"Är du blid, eller?"

28 maj

Charlie
"Hej, var det Christel du hette?", säger Rose. Som sagt, blondiner.
"Nästan, Charlie, men kalla mig C", säger jag och planterar ett nytt smeknamn samtidigt som jag påminner mig själv vad i all världen jag tog jobbet för.
Jag sträcker fram handen för att skaka Roses och hon tar den. Ett löst handslag.
Sedan vänder jag mig vidare till resten av gruppen, en efter en. Grace informerade mig om vilka jag skulle fota och vilka som ingick i teamet på vägen hit. Det var en svensk (Rose) och resten var britter. Eller tja, det är en från Hollywood men henne ska jag bara impa på, hon ingår inte i teamet.
Jag sträcker handen lite till höger om Rose och hoppas att någon står där.
"Hi, I'm Siw", säger handens ägare som jag skakar. Det måste vara planeraren.
"C", säger jag och ler och går vidare.
"Fall." Regissör.
"C"
"Robin", säger en och påminner mig om Robin. Det är i alla fall hon i sminket.
"C", svarar jag bara och jag går vidare utan att visa igenkännande.
"Kristy", säger en på bred  Amerikanska med uttråkad ton. "But I'm not in the team, I'm just going to watch you working."
"Oh, hi! I'd heard about you. I'm C", säger jag och förvånas över hur säker jag låter. Jag menar, alla hade väl blivit skraja om den enda de hoppats på ska verka förstående visar noll intresse. Jag hör Grace hälsa med gammal, knagglig engelska på Kristy och får lust att skratta när hon försöker bryta isen mellan de.
Det går åt skogen för alla som tvekade eller undrade.

Min hjärna är helt tom på ideer när vi ska fotografera. Det finns inget att hämta där så jag går fram till kameran och fipplar för att försöka vinna tid. Jag menar, alla måste ju ställa om kameran efter en lång resa.
Rummet vi står i är litet, vitmålat och oinrett med ett fönster på varje vägg så med Grace i spetsen gick det fort att få upp mina grejor. Medans Rose var i sminket gjorde jag allt för att komma på något bra att jobba med. Hon skulle sminkas helt naturligt så att det inte skulle bli så svårt för mig till att börja med. Vilket betyder att jag måste briljera. Järnspikar.
"Whenever you're redy!", säger Siw vänligt men jag hör en amerikansk suck från höger. Jag måste impa på henne! Med stigande panik hör jag Rose komma in och kan höra hur den sista sanden i det mentala timglaset rinner ut med min tid. Ännu en suck. Jag får svälja min stolthet och hoppas mer på nästa omgång.
"Oh, eh, sorry, but i did not understand that I should come up with something. I thought that Fall should do that at first", säger jag ursäktande och lägger till med: "My english is not so great by my ears" för att understryka lögnen. Jag har A i engelska och förstod varenda ord de sa vid frukosten.
"Eh... okey. I think that he can come up with something now and then you can take the afternoon", säger Siw och jag ser framför mig hur Kristy himlar med ögonen. Jag kan lova att jag är kuggad enligt hennes mått.
"Shure, I have an idea", säger Fall och börjar domdera med Rose.
När han är klar börjar han berätta pedagogiskt om hur hon står och vad han föreslår för fokus och riktiningar. Han flyttar mina kroppsdelar tills jag står likadant och jag får en bild i huvudet. Det är en kaxig pose och jag tror att den håller. Jag ställer klumpigt in kameran och hoppas att det inte märks att det tar timmar innan jag är klar.
"I'll just go get some coffee", säger Kristy och en dörr slår igen. Hon är inte imponerad för fem öre.
När jag äntligen är klar tar jag tre kort och visar Fall och Siw.
"Beutiful, Fall!", säger Siw och jag sväljer en suck. Jag förtjänar ingen cred och får ingen heller. Jag får gå in för eftermiddagen istället.

