"Är du blid, eller?"

27 maj

Charlie
Jag öppnar ögonen. (Inte för att det spelar någon roll men, jaja!) Jag ligger på rygg med en molande huvudvärk. Varför? Jag sniffar i luften och känner en doft av lavendel och vanilj. Doften av George. Jag drar in den djupt i lungorna och vänder över på sidan i sängen. Minnena från gårdagen kommer och trycker på och jag vill bara glömma. Men det verkar jag redan ha gjort med en del för minnena är lite disiga.

När George hade dragit den helt obrukabara kropp som skulle föreställa min hem till sig gick hon raka vägen in på sitt rum och lämnade mig där medans hon hämtade te och näsdukar och allt möjligt en bra vän kan behöva. Sedan hade hon tvättat mina sår på knogarna efter slagen under tystnad som om jag var någon sorts sårad krigare från Hunger games. När hon var klar hade hon låtit mig berätta om herr Stupfull och allt därtill. Hon hade lyssnat medlidsamt och sedan hade vi bäddat och lagt oss.

Jag rullar över på andra sidan och sätter mig upp. Huvudvärken är punktlig och total. Det dunkar omedelbart i tinningen. Steg kommer in i rummet.
"Redan vaken?", säger George ironiskt. Jag stönar.
"Vad är klockan?"
"Halv elva" Ursäkta!? Jag sjunker tillbaka ner bland kuddarna. Jag brukar vakna vid halv åtta typ. Åtta som senast.
"Här, ta de här. Ipren", säger hon och trycker en tablett och ett glas i handen på mig.
"Tack", mumlar jag och sväljer ner tabletten.
Sedan tar vi oss ner till köket och jag tackar gudarna att Georges föräldrar inte är hemma. Jag menar, det är ju inte så att jag inte gillar de men alltså, om jag ska vingla omkring som en gammal gumma vill jag ha så liten publik som möjligt.
Jag gör mitt bästa för att ta fram frukost och försöker få ordning på tankarna. Allt är så disigt från kvällen innan. Jag minns att det var något viktigt men kan inte för mitt liv komma på vad det var. Något om branden.
"Sätt dig, allt är klart", säger George. Det jag tror är ett paket cornflakes får följa mig till bordet, tyvärr som mitt ända bidrag. Då slår det mig:
"Är inte du bakis?" Jag tar en skål och letar upp yoghurten med fingrarna, längtandes efter mina cornflakes.
"Nej, jag är inte bakis. Jag drack inget", säger George och prasslar med någon sorts plast. Antagligen brödpåsen.
"Men jag hörde ju er.."
"Det enda jag drack var välkomstdrinken, sen vågade jag inte mer. Jag har ju aldrig varit på fest menar jag", säger hon avfärdande. Jag smakar på yoghurten. Mmm... jordgubb. Men varför spelade hon berusad då? Och för vem spelade hon berusad? Jag ska precis fråga men George hinner före.
"Är du arg på mig?"
"Varför skulle jag vara arg på dig? För att du räddade mig från herr Stupfull? Jag kan lova dig att jag absolut inte ville...", säger jag men kan inte förmå mig att avsluta meningen och blir tyst. Jag tar tag i mitt omtalade cornflakespaket och hör George ta sats. Jag öppnar paketet. Äntligen cornflakes!!
"Nej! Och herr Stupfull heter Samuel...", börjar hon.
"Det är lättare att ogilla någon som heter herr Stupfull än Samuel", muttrar jag men lägger det på minnet.
"Skyller-du-olyckan-på-mig,-för- om-jag inte-hade-övertalat-dig-att-gå-hade-vi-inte-suttit-i-den-här-sitsen-och-du-hade-varit-ohandikappad", hasplar George ur sig på ett andetag. Jag blir helt ställd, fryser i min rörelse på väg att hälla upp cornflakesen och en påtaglig tystnad lägger sig över oss.
"Är det därför?", nästan viskar jag och börjar rassla ut cornflakes i talriken när jag blir medveten om händerna igen.
"Ja, jag har varit rädd att du ska banka skiten ur mig, som Kim skulle säga."
Jag skrattar lite.
"Nej, det skulle jag aldrig göra!"
"Så du skyller inte på mig?", säger George. "Inte det minsta?"
"Nej."
"Aldrig gjort?"
"Nix." Jag tar en sked ur talriken.
"Jag visste inte att du hade makaroner i yoghurten", säger George. Jag stannar mitt i rörelsen (igen) för att min flummiga hjärna ska bearbeta informationen. När det går upp för mig vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Mina cornflakes!!!
George vet i alla fall. Hon brister ut i ett ledigt gapskratt. Jag muttrar trumpet över makaronödet men kan inte hålla mig länge och snart sitter vi båda med magknip och skrattar.
"Men så du har hållit dig borta av rädsla, inte fördomar?", säger jag när jag lungnat ner mig.
"Ja", svarar George.
Det är en lättnad att äntligen förstå. George blir med ens allvarlig. "Lova att du inte är arg."
"Jag kan ge mitt ord." Det får George att andas ut. Men jag har fortfarande ett ärende kvar...
"Ni råkar inte ha lite cornflakes hemma?"

