg, men nu var det ju Kim, underbara Kim som pratar först och tänker sedan. Då är det okej, nästan gulligt.

Hennes hand sluter sig om min och hon drar mig i farligt högt tempo över altanen. Men jag är inte rädd, för George skulle inte låta något skada mig igen. Jag ler.

Jag snurras flera varv och vinglar framåt och precis när hurraropen stiger kommer steg springandes.
"Stopp!", skriker en flåsande Grace. Hon tar tag i mina händer och jag anstränger mig för att få världen att sluta snurra.
"Gissa vem som kom in i L.A?", viskar Grace och jag tjuter rakt ut av ren glädje.
.
.
.
____________________________________