Oliver
Jag och Mikael står och trampar nervöst i sanden medans vi väntar på att Samuel och Richard ska komma till stranden. Här är jättemysigt och vi brukar hänga i hörnet nära det fem meter höga hopptornet hela somrarna. Det är en stor badsjö med finkornig strand runt halva. Botten är dyig och det blir vråldjupt efter fyra meter. En del av stranden har byggts upp med sten för att passa barnfamiljerna men det spelar ingen roll, det är ändå inga som hittar hit längre.
"Jag vet att det är något", säger Mikael och bryter igenom mina tankar. Jag tittar på honom och hans bruna ögon ser genom min fasad och in i mitt riktiga jag. Vi har varit kompisar sedan dagis (eller förlåt, föskolan) och är tillsammans med i gänget för att vi är så osäkra på oss själva men det skulle vi inte erkänna, ens för varandra, även fast båda vet att den andra vet.
"Vad är det?", säger han igen.
"Jag vet inte...", ljuger jag. Jag vet mycket väl vad det är. George messade mig idag och sedan dess har det legat och gnagt i bröstet. Hon är något på spåren och samtidigt kan jag inte sluta tänka på henne. Du vill ha henne. Jag brukar alltid tänka att jag har två små figurer i hjärnan, som seriefigurer. En ängel och en djävul. Ängeln är ärlig och säger ärliga saker, som det tidigare, och djävulen är, ja du förstår, ondsint.
"Jag vet att det är något", envisas Mikael.
"Jag kan inte sluta tänka på henne, på George", drar jag till med. Äh, du har alltid kunnat ljuga förr,  säger djävulen och ängeln invänder: Men det här är Mikael, du kan berätta allt för honom!
"Hon du hade med i fredags?", säger Mikael och jag nickar utan att se honom i ögonen.
"Fan alltså, du är kär i henne!" Jag tittar upp på honom, men han ser inte skadeglad eller så ut. Bara glad.
"Grattis!", säger han och ler. Jag ler tillbaka.
"Vad i helvete står ni och flinar åt?", säger Samuel och vi båda vänder oss mot den nästan igenvuxna stigen på vilken han och Richard kommer cyklandes. Deras mountainbikes glänser i solen och får min två år gammla MTB att se ut som skit.
"Äsch, inget!", säger Mikael kaxigt och leendet går snabbt över i ett riktigt flin.
"Tror jag vad jag vill på, men vad var det du ville?", säger Richard och slänger sig av cykeln i farten. Han borde ha haft hjälm men det har jag inte ryggrad att säga så jag kniper käft om det och förklarar i ett andetag vad som tyngt mig halva dagen.
"Jag har fått upplysningar om att någon är oss på spåren." Mikael drar djupt efter andan bredvid mig. Samuel tittar uttryckslöst på mig och Richard blir blek i ansiktet.
"Från vem kommer de här, upplysningarna?", säger Samuel utan att visa vad han tänker.
"Eh... bara ett rykte", ljuger jag.
"Ett rykte behöver inte vara sant, det kan vara utspritt av snuten för att lugna medborgarna, eller så", säger Samuel.
"Jag tycker att vi ska ta det på allvar, jag menar, vi vill inte bli haffade nu", säger Richard och tittar sig omkring som om han väntar sig att polisen skulle följt efter de ut i skogen och hoppa fram och skrika "upp med händerna, annars skjuter jag!". Det är en av anledningarna att jag valde det här stället. Ingen kommer hit.
"Okej, okej! Fick du kalla fötter nu, eller?", säger Samuel.
"Det är inte snuten som är oss på spåren, heller", säger jag och ångrar mig. Jaha, och nu då, ditt geni? säger Djävulen och jag sväljer en suck.
"Vem är oss på spåren, då?", frågar Samuel och höjer ett ögonbryn.
"Charlie Adams", ploppar det ut ur min idiotiska mun.
"Hmm", säger Samuel.
"Är inte det den där överbegåvade fotografen i nian? Den urgulliga rödtottan?", frågar Mikael.
"Jo", mumlar jag.
"Och hur vet du så mycket om henne, då?", fnyser Samuel.
"Vet du inte det? Det var hon som, du vet, blev blind." Mikael viskar nästan det sista som om det blir mindre sant om man inte säger det högt. Dröm och glöm.
"Jo", bekräftar Richard dystert.
"Jaha...", säger Samuel och blir helt ställd. "Det var inte meningen att det skulle sluta så", säger han och jag skymtar den schysta killen i nian som tog hand om mig och Mikael. Men han är snabbt borta.
"Är det inte en av din tjejs poolare?", säger Samuel och flinar. Jag suckar.
"Hon är inte min tjej men ja, det är det." Samuels min sluts igen och jag kan se hur hans hjärna jobbar. Precis som vid branden.

Vi skulle bara tända på tidningarna bredvid busskuren för att, ah, jag vet inte, leka coola, och sedan eskalerade det. Richard stack och Mikael ringde brandkåren. Jag hade sprungit in i teatern igen och jag och en annan funktionär hade kollat att ingen var kvar i byggnaden. Vi hade hittat Charlie och hennes kompis i salongen. De hade svårt att ta sig ut så vi drog de genom porten. Sedan hade vi sprungit i samlad tropp mot utgången och kollegan hade klämt sig ut. Charlie hade andats in enorma mängder rök och såg svimfärdig ut men hon envisades med att vi andra skulle ut först. Jag hade klämt mig ut och sedan dragit ut kompisen.
Sedan hade dörren rasat in och jag rev och slet i takt med Charlies starka rop på hjälp medans kompisen och kollegan vinkade in brandkåren till oss. Bilden av Charlies blick när hon förtvivlat försökte slå sig ut hade etsat sig fast på min näthinna. Jag drömde mardrömmar om den varje natt. Den och Georges tårar som rann nerför kinderna när deras kompis berättade vad som hänt Charlie.

Jag hade inte kunnat sluta riva ens när Charlie slutat skrika och brandmännen sa åt mig att gå till ambulansen. Jag fortsatte riva och slita tills knogarna blödde. Det var som att ha skygglappar på sig och vägra släppa in verkligheten. Den existerade inte ens. Det enda som existerade var jag, Charlie och väggen som skiljde henne från frihet och mig från att rädda henne. När de till slut fick iväg mig var jag blöt av tårar, precis som George hade varit när jag passerade henne och två andra, en av de var reporter.

"Okej, jag har en plan, men kan vi inte bada guys?", frågar Samuel och rycker mig ur mina mardrömmar. Hans ögon är mörka och han viskar något till Richard som blir om möjligt ännu blekare, men nickar. Jag och Mikael mumlar jakande och jag vet vad den där blicken betyder. Samuels plan är grov. Hemsk nästan. Och hade jag varit smart hade jag lagt benen på ryggen, som Ängeln skriker åt mig, men som vanligt lyssnar jag på Djävulen som hotar med att kalla mig mes.
"Sisten i betalar i baren!", skriker jag istället, kastar av mig tröjan och kutar ner mot sjön som en annan fegis.
.
.
.
____________________________________