George
Det känns som om jag är Atlas, ni vet han i grekisk mytologi som fick lov att hålla upp himlen, och att himlen har lyfts från mina axlar. Jag undslipper en tung suck och känner hur jag slappnar av i hela kroppen.
"Mmm... jag har längtat efter cornflakes", mumlar Charlie och jag tittar upp på henne. Enda fördelen med att hon är blind är att men kan stirra öppet på henne. Hon lassar metodiskt in skedar med jordgubbsyoghurt och cornflakes i munnen. Hennes ansikte är blekt men glatt och mungiporna pekar uppåt. Som alltid. Charlie har fortfarande nattlinnet hon lånat av mig på sig och det är så långt att det räcker henne till fotknölarna, istället för knävecket. Men trots att hon är så kort så ser hon inte ynklig ut. Det ligger små men enormt starka muskler på lur över hela kroppen och hon avger en aura av självsäkerhet, vänlighet och total kontroll. Det är väldigt skönt att se på grund av den förlorade glansen i hennes gröna ögon.
Jag tar ett bett på min macka och funderar på kvällen från igår.

När vi hade druckit välkomstdrinken och dansat ett tag hade Oliver bjudit mig på en drink med ett namn som jag inte kan minnas. Han hade nästan halsat den medans jag försiktigt hade smuttat på den, så lite att jag inte kände smaken. Sedan hade vi dansat lite till och jag minns att jag kände mig så trygg i hans starka armar.
Sedan hade någon kommit fram till oss och sagt något om branden. Jag bestämde mig för att hålla mig nykter och alert, på spaning så att säga.
Han som kommit fram visade sig vara Samuel, eller herr Stupfull, som Char skulle säga, och han var redan packad. Vi umgicks lite med honom och till slut ledde han in oss i ett sovrum. Där började han babbla på om branden och jag blev ivägskickad efter någon mojson-drink. Sedan kom Oliver efter och han hade avverkat metrarna mellan oss med två långa kliv. Vi hade stått så nära att vi andades samma luft och det hade pirrat konstigt i händerna...

Oliver
Jag öppnar ögonen. Knappt någon huvudvärk.
Jag försökte hålla mig lagom nykter igår på grund av George. Mitt hjärta slår lite fortare när jag tänker på henne.

Igår, efter mötet i sovrummet hade vi stått så nära. Jag tittade djupt in i hennes ögon, som om jag kunde drunkna i de, sedan hade min blick förflyttats till hennes aningen sneda lilla näsa och till sist ner till hennes fylliga läppar. Jag hade flyttat mitt ansikte än närmare, men jag blev ställd av henne. Det här var ingen  kvällsdejt, som alla andra brudar jag kysst, det här var någon jag ville ha. På riktigt. Och när jag tänkte tanken blev den så sann. Jag ville HA henne. Inte äga henne, bara ha, som min älskarinna. Insikten hade gjort mig osäker. Det jag gjort hundra gånger förut var nu främmande. Kunde jag kyssas? Ville hon ha mig? Kunde jag få henne?
I min tvekan hade George plötsligt blivit på helspänn.
"Hör du?", hade hon frågat och jag lyssnade. Efter ett tag kom ett tjejskrik från rummet där vi haft vårt så kallade "möte". Det var dovt och troligen var det bara vi som hörde. Georges blick hade blivit orolig och klar, som om hon inte alls var full , och plötsligt var hon på väg mot rummet. Jag följde efter och när vi kom fram blev jag chockad.
Samuel stod och tryckte den rödhårig flickan, Charlie, mot väggen och hon måttade ett slag mot honom, men missade. George hade tittat på två sekunder och sedan tittade hon på mig.
"Gör något! Han våldtar henne!", sa hon och jag kommer aldrig glömma hur hon reagerat när jag villrådigt stod kvar och glodde mellan henne och Samuel. Ögonen hade blivit mörka och jag undrade om hon någonsin skulle förlåta mig. Sedan hade hon rusat fram och utan ett uns tvekan  slängt sig med hela sin tyngd mot Samuel och tacklat honom i sidan. George hade fattat Charlies hand och dragit henne efter sig ut, bort från mig.
.
.
.
____________________________________